David Tjeders blogg

Det tar aldrig slut, det här. Diskursen om ammande mammor är oändlig. Det skrivs säkert redan akademiska uppsatser om detta på genusvetenskapliga institutioner – på min institution, den historiska, kommer perioden kring sekelskiftet 2000 inom kort utgöra grund för intressanta jämförelser med föreställningar om amningen i texter som H. Schröders Den unga modren eller praktisk rådgifware för fruar före och efter nedkomsten, samt meddelande af de säkraste läkemedel i barnsjukdomar (1844).

Att vi är besatta av amning har jag varit inne på tidigare, flera gånger. Idag är det doktoranden och barnmorskan Sofia Zwedberg som också arbetat aktivt med amningshjälp som får göra en rad mycket problematiska yttranden, i dagens DN (artikeln ännu inte utlagd på nätet, därav bristen på länk). Ämnet är, ironiskt sammanfattat, hur heterosexuella familjer skall kunna lyckas få den heliga bröstmjölken att flöda, på det att barnet må bli lyckligt och tillfredsställt. Egentligen är Zwedberg ganska välvillig, betonar pappornas roll för att amningen skall lyckas och betonar vikten av kroppskontakt med det nyfödda barnet, säger att familjer får välja själva om de vill ha andra lösningar och så vidare.

Men. Det finns tre men. Zwedberg argumenterar länge kring problemet med de föräldrar som vill dela lika redan från dag ett. Detta är tydligen ett stort problem: det trasslar till amningen. Mammor vill pumpa ur från start för att pappan skall ta varannan matning av barnet, och förstår inte att barnet måste ha sin mamma i början.

Det som intresserar mig kring dessa yttranden är att de så uppenbart skapar mycket diskurs kring ett extremt marginellt fenomen. Jag, som rör mig i feministiska kretsar och känner massor av feministiska föräldrar, vet INGEN som skapade den lösningen från dag ett. Ändå är samhällsproblemet tydligen stort nog att ägna tid och möda åt. Så: låt oss inte ägna tid och argument åt det empiriskt vanligaste och mest problematiska, nämligen det dubbla problemet med mammor som ogärna överlämnar den nyfödda i andras händer den allra första tiden och pappor som inte tar sitt ansvar som föräldrar, utan låt oss istället prata om de som arbetar för jämställt föräldraskap och problematisera dem. Hm, säger jag.

Det andra men är detta: kvinnor vill så gärna amma, säger Zwedberg, men de är också “rädda för att amningen ska minska deras frihet. Men kvinnor som får i gång sin amning känner ofta att den ger en annan frihet. Det blir mer okomplicerat, barnet får mat och kontakt utan att man behöver oroa sig, man kan ta med sig barnet ut och stanna borta så länge man vill.”

Ja, tjoho, vilken frihet! Jämför med att vara så less på att ha en bebis vid tuttarna så att man håller på att storkna, och få en kvälls paus med kompisarna och dricka ett par glas vin och prata om annat än bajsblöjor medan pappa stannar hemma och matar barnet – vad är väl det för en frihet, huh?

Ett tredje men. Zwedberg talar om hur mammor är så oroliga för amningen och känner sig misslyckade som mammor om de misslyckas med amningen, och att sjukvårdspersonal just därför måste lära sig att lyssna ordentligt på nyblivna mödrar och ge rätt råd, och samtidigt betona att vad barnet verkligen behöver är kroppsnärhet, om amningen inte fungerar. Hon säger själv att detta kan låta motsägelsefullt, att det går hur bra som helst om inte amningen fungerar. Och ja: det är motsägelsefullt. Det är också så, att mammornas oro över amningen är en följd av hur vårt samhälle ser ut – det är en följd av hela den gigantiska kunskapsproduktionen kring amning, som Zwedberg själv är en del av. Tala om att själv vara med och konstruera den problembild som man själv skall lösa.

Om vi bara kunde relalalaxa lite mer kring det här med tuttarnas helighet, och göra just det som Zwedberg säger sent i artikeln: betona att nyfödda barn först och främst behöver massor av kroppslig närhet. De kommer inte att svälta ihjäl oavsett vilken vätska de får i sig – därför spelar det ingen som helst roll om man ammar eller inte. Därför behöver inte moderskapet sättas ifråga av vare sig sjukvården eller mamman själv om ingen mjölk kommer. Ja, man kanske till och med skulle våga sig på denna hädiska hypotes: om kvinnor inte ammade så mycket skulle vi alla som föräldrar kunna vara mycket mer naturliga i vårt föräldraskap.

…och ja, jag skrev “naturliga” med flit.

Ett citat. En kvinna hävdar:

”Det förhåller sig nämligen så, att kvinnlighet är ett obestämt begrepp, som var och en kan definiera på sitt sätt. Det är obestämt även på grund av att det just nu håller på att undergå en metamorfos; kvinnligheten erövrar det ena arbetsområdet efter det andra, om vilket det förut hette: det där är omöjligt för en kvinnlig kvinna. Man kan numera inte annat än storskratta åt de karakteristiker över kvinnonaturen och dess begränsning, som skrevs för en 50 år sedan.”

Det är viktiga ord. Nej, påpekar feminister med rätta idag, kvinnlighet är inte ett biologiskt öde; det är något som skapas i samhället, genom praktiker, genom idéér, genom institutioner. Men kvinnligheten är också föränderlig; den förändras inte minst för att kvinnor själva tränger fram på nya områden och därmed också förändrar kvinnlighetens innehåll. Det som var kvinnligt för 50 år sedan känns idag hopplöst föråldrat, traditionellt, problematiskt.

Så, varifrån har jag hämtat de inspirerande orden? Svaret är: från 1896. Så visst, jag har fubbat lite, moderniserat stavning och ändrat en del småord som inte känns 2007. Det är feministen Anna Sandström som i sin artikel ”Kvinnoarbete och kvinnolycka: Ännu några synpunkter”, i den tidiga feministiska tidskriften Dagny 11 (1896) fäller detta yttrande. Vill du läsa hela artikeln? Hämta den som pdf via den här adressen. För övrigt en fantastisk portal där hela Dagny, utgiven 1886–1913, görs tillgänglig för allmänheten.

Det är lätt komiskt att betrakta den offentliga debattens totala sammanblandning av olika sorters feminism under feminismparaplyet.

Jag är mycket skeptisk till professor Eva Lundgrens forskning. Jag tycker också att det är ofattbart ovetenskapligt, slarvigt och illavarslande för bedömandet av professor Tiina Rosenbergs forskning att det framgått att hon plockat saker ur Rudolf Dekker och Lotte van de Pols Kvinnor i manskläder i sin monografi Byxbegär. I mediala kretsar är detta julafton för de som är skeptiska till genusperspektiv, eftersom det visar att feminismen är ovetenskaplig.

Feminismen, huh? De som kan något alls om feminism vet att det inte går att vara längre ifrån varandra under ett och samma paraply än den teoretiska avgrund som skiljer Eva Lundgrens perspektiv från Tiina Rosenbergs. När man sammanblandar dessa och sedan drar slutsatser om feminismen är det huvudlöst.

Säg att en professor i biologi vid Karolinska institutet som sysslar med hjärnforskning har plockat saker från någon annans forskning, och att en annan professor i biologi i Umeå som sysslar med det centrala nervsystemet har visat sig tolka sina empiriska resultat utifrån en alltför rigid, axiomatisk teoribildning. Skulle vi utifrån dessa två forskare dra slutsatsen att biologiämnet som sådant är helt befriat från vetenskaplighet och bara sysslar med ren ideologiproduktion? Skulle vi säga att på grund av dessa två händelser måste biologiämnet bort från skolorna, och ett biologiskt perspektiv på människan måste bannlysas? Skulle vi dra generella slutsatser om biologismen? Nä.

Håll i er.

I ETC läser jag att män kan amma. Det är bara att göra som många kvinnor som adopterar gör: sätt barnet till bröstet och efter en tid kommer mjölkproduktionen igång. Hm, tänker jag då, och undrar om inte detta är rent nys. Och hittar världens flummigaste sajt för manlig amning, där det heter att vem som helst kan suggerera sig till att börja producera mjölk. Föga övertygande: det är ungefär kristaller och diLeva och noll argument.

Men så hittar jag originalartikeln som ETC byggde på, Jared Diamonds “Father’s milk”. Den finns publicerad på en rad ställen på nätet, till exempel här. Innan vi går vidare skall man ha klart för sig att Jared Diamond inte är vem som helst. Han har skrivit en mycket hyllad studie där han kombinerar ett biologiskt perspektiv med historia, betitlad Vete, vapen och virus. Det är en vetenskapsman med mycket gott renommé som i denna text för pennan.

Och hos Diamond heter det att män under speciella omständigheter och i olika grader verkligen kan producera mjölk. Argumenten och empirin från djur- och människovärlden som Diamond för fram i artikeln är i alla fall övertygande.

Då kommer vi till mig. Jag har ägnat sju-åtta år av forskning åt att historiskt studera manlighet, och har övertygats om att manlighet är en fråga om idéer, inte om gener. Det som var manligt 1780 var omanligt 1840, och det som män gör idag när de verkligen vill vara riktiga män var sådant som de aldrig skulle ha gjort för åttio år sedan. Även om man i princip genom hela historien betraktat både manlighet och kvinnlighet som något av naturen givit, har historiker övertygande visat att detta är en fråga om kulturellt skapade ideal, inte biologiska essenser. Jag menar själv att min egen avhandling visar detta vad gäller manligheten under 1800-talet.

På ett intellektuellt plan inser jag alltså att min samtids koder för manligt beteende är en fråga om kultur, och detta har gjort mig i alla fall i vissa stycken öppnare för att inte alltid följa min samtids koder. Om det nu bara handlar om idéer och idéer sitter i huvudet, kan huvudet reformeras och barriärerna brytas.

Men så detta. Jag har uppfostrats till en syn på min kropp som en manlig kropp. Hur konstruktivistisk jag än är på ett intellektuellt plan känner jag direkt att här går en gräns. Efter kritisk självrannsakan måste jag inse att detta beror på att jag helt enkelt inte vill att min kropp skall utföra något som är så oerhört kodat som kvinnligt och biologiskt. Vore jag fri att välja skulle väl detta tillfälle, med en dotter på en månad i huset, vara ett gyllene tillfälle att verkligen bryta genusbarriärerna och amma? Som en handling av kärlek - även om det är mysigt att ge flaskan, förstås. Som en politisk handling - ha, där ser ni, den biololgiska gränsen mellan man och kvinna är trassligare att dra än vi tror. Som en personlig handling - ett övervinnande av min egen rädsla för att i biologiskt mening förkvinnligas.

Men icke.

Vad lär jag mig av detta? Att när genusgränserna trasslas till tillochmed på den biologiska nivån känner jag snarare en bekymrad skräck än befrielse. Så någonstans vill även en sådan som jag ha klara och tydliga kategorier. Jag överlåter alltså uppgiften att bryta isen och amma barn offentligt till andra - män.

Egentligen hade jag utlovat mig själv ett mer eller mindre heligt löfte att inte skriva om privata saker på denna blogg, men ibland är det privata verkligen politiskt, så bear with me, som det heter.

Jag har blivit pappa igen. Lilla Milla är åtta dagar, och jag kan bara konstatera att min kropp måste vara smockfull av oxytocin. Ni vet, hormonet som man säger ger nygravida kvinnor gröt i hjärnan, eftersom amningen omprogrammerar dem biologiskt så att allt bara blir kärlek till och omsorg för barnet. En idé som också slagit och slår an på åtminstone en del mödrar, gör bara en google-sökning på “gröt i hjärnan” och “gröt i huvudet” och se efter själva.

Inte så konstigt, heller - man fylls ju med berättelser om att det är precis så det är. När vi lämnade BB fick vi med oss papper om hur livet med ett nytt barn kunde vara. Där stod att läsa att det inte var konstigt om mamman blev lite introvert och stängd den första tiden, eftersom det fanns hormoner som såg till att hon vänder sin energi till livet i det lilla, i det privata. Om mannen stod det inget. I de föräldratidningar som medföljde gratisreklamen av olika krämer och annat fanns artiklar om moderskärleken och modersinstinkten, men inget om fadersinstinkten.

Låt mig bara påpeka att jag inte tror att allt tal om hormoner i sig självt måste vara nys. Kanske ligger det verkligen något i det där med att oxytocin har med “moderlighet” att göra. I nätuppslagsverket Wikipedia läser jag:

“Sheep and rat females given oxytocin antagonists after giving birth do not exhibit typical maternal behavior such as grooming towards newborns. Conversely, virgin sheep females show maternal behavior towards foreign lambs upon cerebrospinal fluid infusion of oxytocin, which they would not do otherwise.”

Så vem vet. Men att överföra resonemanget på människor? Dundra in lite oxytocin i ryggmärgen på en 16-årig kille som bara lyssnar på Metallica och pratar om döden och se hur han flänger iväg med första buss för att enrollera sig i barnmorskornas skara, och ni har övertygat mig.

Det tycks mig dessutom som att det där som folk säger beror på oxytocin slår minst lika hänsynslöst även på män som får barn. Borde inte jag, numera dubbelt upp alfahanne i min egen lilla flock i lägenheten, känna det biologiska ruset efter att nedlägga en mammut, det vill säga skriva på den där ansökan till forskarassistenttjänsten vid min institution som skall vara inlämnad på måndag? Eller åtminstone springa ned till mathandeln och se till att min hona och telningarna har ett matförråd den kommande tiden? Men detta sker inte, eller sker med extrem motvilja. Jag blir precis som de säger att kvinnor blir av amning. Allting går mycket långsammare att ordna. Mina fingrar som vanligtvis daskar tangenterna rör sig som genom marsmallows när jag skriver det här.

Så, beror nyblivna mödrar och fäders sengångaraktiga rörelser och nära relationer till den nyfödda på att hormoner utlöses i kroppen, eller på att vad som faktiskt händer när en bebis kommer är:

-Man sover mindre.
-Eftersom bebisen skriker och man måste byta blöja tar det längre tid att fixa frukost, ringa samtal, ordna papper.
-Allt annat än den nya bebisen blir mindre viktigt.

Det vill säga: man får gröt i hjärnan. För kvinnors del kan ytterligare faktorer med fördel slängas in: den extrema kroppsliga utmattningen efter en förlossning. Såriga bröstvårtor som gör att det gör skitont när bebisen ammar. Och smärtan när oxytocinet (ja! det gör det också!) hjälper livmodern att dra sig samman igen. Det behövs inget speciellt hormon för att göra nyblivna föräldrar tröga och långsamma - det räcker utmärkt med att försöka leva i en lägenhet och få livet att fungera. Man blir verkligen långsammare. Dummare. Trögare. Segare. Dummare. Eller vänta, hade jag redan skrivit dummare?

Jag vet inte - är det skapandet av Feministiskt initiativ som gör att vi med ens dränks i de här rösterna, eller vad? I en ledare i Svenska Dagbladet slår Sofia Nerbrand knut på sig själv i resonemang kring att vi genusforskare blundar för den sanna verkligheten om de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor; vi navigerar med en falsk ideologi istället för att öppna våra ögon för sanningen; med mera, med mera.

Samtidigt som Nerbrand poängterar att de biologiska skillnaderna mellan könen är negligerbara när de jämförs med skillnaderna inom varje kön blir slutsatsen ändå att genusforskning är av ondo. När Åsa Löfström säger “att könsuppdelningen inte kan ‘reduceras till en fråga om biologiska skillnader i preferenser mellan könen’” har hon fel, menar Nerbrand.

Vänta nu. Vad händer här? Från ett slags “det finns faktiskt biolgiska skillnader” polemiserar Nerbrand en forskare som säger att könsuppdelningen i yrkesval inte kan reduceras till biologiska skillnader. Det vill säga: mäns och kvinnors yrkesval blir hux flux till en fråga om biologiska skillnader - och inget annat.

Det har alltid fascinerat mig, detta med att biologiska skillnader skulle förklara våra val i samtiden. Det här med män och bilar, till exempel. Var i generna, denna extremt trögföränderliga struktur, har bilarna hunnit ta plats? Är det för att vi män diggar hög fart för att vi sprang så fort efter mammutarna, eller vad? Kvinnors biologiskt givna preferens för säg halvtidsjobb, vad är den? “Ooopps, jag måste tillbaka till grottan för snart slocknar elden?”

Nej, skall vi förstå varför män väljer bilar och kvinnor väljer halvtid måste vi se till hur just vår egen samtid säger att det är mer OK för en snubbe att vara bilmekaniker än för en snubba. Att det är konstigt med en kille som dansar balett. Och vi måste nog inse att det är svårt att se hur våra gener skulle kunna ha ett ord med i laget i sådana attitydfrågor. När gick det naturliga urvalet in för att plocka bort de defekta mansgener som predisponerade för balett? Sådär någon gång på stenåldern?

Nerbrands argument är en plaidoyer för en biologistisk människouppfattning. Det är en människouppfattning som samtidigt skyller all brist på jämställdhet på den offentliga sektorn:

“Den struktur som underordnar kvinnor i Sverige är den offentliga sektorn.”

OK. Brist på jämställdhet i Sverige anno 2005 finns bara i den offentliga sektorn. Hm, låt oss se hur väl det faller ut empiriskt. Är kvinnors löner lika höga som mäns i den privata sektorn? Utför män lika mycket obetalt hemarbete som kvinnor?

Nerbrand skrattar också gott åt Jens Orbacks “lagförslag i förra veckan att förbjuda olika priser för herr- och damklippningar”, något hon kallar bisarrt. Men varför, om vi nu alla skall vara fria individer, skulle en grupp systematiskt betala mer eller mindre än den andra för samma tjänst - egentligen? Just när de som verkligen vill värna om individens rätt inte ser några problem med att vi buntar ihop till män och kvinnor även som ekonomiska agenter på en fri marknad borde väl ändå varningslampan blinka illrött? Eller?

Nej. Tydligen inte. Låt oss istället, för att liksom lyfta perspektivet, föreslå: släpp gruppmässig prissättning vid klippning och andra tjänster fullständigt fri. Låt oss få frisörer med skyltar där det står “Invandrare 400 bagis, svennar 300″, eller “bögar och flator 400, straighta 100″ - eller den mest smaskiga: “Arier 200, judar 2000″. Jag tror inte att Nerbrand skulle tycka om sådana skyltar. Jag tror att hon skulle säga att vi måste ha lagstiftning mot sådant, eller att det faller under redan existerande lagstiftning. Men det är bara jag som spekulerar.

Jag kommer just hem från att ha sett Doug Wrights pjäs Jag är min egen fru på Stadsteatern. Jag instämmer till fullo i den redan tidigare månghövdade hyllningskören och gastar till hela världen: “gå och se”!

Pjäsen handlar om transvestiten Charlotte von Mahlsdorf och hennes liv under nazismen, kommunismen och senare det befriade √ästtyskland, sedermera Tyskland. En mer koncentrerad berättelse om mänsklig värdighet under ovärdiga förhållanden - och om svårigheten att fortsätta att uppbära värdighet i ett genomkorrumperat samhälle - hittas svårligen.

Detta är en pjäs med många bottnar. Jag vill dock fokusera på en enda av de många personer Björn Kjellman spelade. Det är en dansk psykiater. Kjellman breder ut sig i en stol och förvandlas till dryg, otrevlig och självöverskattande. Scenen pågår bara ett par minuter. Denne psykiater lägger ut texten om hur Charlotte är en vuxen autist, hur det hon säger bara är ett slags ritualiserat upprepande som fungerar självmedicinerande; hennes tal kan över huvud taget inte uppfattas som utsagor om verkligheten, förklarar denne intensivt otrevlige man med hela vetenskapens självpåtagna pondus.
(more…)

Dessa dagar sitter jag och läser om delar av en bok, Bram Dijkstras Idols of perversity: Fantasies of feminine evil in fin-de-siècle culture från 1986. Det är inte en särskilt bra bok; Dijkstras analys saknar all form av nyans. Den innehåller dock en hel citat från källor där män säger saker som får oss idag, 2005, att häpna.

De som idag motsätter sig jämställdhet mellan män och kvinnor brukar säga att män och kvinnor är olika, men att det är bara hääääärligt, inget som på något sätt gör att man anser kvinnor vara mindre värda än män. Könen sägs vara olika - men lika mycket värda. För hundra år sedan var det inte alls så. Om Stig Malm klämde ur sig ordet ”fittstim” och därmed gav antifeministisk gubbighet ett ansikte, är hans uttalande ett intet mot de citat Dijkstra lyfter fram. För hundra år sedan fanns ingen brist på högt respekterade män som hävdade de mest bisarrt kvinnohatande åsikter utan att därför riskera sitt anseende – snarare tvärtom. Några smaskiga exempel:

Havelock Ellis, välkänd och respekterad expert i sexologi, 1894: “Women’s brains are in a sense [!] in their wombs.”

Otto Weininger, oerhört läst och inflytelserik intellektuell skribent i sin Kön och karaktär, 1903:”The disposition for and inclination to prostitution is as organic in woman as is the capacity for motherhood.”

Paul J. Möbius, inflytelserik tysk patolog, 1898: “Let’s protect women against intellectual activity.”

Pierre-Joseph Proudhon, mannen som är mest känd för uttrycket att all egendom är stöld, 1858: “Woman does not at all dislike to be treated a bit violently, or even to be raped.”

Auguste Forel, respekterad sexolog och entomolog (!), 1906: “It is notorious that many women like to be beaten by their husbands, and are not content unless this is done.”

Dijkstras bok är överfull av sådana här yttranden. Även om jag inte håller med Dijkstra om att det dessa män sade var representativt för vad alla män i samtiden tänkte, är det ändå tänkvärt att män kunde skriva och publicera sådana här yttranden. Vi har faktiskt kommit långt ifrån den mentalitet som rådde kring 1900. Malm var tvungen att göra en pudel. Det behövde de ovan citerade männen aldrig göra.

Jag läser i dagens Metro, under rubriken “Invandrare vill föda utan smärtlindring”, att invandrare har mindre problematiska förlossningar än svennar, och att detta beror på att invandrare

1) föder utan smärtlindring i större utsträckning.
2) “Medan svenska kvinnor har svårt för att tappa kontrollen över situationen har invandrarkvinnor en mer defaitistik inställning. För dem är förlossningen något som man inte kan påverka och som man bara måste genomgå.”
3) invandrare som föder barn är yngre än svennar.

Slutsatsen som åtminstone dras en barnmorska i Rosengård drar är att “invandrarna kan vara en inspirationskälla för svenska blivande mödrar”.

OK, tänker jag då, visst är det bra om komplikationerna är färre hos en grupp av människor som föder. Och visst är det upplyftande att för EN gångs skull få se gruppen “invandrarkvinnor” presenteras som något annat än en problemgrupp - en grupp som tillochmed skulle kunna ha något att lära “svenskor”, vilka nu de är. MEN.

1) denna text, liksom en miljon andra, fortsätter att ta för givet att det finns en enhetlig grupp som vi kallar “svenskar”, och en lika enhetlig grupp av “invandrare”, om vilka man kan hävda att de har en annan inställning till barnafödande än svenskar. Invandrare har tydligen en inställnig, och vita svenska kvinnor en annan. Och än värre:

2) medan en hel del av de skillnader i komplikationsgrad som lyfts fram möjligen, säger möjligen, beror på åldersskillnaden gör man i artikeln frågan till en fråga om smärtlindring eller inte. Att sedan denna defaitistiska inställning som man kokat ihop som något sant om denna enhetliga grupp av invandrare lyfts fram som positiv känns väl inte helt positivt?

3) vi lever i en kultur där “föda utan smärtlindring” är detsamma som “mer kvinna”. De som föder utan smärtlindring (obs gäller väl snarare vita medelklassmänniskor än de “invandrare” som artikeln talar om) får bättre rum på sjukhusen, får mer resurser, och betraktas inte sällan som ett slags hjältar. Det anses helt enkelt finare att föda utan än med smärtlindring.

Vad man inte andas ett ord om i den här artikeln liksom i all hyllning av detta med att föda utan smärtlindring är det självklara: det gör ont att föda barn! Det gör ont som fan! Om jag bryter båda benen och upplever smärtor från helvetet och kommer in till sjukhuset och vet att (här parafraserar jag siffrorna från Metro):

1) Om jag inte tar smärtlindring är risken en på hundra att de misslyckas gipsa mina ben.
2) Om jag tar smärtlindring är risken sju på hundra att de misslyckas eller att ingreppet blir mer komplicerat.

Vad väljer jag? Sjävklart vrålar jag: GE MIG SPRUTORNA I MÄNGDER!! Om jag kan välja att utföra något antingen med eller utan smärta, varför skulle jag välja den väg som är mer smärtsam? Problemet med den utbredda uppfattning som den här artikeln reproducerar är att man pekar på komplikationer men inte på de extremt låga mortalitetstal vi har för kvinnor som föder. Om det nu vore oerhört dödligt för fostret att den blivande mamman pumpas full med smärtstillande skulle jag förstå all denna hyllning av det “naturliga” födandet. Men så är det inte. Gravida kvinnor får hela tiden höra att om man tar smärtstillande blir förlossningen mer utdragen. Mer utdragen, ja - visst är det så. Men tänk igen: fyra timmar i extrem smärta, eller tolv timmar med en rejäl epidural i ryggmärgen där man slipper känna att hela livet passerar revy? Vad är väl att föredra?

Vänta nu, tänker den som läst långsamt och eftertänksamt. Ser vi inte här hur David Tjeder egentligen bara är ute efter att problematisera och kritisera invandrarkvinnors attityder till barnafödande? Nä. Ge alla gravida kvinnor information om den smärtlindring som finns, men ge den *neutralt*. Det vill säga inte som idag, då man förvisso berättar om smärtlindring men där sjukhusen och graviditetstidnigar underblåser och skapar attityder som finns bland många gravida, nämligen att det i sig är bättre att föda utan smärtlindring. Då kanske valet mellan smärtlindring eller inte smärtlindring kunde bli mer av ett fritt val än vad fallet är idag. Och, snälla snälla snälla: sluta räkna de som heter Feven som en enhetlig grupp av människor medan alla som heter Anna tillhör en annan.