David Tjeders blogg

Den fantastiske Pelle Carlberg har precis släppt en ny platta, The Lilac Time. Som vanligt är det kanonbra myspop med smarta texter, med en underbar diss av Ryan Air (som kallas “the airline of shite”) och en annan som, för att uttrycka sig försiktigt, problematiserar djurälskare. På förra plattan, In a nutshell från förra året, fanns en briljant feministisk popdänga med den superlånga titeln “Clever girls like clever boys much more than clever boys like clever girls”. En liveversion av låten finns här. Mitt i det myspopiga och vardagssmarta i texten pekar Carlberg på något centralt:

You see the clever girls look for a clever boy
And then the clever boys seem to have a different choice
They want a good-looking chick
That likes to blow them away
Someone who laughs at all the
Funny little things they say

Jag tror att det, med en viss förenkling, är så. Kvinnlighet och attraktionskraft förväntas fortfarande vara på något sätt inkompatibelt med kompetens och briljans. Fortfarande.

Detta är nämligen ett tydligt tema i historien. Män har genom sekler förnekat kvinnlighet åt kvinnor med bildning. När kvinnor tagit sig in på sådana manliga områden har konsekvensen genast blivit att män på tusen och ett sätt har drivit tesen “en bildad kvinna är en okvinnlig kvinna”. Den lärda kvinnan ”är ett plågoris för sin man, sina barn, sina vänner, sina tjänare och för hela världen”, menade Rousseau i Émile (1762). Man kunde också gripa tillbaka på biologiska skillnader mellan män och kvinnor i kritiken mot kvinnor som sökte bildning och, som Immanuel Kant, hävda att en lärd kvinna lika gärna kunde skaffa sig skägg. Mitt absoluta favoritcitat på temat är den misogyna pamfletten Fruntimmers-Spegeln, Wördsamt öfwerlemnad till de skönas begagnande, af en Karlarnes Wän, tryckt 1838, som innehåller följande avslöjande poem:

En mäktig ande i en bräcklig kropp,
ett mellanting emellan man och qvinna,
som ej eger fruktan eller kärleks hopp,
ett barn, som jättens vapen råkat finna,
ifrån sitt kön en öfverlöparinna,
som ej det starkas läger hunnit opp,
som har behagets konst förrådt och glömt,
som ej lärt vishetens, blott derom drömt,
en sådan är – en lärd, beläsen qvinna.

Raderna andas inte bara avsky över den bildade kvinnans förlorade kvinnlighet i form av förlorade behag, utan även oro: om lärda kvinnor var barn som funnit ”jättens vapen” hade de också hittat en nyckel till en möjlig maktposition. Härav de under 1800-talet upprepade utsagorna om att en bildad kvinna aldrig kunde passa som hustru. I England beskrev bland många andra Lord Byron, Thomas Moore och den oändligt inflytelserike Charles Dickens bildade kvinnor och blåstrumpor som okvinnliga, onaturliga könsöverträdare som struntade i att bry sig om sin make och sina barn. En sann kvinna skulle begänsa sina intressen till hemmet – den bildade och emanciperade kvinnan ansågs därför vara speciellt försumlig just på dessa områden.

När 1800-talet närmaste sig sitt slut och en gryende kvinnorörelse verkligen började flytta fram kvinnors positioner blev männens reaktion mer panisk, mer biologiserande, mer hysterisk. Tonen hårdnar. Män som Charles Darwin, Francis Galton, T. H. Huxley och Cesare Lombroso och Guglielmo Ferrero hävdade alla att kvinnor helt enkelt inte var biologiskt förmögna att nå samma eminens som män. Flera av dessa och även andra vetenskapsmän förklarade i omfångsrika traktater att kvinnan biologiskt stod någonstans mellan mannen och barnet.

Känns det dammigt och gammalt och irrelevant för vår tid? Jo, förvisso - ingen skulle som den tyske patologen Paul J. Möbius på allvar skriva ned reflexionen ”Låt oss skydda kvinnor från intellektuell verksamhet” och sedan förvänta sig att bli tagen på allvar. Men Pelle Carlbergs sång pekar ändå på något slags kontinuitet. Kvinnlighet och bildning hänger inte ihop. För att vara attraktiv måste något annat till - i många mäns ögon. Det är lika sorgligt som föreställningen att män som går in på kvinnligt dominerade områden förlorar sin manlighet, senast uttryckt av Sveriges nykrönta rikspuckon Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Ett inlägg så förvirrat och redan tokdissat från tusen håll att jag inte behöver slösa värdefulla minuter på att bemöta det.

Det tar aldrig slut, det här. Diskursen om ammande mammor är oändlig. Det skrivs säkert redan akademiska uppsatser om detta på genusvetenskapliga institutioner – på min institution, den historiska, kommer perioden kring sekelskiftet 2000 inom kort utgöra grund för intressanta jämförelser med föreställningar om amningen i texter som H. Schröders Den unga modren eller praktisk rådgifware för fruar före och efter nedkomsten, samt meddelande af de säkraste läkemedel i barnsjukdomar (1844).

Att vi är besatta av amning har jag varit inne på tidigare, flera gånger. Idag är det doktoranden och barnmorskan Sofia Zwedberg som också arbetat aktivt med amningshjälp som får göra en rad mycket problematiska yttranden, i dagens DN (artikeln ännu inte utlagd på nätet, därav bristen på länk). Ämnet är, ironiskt sammanfattat, hur heterosexuella familjer skall kunna lyckas få den heliga bröstmjölken att flöda, på det att barnet må bli lyckligt och tillfredsställt. Egentligen är Zwedberg ganska välvillig, betonar pappornas roll för att amningen skall lyckas och betonar vikten av kroppskontakt med det nyfödda barnet, säger att familjer får välja själva om de vill ha andra lösningar och så vidare.

Men. Det finns tre men. Zwedberg argumenterar länge kring problemet med de föräldrar som vill dela lika redan från dag ett. Detta är tydligen ett stort problem: det trasslar till amningen. Mammor vill pumpa ur från start för att pappan skall ta varannan matning av barnet, och förstår inte att barnet måste ha sin mamma i början.

Det som intresserar mig kring dessa yttranden är att de så uppenbart skapar mycket diskurs kring ett extremt marginellt fenomen. Jag, som rör mig i feministiska kretsar och känner massor av feministiska föräldrar, vet INGEN som skapade den lösningen från dag ett. Ändå är samhällsproblemet tydligen stort nog att ägna tid och möda åt. Så: låt oss inte ägna tid och argument åt det empiriskt vanligaste och mest problematiska, nämligen det dubbla problemet med mammor som ogärna överlämnar den nyfödda i andras händer den allra första tiden och pappor som inte tar sitt ansvar som föräldrar, utan låt oss istället prata om de som arbetar för jämställt föräldraskap och problematisera dem. Hm, säger jag.

Det andra men är detta: kvinnor vill så gärna amma, säger Zwedberg, men de är också “rädda för att amningen ska minska deras frihet. Men kvinnor som får i gång sin amning känner ofta att den ger en annan frihet. Det blir mer okomplicerat, barnet får mat och kontakt utan att man behöver oroa sig, man kan ta med sig barnet ut och stanna borta så länge man vill.”

Ja, tjoho, vilken frihet! Jämför med att vara så less på att ha en bebis vid tuttarna så att man håller på att storkna, och få en kvälls paus med kompisarna och dricka ett par glas vin och prata om annat än bajsblöjor medan pappa stannar hemma och matar barnet – vad är väl det för en frihet, huh?

Ett tredje men. Zwedberg talar om hur mammor är så oroliga för amningen och känner sig misslyckade som mammor om de misslyckas med amningen, och att sjukvårdspersonal just därför måste lära sig att lyssna ordentligt på nyblivna mödrar och ge rätt råd, och samtidigt betona att vad barnet verkligen behöver är kroppsnärhet, om amningen inte fungerar. Hon säger själv att detta kan låta motsägelsefullt, att det går hur bra som helst om inte amningen fungerar. Och ja: det är motsägelsefullt. Det är också så, att mammornas oro över amningen är en följd av hur vårt samhälle ser ut – det är en följd av hela den gigantiska kunskapsproduktionen kring amning, som Zwedberg själv är en del av. Tala om att själv vara med och konstruera den problembild som man själv skall lösa.

Om vi bara kunde relalalaxa lite mer kring det här med tuttarnas helighet, och göra just det som Zwedberg säger sent i artikeln: betona att nyfödda barn först och främst behöver massor av kroppslig närhet. De kommer inte att svälta ihjäl oavsett vilken vätska de får i sig – därför spelar det ingen som helst roll om man ammar eller inte. Därför behöver inte moderskapet sättas ifråga av vare sig sjukvården eller mamman själv om ingen mjölk kommer. Ja, man kanske till och med skulle våga sig på denna hädiska hypotes: om kvinnor inte ammade så mycket skulle vi alla som föräldrar kunna vara mycket mer naturliga i vårt föräldraskap.

…och ja, jag skrev “naturliga” med flit.

Ett citat. En kvinna hävdar:

”Det förhåller sig nämligen så, att kvinnlighet är ett obestämt begrepp, som var och en kan definiera på sitt sätt. Det är obestämt även på grund av att det just nu håller på att undergå en metamorfos; kvinnligheten erövrar det ena arbetsområdet efter det andra, om vilket det förut hette: det där är omöjligt för en kvinnlig kvinna. Man kan numera inte annat än storskratta åt de karakteristiker över kvinnonaturen och dess begränsning, som skrevs för en 50 år sedan.”

Det är viktiga ord. Nej, påpekar feminister med rätta idag, kvinnlighet är inte ett biologiskt öde; det är något som skapas i samhället, genom praktiker, genom idéér, genom institutioner. Men kvinnligheten är också föränderlig; den förändras inte minst för att kvinnor själva tränger fram på nya områden och därmed också förändrar kvinnlighetens innehåll. Det som var kvinnligt för 50 år sedan känns idag hopplöst föråldrat, traditionellt, problematiskt.

Så, varifrån har jag hämtat de inspirerande orden? Svaret är: från 1896. Så visst, jag har fubbat lite, moderniserat stavning och ändrat en del småord som inte känns 2007. Det är feministen Anna Sandström som i sin artikel ”Kvinnoarbete och kvinnolycka: Ännu några synpunkter”, i den tidiga feministiska tidskriften Dagny 11 (1896) fäller detta yttrande. Vill du läsa hela artikeln? Hämta den som pdf via den här adressen. För övrigt en fantastisk portal där hela Dagny, utgiven 1886–1913, görs tillgänglig för allmänheten.

Jag kommer just hem från att ha sett Doug Wrights pjäs Jag är min egen fru på Stadsteatern. Jag instämmer till fullo i den redan tidigare månghövdade hyllningskören och gastar till hela världen: “gå och se”!

Pjäsen handlar om transvestiten Charlotte von Mahlsdorf och hennes liv under nazismen, kommunismen och senare det befriade √ästtyskland, sedermera Tyskland. En mer koncentrerad berättelse om mänsklig värdighet under ovärdiga förhållanden - och om svårigheten att fortsätta att uppbära värdighet i ett genomkorrumperat samhälle - hittas svårligen.

Detta är en pjäs med många bottnar. Jag vill dock fokusera på en enda av de många personer Björn Kjellman spelade. Det är en dansk psykiater. Kjellman breder ut sig i en stol och förvandlas till dryg, otrevlig och självöverskattande. Scenen pågår bara ett par minuter. Denne psykiater lägger ut texten om hur Charlotte är en vuxen autist, hur det hon säger bara är ett slags ritualiserat upprepande som fungerar självmedicinerande; hennes tal kan över huvud taget inte uppfattas som utsagor om verkligheten, förklarar denne intensivt otrevlige man med hela vetenskapens självpåtagna pondus.
(more…)