David Tjeders blogg

Ja, ja, jag vet – mer än tusen år sedan sist…

Jag har gått och skrivit en bok, bland mycket annat som hänt: Kvinnor, män och alla Andra: En svensk genushistoria. Skriven tillsammans med den eminente historikern och genusforskaren Jens Rydström. Vi börjar kring 1700-talets mitt och slutar i vår egen tid. Det är, tro det eller ej, första gången någon tar ett helhetsgrepp på den moderna svenska genushistorien i formen av tänkt kurslitteratur. Årets julklapp, kanske? Köp den här.

En solig söndag på 1760-talet vandrar den parisiske butiksarbetaren Jacques-Louis Ménetra och hans vän Gombeau genom Bois de Bologne. De får syn på ett ungt par som älskar, gömda bland träden. Ménetra och hans vän börjar skrika glåpord åt paret, och upprörs när den unge älskaren svarar med samma mynt. Gombeau tar då mannens svärd och håller honom på avstånd medan Ménetra våldtar den unga kvinnan. Sedan byter vännerna plats: Ménetra håller i svärdet medan Gombeau våldtar kvinnan.

Den här episoden skriver Ménetra om i sin dagbok, helt kort, på bara några rader. Våldtäkten ses inte som ett brott, inte som ett övergrepp. Den återberättas som bara ytterligare en i raden av Ménetras små lustiga anekdoter ur hans vardagsliv. Ingenting tyder på att Ménetra anser att han begått ett brott, eller att han tror att kvinnan lidit men av hans och Gombeaus våldtäkt. Våldtäkt var dock ett brott på den här tiden – ett brott belagt med dödsstraff. Ménetras våldtäkt av den aldrig namngivna kvinnan visar sprickan mellan människors – mäns – normer och lagtexters.
(more…)

Ursäkta min cybertystnad. Det har varit semestertider galore. Under denna läste jag om Lena Anderssons bok Var det bra så?. En plågsam upplevelse. Jag hade bortträngt stora delar av Anderssons poänger. Förmodligen för att boken slår något så fruktansvärt hårt på just sådana som jag själv.

Med en självkritisk blick skulle jag kunna beskriva mig som en mysantirasist. Jag ägnar energier på att tänka i termer av etnictet och att problematisera kategorier som “invandrare”, jag reagerar starkt när människor använder sådana kategorier och jag betraktar mig själv som en förespråkare för ett mångkulturellt samhälle. På 1980-talet var jag mycket stolt över att innan alla andra hade “Rör inte min kompis”-märken bära det franska originalet, var jag nu hade fått det ifrån.
(more…)

Som forskare har jag uppfostrats att läsa kritiskt. Kanske för kritiskt. Det gör nämligen att jag ganska sällan läser något överhuvudtaget som jag tycker är riktigt bra och tänkvärt. Men det händer ibland. Och nu har det hänt.

1931 höll Virginia Woolf en föreläsning till yngre kvinnor över ämnet “Professions for women”. I denna föreläsning gör hon upp med det förkvävande kvinnoideal som var rådande under hennes egen uppväxttid, och som hon efter en dikt av Coventry Patmore kallade The Angel in the House. Detta vitt spridda borgerliga ideal betonade att kvinnan, för att verkligen vara en riktig kvinna, skulle stanna i hemmet och förneka alla egna behov till förmån för att finnas till för sin make.

Woolf skildrar självbiografiskt hur hon skulle börja skriva en recension av en roman skriven av en känd man. Just som hon skall sätta pennan till pappret känner hon en tvekan, den att överskrida den rätta kvinnlighetens gränser. Hon inser snart att hon måste döda det kvinnoideal som gör det omöjligt för henne att andas fritt, att få utvecklas som människa i sin egen rätt.

Vår tids kvinnor behöver inte känna att deras kvinnlighet försvinner spårlöst om de befinner sig mer än fem meter från spisen. Men vi lever fortfarande i kölvattnet efter borgerlighetens kvinnoideal från 1800-talet, det som säger att kvinnor finns till för män och skall ha ansvar för uppfostran av barnen och sköta disk och städning. Därför är Woolfs uppgörelse med sin tids ideal också skrämmande aktuellt sjuttio år senare. Och jävlar, vad bra hon skriver! Det är ju så att man får gåshud! Läs bara:
(more…)

Dessa dagar sitter jag och läser om delar av en bok, Bram Dijkstras Idols of perversity: Fantasies of feminine evil in fin-de-siècle culture från 1986. Det är inte en särskilt bra bok; Dijkstras analys saknar all form av nyans. Den innehåller dock en hel citat från källor där män säger saker som får oss idag, 2005, att häpna.

De som idag motsätter sig jämställdhet mellan män och kvinnor brukar säga att män och kvinnor är olika, men att det är bara hääääärligt, inget som på något sätt gör att man anser kvinnor vara mindre värda än män. Könen sägs vara olika - men lika mycket värda. För hundra år sedan var det inte alls så. Om Stig Malm klämde ur sig ordet ”fittstim” och därmed gav antifeministisk gubbighet ett ansikte, är hans uttalande ett intet mot de citat Dijkstra lyfter fram. För hundra år sedan fanns ingen brist på högt respekterade män som hävdade de mest bisarrt kvinnohatande åsikter utan att därför riskera sitt anseende – snarare tvärtom. Några smaskiga exempel:

Havelock Ellis, välkänd och respekterad expert i sexologi, 1894: “Women’s brains are in a sense [!] in their wombs.”

Otto Weininger, oerhört läst och inflytelserik intellektuell skribent i sin Kön och karaktär, 1903:”The disposition for and inclination to prostitution is as organic in woman as is the capacity for motherhood.”

Paul J. Möbius, inflytelserik tysk patolog, 1898: “Let’s protect women against intellectual activity.”

Pierre-Joseph Proudhon, mannen som är mest känd för uttrycket att all egendom är stöld, 1858: “Woman does not at all dislike to be treated a bit violently, or even to be raped.”

Auguste Forel, respekterad sexolog och entomolog (!), 1906: “It is notorious that many women like to be beaten by their husbands, and are not content unless this is done.”

Dijkstras bok är överfull av sådana här yttranden. Även om jag inte håller med Dijkstra om att det dessa män sade var representativt för vad alla män i samtiden tänkte, är det ändå tänkvärt att män kunde skriva och publicera sådana här yttranden. Vi har faktiskt kommit långt ifrån den mentalitet som rådde kring 1900. Malm var tvungen att göra en pudel. Det behövde de ovan citerade männen aldrig göra.