David Tjeders blogg

Jag har sagt det tidigare på denna blogg, flera gånger: det är roligt att vara prenumerant på Svenska Dagbladet. Å ena sidan detta konsekventa sätt att på Debattsidan ge utrymme åt en stor bredd av åsikter - å andra sidan denna tröttsamma ledarsida med dess förutsägbara extremliberalism och dess oförmåga att se strukturellt förtryck.

Men ibland bränner det till. Som häromdagen, då chefen för Timbro, Roland Poirier Martinsson, kom ut som antifeminist. När människor titulerar sig själva filosofer blir jag alltid misstänksam och tänker att här är någon som läst en grundkurs i filosofi och sedan vill stoltsera med en påhittad titel, men Poirier Martinsson är faktiskt filosofie doktor i filosofi. Och jubelåsna. Men i betydelsen en sådan åsna man gärna jublar åt. Hans artikel på ledarsidan är faktiskt jätterolig! Jag har alltid närt en fascination för människor som sådär en passant viftar bort ett helt forskningsfält eller en hel vetenskap genom att säga att framtiden kommer att visa att hela fältet i själva verket är total mumbojumbo. x professorer, y tusentals avhandlingar, och z forskningscentra över hela världen kan verkligen ha fel:

“den ekonomistiska strukturfeminismen är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism”

…och…

“den förklaringsmodell som den dominerande feminismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi”

…och, min favorit, inslängd i en bisats…

“den underliggande teorin har fel i allt”.

Det är liksom inte argument, utan teser som fastspikas med självpåtagen säkerhet och med framtidens bevis som - just - evidens. Är inte själva retoriken otroligt rolig? Jag menar, med det sättet att resonera kan precis vad som helst tokdissas utan att man behöver bry sig om att faktiskt bemöta innehållet i det man kritiserar. Som typ såhär:

“uppfattningen att jorden är rund är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som jordenärrundismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Eller varför inte:

“uppfattningen att relativt fria marknadskrafter leder till effektiv resursallokering är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som liberalismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Det spelar liksom ingen roll vad det egentligen är vi väljer att kritisera. När vi har den magiska förmågan att skaka fram en palantír ur bakfickan och med hjälp av den använda framtidens uppfattning om vår egen tid som grund för vår kritik kan allt hamna i skottgluggen. Könen är biologiskt olika - frenologi! Nej, inte alls, de biologiska skillnaderna mellan könen är relativt oviktiga - frenologi! Marsianer låg bakom attacken den 11 september - frenologi! Nej, det gjorde de inte alls, eftersom marsianer inte existerar - frenologi! Det är sant alltihopa, för jag har sett framtiden och vet vad den kommer att säga.

Nu är problemet att man inte riktigt vet var man har Poirier Martinsson. Som han visat tidigare (kolla den texten! LOL!), flera gånger, har han en viss fäbless för att skriva vilseledande och provocerande mest för sedan få kritisera hur inskränkta alla vi som kritiserar honom är. Men spelar roll. Han är faktiskt riktigt, riktigt rolig!

Skenet bedrar. En jättekul kille.

Det som följer har inte alls med genus eller feminism att göra. Men principfrågan är viktig.

Anders Milton, tills nyligen regeringens nationella psykiatrisamordnare, slår i dagens Dagens Nyheter ett slag för att den läkarstudent på KI som suttit i fängelse för mord inte skall få bli läkare. På principiella grunder: människor som mördat skall inte ha rätt att bli läkare. Jag menar att Milton har fel. Jag menar att den som vill kalla sig humanist bör försvara denne students rätt att bli läkare.

Milton simmar mellan olika, sins emellan motstridiga positioner. Ja, denne student har ju verkligen använt fängelsetiden väl och reformerat sig som vi vill att man skall – men. Ja, i Sverige har vi ett system som bygger på att man sonar sitt brott genom att man sitter av sitt fängelestraff – men.

Men vad? Jo, menar Milton, det är svårt att återfå förtroende från människor om man en gång mördat en annan människa. Och förtroende, tillit, är viktigt i just läkaryrket. Sedan skriver Milton såhär (kursiveringarna tillagda av mig):

”En liknande olust kan man känna inför domare och poliser som begått allvarliga och omdömeslösa brott. De bedöms, rätt eller orätt, efter en strängare skala i det allmänna medvetandet eftersom deras moral, goda omdöme och rättskaffenhet är en förutsättning i deras arbete och en förutsättning för vår tilltro till rättssystemet.”

Visst är det jättetydligt vem det är som talar här? Inte. Alltså, ”man” – inte direkt Milton alltså – kan känna olust inför en del saker; och tydligen bedöms det här, ”rätt eller orätt” – inte direkt av Milton alltså – på ett annat sätt hos folk i gemen – inte direkt av Milton alltså – och då måste vi tänka annorlunda kring just dessa människor. Orden ”rätt eller orätt” är särskilt skrämmande. Det betyder att våra regler för till exempel vilka människor som skall få utföra vilka sysslor skall byggas inte på moraliska principer om människors frihet, utan på vilka moralpaniker media kan piska upp vid givna tillfällen.

Hos Milton följer så en parallell till att vi inte gärna vill se att folk som begått övergrepp på barn arbetar på dagis. Utifrån framför allt frågan om allmänhetens tillit till läkaryrket (och polisyrket, och domaryrket, får vi anta givet Miltons tidigare resonemang) menar Milton att läkaryrket (och polisyrket? och domaryrket?) måste stängas för människor som dömts för mord.

Det finns flera problem med Dagens Nyheters jakt efter den läkarstuderande morddömde mannen, och ännu mer problem med Miltons argumentation.

1) Parallellen till att ”man” inte vill ha pedofiler bland dagispersonal är inte meningsfull. Pedofili är en diagnos, att mörda är en handling. ”Mördare” är inte något man är hela livet igenom. En person som mördar en annan människa mördar oerhört sällan mer än en person. En pedofil är – oftast – en pedofil även sedan han eller hon suttit av ett antal år i ett fängelse. Det är all skillnad i världen mellan att ha dömts för något som är diagnostiserat och att ha dömts för något som inte behöver vara grund för en psykiatrisk diagnos.

2) Om nu läkaryrket (och polisyrket, och domaryrket) skall vara stängt för människor som suttit i fängelse för mord och argumentet bygger på allmänhetens grad av tillit till dessa viktiga yrkesgrupper, var drar vi då gränsen? Vilka yrken får egentligen någon som mördat en annan person ha? Får han eller hon bli advokat? Familjerättsjurist? Får personen spela fotboll i landslaget? Får han eller hon spela fotboll i division två? Får en morddömd människa köra taxi på natten? Får hon vara obducent? Arbeta som lobbyist för ett politiskt parti? Skall alla som någonsin dömts för mord arbeta i yrken där kontakt med andra människor minimeras? Var drar vi gränsen?

3) Om man inte får vara morddömd och bli läkare, vilka andra brott får en läkare inte ha begått? Får en person bli läkare om han har våldtagit fem kvinnor? tre kvinor? en kvinna? Eller räcker det med att ha misshandlat sin livskamrat? misshandlat sina barn? misshandlat en krogvakt? Får en person bli läkare om han eller hon sålt droger till minderåriga? sålt droger till vuxna? Får en person bli läkare om han eller hon varit dömd för förskingring av mångmiljobelopp? miljonbelopp? skattefusk? skatteplanering? snatteri? Var drar vi gränsen?

Tro inte de här frågorna är oviktiga. Vi lever i en hysterisk kultur. Toleransen för människor som begått kriminella handlingar är oerhört låg idag. Det är hur enkelt som lätt att glida från ”En morddömd som vill bli läkare – aldrig!” till ”En brottsdömd som vill bli läkare – aldrig!”. Och då har vi helt förlorat tron på att människor kan förändras. Att människor aldrig kan reduceras till att vara sina egna värsta handlingar. Den tron är själva grundvalen för att vi skall kunna leva i ett humant samhälle. Den tron betyder att den morddömde på KI självklart är något oerhört mycket mer än en person som en gång mördade en annan människa. (Detta syns förresten redan i Dagens Nyheters skriverier om honom. Man skriver inte att han är mördare, utan att han är morddömd. Det är ingen liten skillnad.)

I sin roman Ursinne häcklar Salman Rushdie på ett otroligt roligt sätt den amerikanska kulturens besatthet av säkerhet – om en bil baktänder i Italien ställer en miljon amerikaner in semestern i Europa, säger en person. Vi är minst lika besatta av faror. Och besattheten ser knappast ut att minska.

Det fjärde och viktigaste argumentet mot Milton är därför detta:

4) Det är verkligen som Milton säger: vi har ett system för människor som begår brott. Man sonar sitt brott genom att sitta i fängelse. När man suttit av sin tid är man åter en fri människa, en människa fri att vara vad hon vill.

För några dagar sedan hade SVT:s program Argument en debatt om huruvida pappor diskrimineras i vårdnadstvister eller inte. På ena sidan stod Michael Alonzo, ordförande i föreningen pappa-barn. Hans argument var, i korthet, att män systematiskt diskrimineras i vårdnadstvister, eftersom rättssystemet utifrån ett odefinierat “barnets bästa” går till att i en förkrossande majoritet (mer än 90%) av fallen besluta att modern skall ha ensam vårdnad om barnen om föräldrarna inte kommer överens. På hans sida argumenterade även barnrättsjuristen Lena Celander-Jörgensen. Mot honom stod barnrättsadvokaten Lotta Insulander Lindh, den moderata riksdagsledamoten Inger René och psykoterapeuten Stefan Lindberg. Särskilt Insulander Lindh upprepade flera gånger att debatten under programmet hamnade snett eftersom den centrerade på föräldrars rätt till sina barn, istället för att fokusera på barnets bästa. Hon vägrade se ens möjligheten av några som helst strukturella problem i systemet, så som det fungerade idag. Det fanns kanske någon enstaka domare som dömde konstigt eller någon enstaka dum mamma som ljög i rättssalen, men att det skulle kunna finnas en strukturell obalans mellan fäders och mödrars utgångspositioner vid vårdnadstvister var liksom i sig självt uteslutet, tycktes hon mena.

9 fall av 10 leder till en dom i samma riktning, och det finns inga problematiska maktstrukturer mellan de inblandade värda att ta upp till debatt? Annat än den fullt rimliga, att kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män och därmed oftare är de facto huvudansvariga som föräldrar, förstås. Här ligger något i vassen och lurar. Här finns en ovilja att erkänna att strukturer, även helt hypotetiskt, skulle kunna verka diskrimerande mot män. I stället talade Insulander Lindh och de andra om att det finns barn som utsätts för misshandel och övergrepp; om att det inte alltid är bra med gemensam vårdnad; om att i de flesta fall kan föräldrarna sköta det där med vårdnaden om barnen vid separation.

Som om det var något Alonzo och Celander-Lindh inte höll med om!

Om man som jag förläst sig på maskulinitetsteorier och forskning om män och manlighet i vår samtid och i historien vet man att det som i USA varit känt som “Men’s rights movements” mycket mycket ofta har besjälats och besjälas av en skarp och explicit antifeministisk udd. Därför är många feminister, undertecknad inkluderad, direkt i en garde-ställning så fort någon talar om mäns rättigheter, eller fäders rättigheter, eller ynglingars rättigheter. Detta eftersom vi vet att argumenten så ofta framförts med en hel del problematiskt bagage.

Ändå kan jag inte komma ifrån att Alonzo argumenterade övertygande. Och att vi här, i vårdnadstvister, mycket väl kan ha en empirisk situation där män faktiskt är strukturellt underordnade kvinnor. Den västerländska kulturen – de västerländska männen dito frånvarande fäderna inte minst – har sedan sådär en tvåhundra år hyllat Modern med Barnet och talat panegyriskt om vikten av en moders fjäderlätta hand med de små. Det är därför inte alls orimligt att tänka sig att denna koppling systematiskt undergräver fäders positioner när de nu så smått börjat “tränga in” (jag letar sedan många år efter en mindre manlig metafor, om någon därute kan hjälpa mig så be my guest) på detta kvinnligt kodade område. Vilket i sin tur gör att man i rättssalar i vårt land lika enkelt dömer till moderns fördel som man dömer till våldtagna kvinnors nackdel på (lika?) lösa grunder.

Insulander Lindhs mantra att detta inte handlar om fäder och mödrar utan om barnets bästa var också det just fascinerande. I hennes argument fanns nämligen ingen möjlighet att det fanns något samhälleligt, genusmässigt problematiskt inbyggt i det där uttrycket, “barnets bästa”. Det var som att det finns ett exakt enkelt definierbart “barnets bästa” därute någonstans, och det var just detta man verkligen dömde efter, när mer än nio av tio domar gick till att modern skulle ha ensam vårdnad om barnen.

Låt oss göra en tidsresa. För hundra år sedan motarbetades feminismen kraftigt och ihållande av bildade män ur samhällets elit. Men inte främst med argumentet “för vi tycker att det är bra om ni håller käften och gör som ni blir tillsagda så att vi kan fortsätta att behålla makten över det offentliga rummet”. Visst fanns sådana röster också. Men det vanligaste var att argumentet framfördes ungefär såhär: samhällets/nationens/familjens/civilisationens bästa kräver att kvinnor förblir kvinnliga och tar hand om barnen medan männen förblir manliga och sköter det offentliga. Och feminister stångade sig blodiga mot alla de där andra värdena som hängdes framför dem som hotade. De var tvungna att omdefinierade vad nationens bästa var för något, vad samhällets bästa egentligen bestod i. De fick slipa fram argument för att få de antifeministiska männen att se att deras egna argument hade som förutsättning de egna privilegiernas fortbestånd. Och säga ungefär: “när du säger nationens bästa menar du vita gifta mäns bästa”. Nu hängde man i stället fram “barnets bästa” mot det helt rimliga argumentet att män har sämre utgångspunkt än kvinnor vid vårdnadstvister.

Jag köper inte hela Alonzos paket. Jag tror inte att alla barn får det bättre av att vara med båda sina föräldrar. Ensamstående föräldrar – särskilt ensamstående mödrar – behöver på ett helt annat sätt än vad fallet är idag bli föremål för offentligt hyllande. Men det intressanta med debatten i Argument var inte detta. Det var istället oförmågan från Alonzos vedersakares sida att se att vi här kan ha ett område där den strukturella underordningen inte är av kvinnor utan av män. Att det kan finnas sammanhang, kontexter, situationer, där män är strukturellt underordnade kvinnor. Teoretiskt är detta något för oss feminister att bita i. Debattmässigt är det något för oss feminister att erkänna. Och frågan är om det inte i alltför stor utsträckning är en feministisk blind fläck. Detta alltså: sambandet mellan mäns överordning över kvinnor med sammanhang där mäns underordning är lika strukturell.

I alla fall om man skall lita till debattinlägget i senaste numret av Genus, där Goldina Smirthwaite har svarat på min tidigare debattartikel om den så kallade mansforskningen. Texten ligger (tyvärr?) inte på Nätet.

Noteras endast på detta vis.

Ok, nu är jag förvirrad.

Min grundinställning till Eva Lundgren och hennes forskning är en solid skepsis. Och jag är feminist. Och jag tycker i likhet med många feminister att Uppsala universitets granskning av hennes forskning var politiserad.

Så är jag på min arbetsplats, och i fikarummet hänger en kopia av en debattartikel från Upsala Nya Tidning publicerad den 22/1 av Bo Rothstein och Arne Jarrick. Rothstein gör mig nästan alltid riktigt ordentligt irriterad i genusfrågor. Jag hade Jarrick som handledare under min tid som doktorand och hade många konstruktiva diskussioner i genusfrågor där vi inte alltid höll med varandra, men där Jarrick ofta förde fram bra poänger. Som genusforskare och feminist förväntas jag sucka över allt som flyter ur dessa herrars pennor. Men så finner jag att deras kritiska resonemang är rimliga och tankeväckande, helt oavsett att jag inte är lika säker som de på att Uppsala universitet borde låtit frågan om Lundgrens eventuella oegentligheter gå vidare till Vetenskapsrådets kommitté för utredning av oredlighet i forskning.
(more…)

Texten som följer är publicerad i senaste numret av Genus. Eftersom den inte är nätpublicerad, dubbelpublicerar jag den här. Inte heller de tidigare debattinläggen tycks ligga på nätet.

När Goldina Smirthwaite (nedan GS) argumenterade för att det finns antifeministiska drag i det som oegentligt kommit att kallas mansforskningen i Genus 3–4 2003 tog det hus i helvete. Under något års tid har nu svaren trillat in från en rad olika håll: Marie Nordberg, Claes Ekenstam och Knut Oftung har alla svarat på denna artikel. Nu när GS svarat (i Genus 1 2005) är hennes kritik i sin tur hård. Hennes svar är dock ett stycke retorik snarare än ett resonemang. Den kritik GS har fått är, säger hon, av den sort som ofta drabbar ”feminister som påtalar maktordningen mellan könen”. Det är ett grepp som säger: GS är feminist. Därför är kritik av argument hon framför antifeminism. De som kritiserat henne har tydligen reagerat på att hon påtalat könsmaktsordningen. Som om denna skulle ha varit en nyhet för de forskare som svarat på GS artikel.
(more…)

Hu, vad det glunkas. Nina Björk anade nog inte vilken boll hon satte i rullning när hon för ett par veckor sedan skrev sin märkliga krönika i Dagens Nyheter.

Och alla skulle in och svara emot, eller jubla, eller ironisera; det offentliga pratet om Björk har varit massivt. Petra Ulmanen, Linna Johansson, Per Svensson, Ulrika Milles, Magnus Linton, Elise Claesson, Hanne Kjöller, Maria Larsson, Jenny Sköld, Margareta Zetterström, Marie Söderqvist, Nina Lekander, Monika Wehlin, Joar Tiberg, Peter Wolodarski, Mats Runvall, Katarina Holt, Ulrika Hagström, Roland Poirier Martisson och en uppsjö av bloggare har alla känt sig manade att prata. Och fler ändå har gett sig i kast med denna diskussion. Jag har slutat följa textmassorna, av ren utmattning.

Så, vad finns egentligen att tillägga efter denna massiva debatt? Kanske det här: att Nina Björk i sin första krönika, i sitt svar på Maria Larsson och den vad jag vet senaste texten av hennes hand på ett mycket förvånande sätt fortsätter att prata som om dagisproblematiken är ett kvinnoproblem.

När Björk skriver att “vi” har fastnat i konsumtionssamhällets hetsiga tempo och att barnen lider på dagis gör hon det nästan helt utan att nämna pudelns kärna. Männen. Det är nämligen inte så, att män och kvinnor arbetar heltid på en gång efter att barnen slängts in på dagis och karriärshetsen tar över. Problemet är inte ett kvinnoproblem och inte heller ett föräldraproblem, utan ett mansproblem. Kvinnorna går ned på halvtid, eller jobbar sjuttio-åttio procent - männen fortsätter att arbeta heltid. Grovt sett. Visst nämner Björk som idé att pappor skall förbjudas att arbeta heltid - men i övrigt råder nästan en total tystnad kring männen i hennes texter. Skall vi nu en gång diskutera föräldrars beteenden mot sina barn kan vi väl i alla fall göra det utan att ytterligare skuldbelägga de som redan tar över fyra femtedelar av föräldraledigheten, som sörjer för matlagning och bajsblöjsbyte och klädinköp i långt större utsträckning än de verkligt problematiska föräldrarna - männen? Björks ovilja – hennes oförmåga – att sätta fingret på denna kritiska punkt är verkligen mycket mycket märklig. Minst sagt. Hur starkt hon än säger att feminismen inte leder till kristdemokraterna finns det hos Björk anno 2005 något av den livmoderfeminism som hon så starkt polemiserade mot för nästan tio år sedan.

Jag tänker förstås på Björks bok Under det rosa täcket – orsaken att jag blev feminist. Den öppnade mina ögon för en ny problematik. Det är därför märkligt att Björk nu resonerar utifrån andra positioner. Och att hon fortsätter göra det efter att halva feministsverige påpekat allvarliga brister i hennes resonemang.

Det finns mer att invända mot Björks resonemang. Hennes karakterisering av vår tid som en som bygger på ett bortträngt barngråt på dagis är missvisande. Det låter som att det fanns en tid då barnen inte grät, då de mådde bra och hade sina föräldrar nära till hands. Som historiker kan jag garantera att ingen sådan svunnen period står att finna. Det förefaller mig snarare vara så, att barn har bättre och mer tillgång till sina föräldrar idag än någonsin förr i historien. Om pappor är relativt frånvarande är det inget mot hur de har varit bakåt i tiden. Och de där mammorna som var hemmafruar förr, vad är det som säger att detta var bättre för barnen än att få vara på dagis?

Det låter också på Björk som att barnen gråter mindre om de bara får vara med sina föräldrar. Som om det i sig är bättre att vara hemma med en förälder, oavsett kön, än att få umgås med andra barn på dagtid.

Vidare: varför skulle gränsen för insättning på dagis sättas just vid två års ålder, som Björk föreslår? Varför inte tre? Varför inte bara avskaffa dagis helt och säga att föräldrarna skall vara hemma med barnet tills det börjar i skolan? Vid någon punkt kommer separationen mellan barn och förälder att ske i livet. Finns det någon punkt under livscykeln där denna separation kan komma till stånd utan att barnet lider, där gråt helt kan undvikas? Nä.

Dagis är säkerligen inte en perfekt institution. Det kan säkert göra ont att börja på dagis. Men lika säkert är att det kan göra ont att vara hemma från dagis med en förälder. Det kan säkert vara jobbigt att vara barn idag. Men att i bjärta färger måla upp en situation som om barn idag lider mer än förr är missvisande. Och att göra det utan att framför allt kräva förändring från män är att missrikta sina energier. Björks kolumner doftar moralpanik över det moderna samhället, och en vilja att åter rikta blicken på de tydligen mer eller mindre bortglömda barnen. Som om barn skulle vara något kollektivt bortträngt i detta samhälle, där föräldrar läser en miljon föräldratidningar och läser en miljon råd om hur de skall bete sig – och åtminstone kvinnorna faktiskt deltidsarbetar just för att de vill vara med sina barn.

Nej du, Nina. Vi är inte inne på helt fel spår. Förändringen över tid från 1950-talet till idag är snarare ett framsteg: inte för att föräldrar av båda kön numera kan göra karriär, utan för att många fler barn idag har mer än en förälder som engagerar sig aktivt i det; för att barn i mycket större utsträckning idag tillåts vara barn; och för att engagemanget kring barnens situation idag är starkare. Om vi kunde få fäder att bli lika involverade som mödrar vore ännu mer vunnet. Det får vi inte genom att få höra att konsumismen och kapitalismen är av ondo och att klockan borde vridas tillbaka till ett svunnet Utopia.

…men det blir bara bättre och bättre! Är jag, som aldrig någonsin läser kvällstidningar, helt ensam om att ha upptäckt denna röst i den svenska offentligheten bara just idag? Jag menar förstås denna Anna Ekelund som så friskt blandar misogyni med sexism och homofobi? Kvinnor har tydligen blivit så pass vidriga mot män att män till och med går över till The Dark Side; vi (kvinnor alltså) håller på att “förlora heteromännen till bögarna”, ropar Ekelund förskräckt i en annan krönika. Sluta gnälla, heterokvinna – snart är alla män bögar om vi fortsätter så här!

Nu vet jag varför jag inte läser kvällstidningar. Men också att det är synd att jag inte gör det. Det var nämligen länge sedan jag skrattade så gott.

Jag lovar: jag skall låsa mig inne i min lägenhet de dagar jag är pappaledig! Så slipper du bli äcklad av min brist på manlighet när du är ute på stan och oroar dig över vad min stackars dotters mamma har för fel på huvudet som överlämnar ett litet barn till en så pass hemsk människa som en begåvad med penis. Och så slipper du fundera över om den jag lever med kanske - o, hemska tanke! - också har penis. Efter din övertygande argumentation om sådana män som jag känner jag att visst är det så: jag är inte, som jag nyss trodde på den här sidan, ett farligt gift - jag är äcklig mandomsbrist.

Är det överhuvudtaget möjligt att toppa Anna Ekelunds krönika i dagens Aftonbladet, vad gäller fördomar – om män, om kvinnor, om bögar, om män på landsbygden, om män i Stockholm, om fattiga människor? För att halvt citera Chandler i Vänner: could this text BEEEE any dumber?

Det är lätt komiskt att betrakta den offentliga debattens totala sammanblandning av olika sorters feminism under feminismparaplyet.

Jag är mycket skeptisk till professor Eva Lundgrens forskning. Jag tycker också att det är ofattbart ovetenskapligt, slarvigt och illavarslande för bedömandet av professor Tiina Rosenbergs forskning att det framgått att hon plockat saker ur Rudolf Dekker och Lotte van de Pols Kvinnor i manskläder i sin monografi Byxbegär. I mediala kretsar är detta julafton för de som är skeptiska till genusperspektiv, eftersom det visar att feminismen är ovetenskaplig.

Feminismen, huh? De som kan något alls om feminism vet att det inte går att vara längre ifrån varandra under ett och samma paraply än den teoretiska avgrund som skiljer Eva Lundgrens perspektiv från Tiina Rosenbergs. När man sammanblandar dessa och sedan drar slutsatser om feminismen är det huvudlöst.

Säg att en professor i biologi vid Karolinska institutet som sysslar med hjärnforskning har plockat saker från någon annans forskning, och att en annan professor i biologi i Umeå som sysslar med det centrala nervsystemet har visat sig tolka sina empiriska resultat utifrån en alltför rigid, axiomatisk teoribildning. Skulle vi utifrån dessa två forskare dra slutsatsen att biologiämnet som sådant är helt befriat från vetenskaplighet och bara sysslar med ren ideologiproduktion? Skulle vi säga att på grund av dessa två händelser måste biologiämnet bort från skolorna, och ett biologiskt perspektiv på människan måste bannlysas? Skulle vi dra generella slutsatser om biologismen? Nä.