David Tjeders blogg

Svenska Dagbladet är en intressant publikation. På debattsidan lämnade man nyligen rum för medlemmar ur Fi som lämnat partiet, som ville rätta till den felaktiga mediebilden av deras avhopp. Samtidigt är man på ledarplats ständigt vaksam mot all form av genusforskning. Vanligtvis är det Maria Abrahamsson som ger antifeminismen ett offentligt ansikte. Nu är det Thomas Idergard, före detta MUF-ordförande och numera VD på företaget United Minds, som fattat pennan. Företaget i fråga har alls inget emot förändrade könsroller, utan listar istället dessa bland vår tids drivkrafter som förändrar konsumtionsmönster.

Idergard och hans företag må gilla när samhället förändras i en sådan riktning att företag kan tjäna mer deg. I Svenskan sätter Idergard dock ned foten i genusfrågorna. ICKE att dessa förändrade könsroller skall omformuleras ovanifrån! ICKE att det vore gott med jämställdhet! Nej - bort med genusträsket med alla möjliga medel! Genus är nämligen ren ideologi och har noll med verkligheten att göra; genusforskning i själva verket förklädd “ideologiproduktion”. Idergard tycks känna en veritabel skräck över att det bedrivs genusprojekt på förskolor, projekt som är ämnade att motverka stereotypa könade beteenden hos pojkar och flickor.

Projekt som dessa, liksom hela genusperspektivet, är enligt Idergard inget mindre än att sprida ett gift i samhällskroppen, ett gift vars konsekvenser är mycket allvarliga; “en systematisk indoktrinering via forskning, utbildning och barnomsorg är långsiktigt mycket mer förödande och helt omöjlig att värja sig mot”. Genusperspektiv är hjärntvätt. Bäva månde Sveriges medborgare! Snart är sanningen dränkt av oss ideologiproducenter utan vetenskaplig grund!

Det är dock inte genusperspektiven man inte kan värja sig mot i dagens samhälle. Det är de könsstereotypa förväntningar som reducerar barn till könade produkter som är tvingande. Idergard vill värna om individen, och ogillar därför genusperspektivet starkt. Vad han inte ser är att genusperspektivet handlar just om att värna individen, om att låta individen bli till vad fanken som helst, utan att inskränkas av de fördomar om kön som vår samtid är dränkt i.

Så. När Idergard argumenterar för att genusforskning och genusperspektiv i förskolan är ett ont, kanske han hade kunnat sända en stilla tanke till det faktum att en förskola utan genusperspektiv är just den som reducerar barnen till bärare av ett visst kön. Det är den könsblinda uppfostran som reproducerar stereotyper. Det är stereotyper som minskar människors frihet. Så om man nu vill värna om individuell frihet skall man värna om - just det - genusperspektiven.

Idergard vill istället se en “upprensning i genusträsket”. Detta skall ske genom “omedelbar nedstängning av alla myndigheter och delegationer som enbart ägnar sig åt att specifikt främja forskning kring genusperspektiv och könsmaktsordning” och “att riksdagen stiftar en särskild stopplag som förbjuder att skattemedel används till genusinriktade utvecklingsprojekt inom offentligt finansierade verksamheter, företag och föreningsliv”. Smaskigt värre. Skall vi också stoppa all forskning som kritiskt granskar människors problematiska attityder till homosexuella och “invandrare”? Eller är den forskningen okej, men forskningen om maktrelationer mellan män och kvinnor är det inte?

Fast, det är klart. Utan genusperspektivet och den feministiska kampen har ju människor genom historien och idag visat en enorm förmåga att bryta vallarna för förväntat manligt och kvinnligt beteende. Inte.

Hej och hå. Semestern är över.

För ett bra tag sedan, närmare bestämt den 19 juli, skrev Kajsa Ekis Ekman en minst sagt intresseväckande artikel i Dagens Nyheter, med rubriken “Fördomsfritt och helvitt”. Hon menar att vår samtids kritiska tal om fördomar är djupt problematiskt. Istället för att bekämpa ekonomiska orättvisor mellan klasser talar man om hur hemskt det är att stoppa människor i fack.

Och vidare: kampanjer mot rasism och sexism benämner hela tiden de fördomar som de så gärna vill bekämpa, och tillhandahåller därmed “tankemodeller som innehåller en rasistisk och sexistisk världsbild”. Därför lär även alla de som vill kämpa emot fördomar ut just dessa fördomar. Slutklämmen är både intressant men också djupt problematisk. Den ser ut som följer:

“Men tänk om fördomar helt enkelt inte alls kan botas med kunskap? Tänk om de snarare härrör ur den ekonomiska verkligheten, om de bara är symtom på hur det faktiskt ser ut? Att man föraktar och ser ner på de som har en låg ekonomisk ställning i samhället, och att man genom att bekanta sig med diskursen om fördomar bara lär sig att se-men-inte-se?

Huvudsaken blir att inte skilja på folk i tanken, sedan kan klassklyftorna få öka, tänderna ruttna i munnen på de fattiga medan de gnistrar naturligt blekta i munnen på dem som har råd. Gatorna kan fyllas alltmer av spritdoftande bylten, städande afrikaner, giftermålsdesperata irakiska män och tioåringar med Canada Goose-jackor.

Det viktiga är, som sagt, att veta att det bara rör sig om invanda föreställningar och att man låtsas att man inte ser vad man ser eftersom det värsta av allt är att kategorisera.”

Visst finns här en enormt intressant poäng: att pratet om fördomar är ett sätt att bara blunda för verkligheten. Men här finns också ett problem. När Ekis Ekman problematiserar allt tal om fördomar och ser ekonomisk jämlikhet som lösningen snarare än kunskap, ser hon inte att det inte spelar någon som helst roll om Ahmed är hjärnkirurg eller städar toaletter - kan vi läsa hans kropp och hans tal som något som tillhör kategorin “Ahmed” blir han ändå inte insläppt på krogen, och hans ansökan om att få bli hjärnkirurg på ett annat sjukhus slängs i papperskorgen för att han heter Ahmed. Att, som Ekis Ekman, föreslå att fördomarna är ett slags utväxter av ekonomiska förhållanden blir också märkligt i ljuset av de faktiskt existerande uppfattningar som finns om homosexuella män. Inte är väl homosexuella män en i ekonomisk mening särskild kategori, där tankarna om dessa människors natur skulle kunna utsuddas om de bara släpptes in i samhället?
(more…)

I torsdags, den 23, stod en märklig artikel att läsa på Svenska Dagbladets ledarsida. Det är i och för sig knappast ägnat att förvåna; Svenskans ledarsida är nästan så långt från ett feministiskt medvetande som det över huvud taget är möjligt att komma. Den är inte nätpublicerad, men kan hämtas som pdf här. Byggt på en rapport från Svenskt Näringsliv (som landar i din dator om du klickar här) om löneskillnader mellan män och kvinnor skriver Svenskan att det bara är 4,8 procent av den skillnaden som beror på kön.
(more…)

Jag tycker nästan alltid att det Hans Bergström skriver är intressant och välargumenterat. Det gör mig förmodligen till ganska unik i det stora systerskapet av feminister. Dock konstaterar jag att Bergström i en artikel i Svenskan kritiserar vad han lite löst benämner som extremfeminismen och i sammanhanget skriver att Bo Rothstein är “väl inläst på feministisk teori”.

Nej. Nej. Nej. Nej. Nej.

Att skriva hundra artiklar om feminismens problematik betyder inte att vara inläst på feministisk teori. Rothstein har gjort det förra, och är inte det senare. Varje gång har för pennan i denna fråga suckar jag och tänker att om han bara ville sätta sig in i vad det hela handlade om så skulle det vara jätteintressant att debattera.

Detta betyder inte att jag inte välkomnar kritik av feminismen. Feminismen är en ideologi och bör och måste som sådan utsättas för kritisk granskning. Genusvetenskap är ett teoretiskt vetenskapligt perspektiv, och bör och måste som sådant utsättas för kritisk granskning. Men vad Rothstein gör är inte kritisk granskning, utan smutskastning. Detta just på grund av att han inte är insatt i feministisk teori.

Jaha, så har jag sett dem då, del 2 igår och del 1 idag. Journalisten Evin Rubars skildring av den variant av feminism som trivs och frodas hos delar av Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, alltså. För dem som har missat programmen har ni några veckor på er att se dem på webben, här.

Det finns många saker att diskutera kring de här programmen, och min text har blivit lite lång. Jag skall hålla mig till två saker: hur programmen läses av några andra och framför allt problemen med den feminism som inte minst Roks’ ordförande Ireen von Wachtfeld ger uttryck för.
(more…)

(Publicerad i Arena 1997:2.)

För etthundrafemtio år sedan var Västerlandet grundmurat rasistiskt. Uppdelningen av mänskligheten i olika biologiska raser, som var olika mycket värda, var allmänt utbredd bland europeiska vetenskapsmän. Rasistisk forskning var högt aktad och välrespekterad. Robert Knox var på inga sätt extrem utan tvärtom representativ för en bred forskningstradition när han i The Races of Men 1850 skrev

“Vad betyder dessa mörka raser för oss? Vem bryr sig egentligen om Negern, Hottentotten eller Kaffern? Den senare rasen har visat sig vara väldigt bekymmersam, och ju snarare de röjs ur vägen desto bättre. [!] Liksom alla andra djur är de genom sin ras’ natur bestämda att ha en begränsad livslängd, så det spelar ingen större roll på vilket sätt deras utdöende sker.”

Även i Sverige har rasismen har en lång och sorglig historia. I den första upplagan av Nordisk Familjebok från 1880-talet är artiklar som ”Menniskoraser”, ”Neger” och ”Jude” alla starkt rasistiska. Vi skapade världens första rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Vi fick också världens första professor i rasbiologi, Herman Lundborg. Lundborg oroade sig först och främst för rasdegenerering inom Sverige - men han menade också att invandrare förde in främmande och sämre rasegenskaper i vår nation, och att alla rasblandningar var av ondo.
(more…)

Det var väl inte helt oväntat att rent antifeministiska krafter skulle komma att använda sig av händelsen vid porrklubben. Varje gång Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladets ledarsida öppnar munnen – eller snarare, låter trycka sina tankar – kring genus råder ett stort mörker. Antingen är människan alldeles ovanligt befriad från intellektuell begåvning, vilket verkar minst sagt osannolikt, eller så driver hon en medvetet missuppfattande linje, vilket är intellektuellt ohederligt av en människa i den maktpositionen.

Och givetvis att hon skulle diskutera den urartade demonstrationen mot Club Privé som ett uttryck för vad feminismen är. Det är fullt möjligt att demonstranterna verkligen gick till Club Privé med syftet att utgjuta så mycket manligt blod som möjligt. Det verkar dock mer sannolikt att man gick dit för att demonstrera, men med en förberedelse på våld. Eller så är demonstranternas argument – att våldet började med att vakterna attackerade två kvinnliga demonstranter – fullkomligt sanningsenligt. Eller så hade man inte alls tänkt sig att någonsin använda de där påkarna man hade med sig. Det är svårt att veta något säkert om den saken, i nuläget. Men Maria Abrahamsson vet besked, eftersom hon skriver om ”den planerade leken ‘klubba en gubbe’ utanför porrklubben” (min kursivering). Det är att läsa in strategiskt på förväg uträknad intentionalitet bakom det våld som demonstranterna otvivelaktigt utövade.

Sedan heter det att Marita Ulvskog trots att hon tagit avstånd från våldet i aktionen ändå bär ett ansvar för det som skett: ”[!] så enkelt kan Ulvskog inte smita ifrån ansvaret för helgens misshandel. Med en programförklaring om att ‘vi ska bli många, vi ska bli starka, vi vill ha förändring och vi har bråttom!’, har Ulvskog själv inspirerat till det blodiga övergreppet”. Igen står vi inför två möjliga läsningar av Abrahamsson och hennes sätt att argumentera (om vi utesluter den tredje, egentligen mest rimliga, som väl är att höja på ögonbrynen svara ungefär HAHAHAHAHA):

1. Maria Abrahamsson tror på fullt allvar att det är att inspirera till våld om man säger att man är många, ska bli starka och vill ha snabb förändring. I sådana fall är hon nästan ofattbart korkad. Resultatet bli typ: om man med SNS och Timbro i ryggen argumenterar för att vi å det snaraste måste sänka skatterna och reformera det alltför generösa bidragssystemet i det här landet inspirerar man till att och är ytterst ansvarig för om ett gäng högavlönade 25-åriga killar i innerstaden samlas för att spöa upp uteliggare och andra som lever på bidrag.

2. Maria Abrahamsson är en retoriker som inte skyr grumliga argument för att försöka övertyga sin läsekrets om att feminismen är av ondo. Med tanke på övriga skriverier från hennes penna är nog tyvärr denna konspiratoriska tolkning den rimliga. Den är i alla fall mer sannolik än nummer ett, som förutsätter att någon som faktiskt sitter på en ledarredaktion på en mycket betydande dagstidning saknar analysförmåga.

Jag vet inte - är det skapandet av Feministiskt initiativ som gör att vi med ens dränks i de här rösterna, eller vad? I en ledare i Svenska Dagbladet slår Sofia Nerbrand knut på sig själv i resonemang kring att vi genusforskare blundar för den sanna verkligheten om de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor; vi navigerar med en falsk ideologi istället för att öppna våra ögon för sanningen; med mera, med mera.

Samtidigt som Nerbrand poängterar att de biologiska skillnaderna mellan könen är negligerbara när de jämförs med skillnaderna inom varje kön blir slutsatsen ändå att genusforskning är av ondo. När Åsa Löfström säger “att könsuppdelningen inte kan ‘reduceras till en fråga om biologiska skillnader i preferenser mellan könen’” har hon fel, menar Nerbrand.

Vänta nu. Vad händer här? Från ett slags “det finns faktiskt biolgiska skillnader” polemiserar Nerbrand en forskare som säger att könsuppdelningen i yrkesval inte kan reduceras till biologiska skillnader. Det vill säga: mäns och kvinnors yrkesval blir hux flux till en fråga om biologiska skillnader - och inget annat.

Det har alltid fascinerat mig, detta med att biologiska skillnader skulle förklara våra val i samtiden. Det här med män och bilar, till exempel. Var i generna, denna extremt trögföränderliga struktur, har bilarna hunnit ta plats? Är det för att vi män diggar hög fart för att vi sprang så fort efter mammutarna, eller vad? Kvinnors biologiskt givna preferens för säg halvtidsjobb, vad är den? “Ooopps, jag måste tillbaka till grottan för snart slocknar elden?”

Nej, skall vi förstå varför män väljer bilar och kvinnor väljer halvtid måste vi se till hur just vår egen samtid säger att det är mer OK för en snubbe att vara bilmekaniker än för en snubba. Att det är konstigt med en kille som dansar balett. Och vi måste nog inse att det är svårt att se hur våra gener skulle kunna ha ett ord med i laget i sådana attitydfrågor. När gick det naturliga urvalet in för att plocka bort de defekta mansgener som predisponerade för balett? Sådär någon gång på stenåldern?

Nerbrands argument är en plaidoyer för en biologistisk människouppfattning. Det är en människouppfattning som samtidigt skyller all brist på jämställdhet på den offentliga sektorn:

“Den struktur som underordnar kvinnor i Sverige är den offentliga sektorn.”

OK. Brist på jämställdhet i Sverige anno 2005 finns bara i den offentliga sektorn. Hm, låt oss se hur väl det faller ut empiriskt. Är kvinnors löner lika höga som mäns i den privata sektorn? Utför män lika mycket obetalt hemarbete som kvinnor?

Nerbrand skrattar också gott åt Jens Orbacks “lagförslag i förra veckan att förbjuda olika priser för herr- och damklippningar”, något hon kallar bisarrt. Men varför, om vi nu alla skall vara fria individer, skulle en grupp systematiskt betala mer eller mindre än den andra för samma tjänst - egentligen? Just när de som verkligen vill värna om individens rätt inte ser några problem med att vi buntar ihop till män och kvinnor även som ekonomiska agenter på en fri marknad borde väl ändå varningslampan blinka illrött? Eller?

Nej. Tydligen inte. Låt oss istället, för att liksom lyfta perspektivet, föreslå: släpp gruppmässig prissättning vid klippning och andra tjänster fullständigt fri. Låt oss få frisörer med skyltar där det står “Invandrare 400 bagis, svennar 300″, eller “bögar och flator 400, straighta 100″ - eller den mest smaskiga: “Arier 200, judar 2000″. Jag tror inte att Nerbrand skulle tycka om sådana skyltar. Jag tror att hon skulle säga att vi måste ha lagstiftning mot sådant, eller att det faller under redan existerande lagstiftning. Men det är bara jag som spekulerar.

I dagens Dagens Nyheter är det så dags igen. Där Bo Rothstein i sitt senaste inlägg på samma sida gav helt bisarra och missvisande exempel på vad feminism är för något, ger Nils Elvander – inga exempel alls. Men vi får veta att feminister hatar män och håller på att ta över samhället och har totaliserande teorianspråk på samma sätt som marxismen.

Trots att Elvander säger att radikalfeminister inte per se skulle vara “diktaturanhängare” – åh, tackar, tackar herr professorn emeritus! – menar han ändå att radikalfeminismen är mer än bara suspekt ur demokratisynpunkt. “Radikalfeminismen har inte satts på samma förödande praktiska prov som marxismen, varför dess förhållande till demokratin är mera svårbedömbart.”

Vi får se, helt enkelt: släpper vi fram feminismen ännu mer än vad som nu är fallet kan det mycket väl bli Gulag för alla kroppar med snoppar, tycks Elvander mena. Nu måste vi organisera oss för att bekämpa detta stora onda ovetenskapliga hysteriska manshatande kvinnosläkte.
(more…)