David Tjeders blogg

Innan jag fick barn fick jag alltid höra att jag skulle lägga ned det här med mina feministiska likhetsresonemang när jag väl fick barn. Jag skulle då se vilka stora skillnader som finns mellan pojkar och flickor. Det var väldigt frustrerande, de där åren, att bli ogiltigförklarad på grund av barnbrist. Att ha läst sådär ett tiotusental sidor forskning betydde noll - att ha ett par barn betydde allt. Kompetens att få yttra sig i frågan grundades tydligen i personlig erfarenhet med barn, inget annat.

Så. Nu har jag två barn. En pojke och en flicka. Vad ser jag? Well, jag vet i alla fall vad andra människor ser. En gäspning från flickan - “oh, så söt och liten hon är”. En gäspning från pojken - “ah, han måste vara trött efter dagens slit”. Där andra människor tror sig se könsskillnader ser jag två könlösa och värnlösa varelser som våldsamt bombarderas med fördomar om vilka de är. Jag känner ibland ett starkt obehag inför det där. Vuxenvärlden framstår med sin starka överordning över barnen som en massiv förtryckarmaskin, som ställer sig vid barnvagnen, knyter nävarna och hamrar rallarsving på rallarsving ned mot den värnlösa där i vagnen. De vuxnas utsagor är inte yttranden om mina barn - de är yttranden om vilka de här barnen ska vara.
(more…)

Hej och hå. Semestern är över.

För ett bra tag sedan, närmare bestämt den 19 juli, skrev Kajsa Ekis Ekman en minst sagt intresseväckande artikel i Dagens Nyheter, med rubriken “Fördomsfritt och helvitt”. Hon menar att vår samtids kritiska tal om fördomar är djupt problematiskt. Istället för att bekämpa ekonomiska orättvisor mellan klasser talar man om hur hemskt det är att stoppa människor i fack.

Och vidare: kampanjer mot rasism och sexism benämner hela tiden de fördomar som de så gärna vill bekämpa, och tillhandahåller därmed “tankemodeller som innehåller en rasistisk och sexistisk världsbild”. Därför lär även alla de som vill kämpa emot fördomar ut just dessa fördomar. Slutklämmen är både intressant men också djupt problematisk. Den ser ut som följer:

“Men tänk om fördomar helt enkelt inte alls kan botas med kunskap? Tänk om de snarare härrör ur den ekonomiska verkligheten, om de bara är symtom på hur det faktiskt ser ut? Att man föraktar och ser ner på de som har en låg ekonomisk ställning i samhället, och att man genom att bekanta sig med diskursen om fördomar bara lär sig att se-men-inte-se?

Huvudsaken blir att inte skilja på folk i tanken, sedan kan klassklyftorna få öka, tänderna ruttna i munnen på de fattiga medan de gnistrar naturligt blekta i munnen på dem som har råd. Gatorna kan fyllas alltmer av spritdoftande bylten, städande afrikaner, giftermålsdesperata irakiska män och tioåringar med Canada Goose-jackor.

Det viktiga är, som sagt, att veta att det bara rör sig om invanda föreställningar och att man låtsas att man inte ser vad man ser eftersom det värsta av allt är att kategorisera.”

Visst finns här en enormt intressant poäng: att pratet om fördomar är ett sätt att bara blunda för verkligheten. Men här finns också ett problem. När Ekis Ekman problematiserar allt tal om fördomar och ser ekonomisk jämlikhet som lösningen snarare än kunskap, ser hon inte att det inte spelar någon som helst roll om Ahmed är hjärnkirurg eller städar toaletter - kan vi läsa hans kropp och hans tal som något som tillhör kategorin “Ahmed” blir han ändå inte insläppt på krogen, och hans ansökan om att få bli hjärnkirurg på ett annat sjukhus slängs i papperskorgen för att han heter Ahmed. Att, som Ekis Ekman, föreslå att fördomarna är ett slags utväxter av ekonomiska förhållanden blir också märkligt i ljuset av de faktiskt existerande uppfattningar som finns om homosexuella män. Inte är väl homosexuella män en i ekonomisk mening särskild kategori, där tankarna om dessa människors natur skulle kunna utsuddas om de bara släpptes in i samhället?
(more…)

(Publicerad i Arena 1997:2.)

För etthundrafemtio år sedan var Västerlandet grundmurat rasistiskt. Uppdelningen av mänskligheten i olika biologiska raser, som var olika mycket värda, var allmänt utbredd bland europeiska vetenskapsmän. Rasistisk forskning var högt aktad och välrespekterad. Robert Knox var på inga sätt extrem utan tvärtom representativ för en bred forskningstradition när han i The Races of Men 1850 skrev

“Vad betyder dessa mörka raser för oss? Vem bryr sig egentligen om Negern, Hottentotten eller Kaffern? Den senare rasen har visat sig vara väldigt bekymmersam, och ju snarare de röjs ur vägen desto bättre. [!] Liksom alla andra djur är de genom sin ras’ natur bestämda att ha en begränsad livslängd, så det spelar ingen större roll på vilket sätt deras utdöende sker.”

Även i Sverige har rasismen har en lång och sorglig historia. I den första upplagan av Nordisk Familjebok från 1880-talet är artiklar som ”Menniskoraser”, ”Neger” och ”Jude” alla starkt rasistiska. Vi skapade världens första rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Vi fick också världens första professor i rasbiologi, Herman Lundborg. Lundborg oroade sig först och främst för rasdegenerering inom Sverige - men han menade också att invandrare förde in främmande och sämre rasegenskaper i vår nation, och att alla rasblandningar var av ondo.
(more…)

När jag såg en NHL-match med amerikanska kommentatorer för något år sedan slog det mig att kommentatorerna inte alls pratade om matchen. Allt de sade handlade om bedömningar om de individuella spelarnas manlighet. Varje gång någon tryckte till en riktig stänkartackling hette det ”wow!” och ”Man, that’s gotta hurt!”. När det blev mål: ”and he shoots, and he scoooooores!” Ingen analys av själva spelet, bara glada utrop, och ju mer våldsamt spel, desto gladare utrop.

Svenska kommentatorer är inte riktigt på den låga nivån. Men det är en grad-, inte en artskillnad. Det blev tydligt när jag satt igår och tittade på Sverige-Kanada. Hockey handlar om vita män som älskar när vita män verkligen är män. Det blir så tydligt hos just kommentatorerna, som ständigt måste kolla av stämningen i det svenska båset: är de stressade, är de rädda, eller sitter de med lugn styrka i bröstet och vågar smälla på och inge lite respekt i kanadensarna? Helt enkelt: är de män eller möss?

Före matchen var det mycket prat om att nu skulle det med all sannolikhet bli fysisk hockey, mycket kropp, mycket ruff, för det är så kanadickerna spelar. Det gällde då enligt en hundra och en gånger upprepad formulering för De Svenske att ”stå upp”, att inte ge vika. Det vill säga: när de stora stygga gossarna gäller måste De Svenske verkligen bete sig som Män. Samma sak med kandickernas ”kaxighet”. Det var här viktigt att, som en av kommentatorerna sade under själva matchen, ”skrapa på den kaxiga ytan” av överdrivet ”självförtroende” som kanadensarna alltid hade. Lyckades man väl skrapa bort denna yta kunde man nämligen få dem dit man ville. Det kanadensiska stuket, mer än spelet, blev föremål för en ständigt fortgående stereotypisering: Kanadicken är hård. Han tacklar. Han är en bra hockeyspelare, men spelar ofta fult och oschysst. För den som inte såg matchen kan jag säga att den inte alls var särskilt oschysst – något som kommentatorerna också nämnde vid ett enstaka tillfälle, för att sedan prata oändligt om enstaka fula tacklingar. När stereotypen väl sitter där den sitter är det tydligen svårt att betrakta verkligheten genom andra ögon än stereotypens.

Framför allt var berömmet av de svenska spelarna ett marathonpoem över deras obestridda manlighet. ”Niklas Kronwall, 85 kilo, tacklar som ett tåg!”, som det uppskattande hette. Man påpekade vidare att ”inga rådjursögon” stod att finna i spelarbåset. Man körde klyschan om att spelare som annars spelar i samma lag inte direkt var ”såta vänner” idag – som om det inte vore en självklarhet för en professionell hockeyspelare att kämpa för att det egna laget i just detta nu skall vinna. Men priset för ”mest manliga kommentar” går till den kommentator som uppmanade De Svenske att ”inte stå och suga på tummen utan köra, köra, köra”. (Och ja, jag satt och skrev ned dessa kommentarer under matchen, så citaten är verkligen citat.)

Detta är hockey, och den mediala produktionen av en hockeymatch: sportjournalister som lever så hårt med i matchen att de ser det som en personlig förödmjukelse om Tommy Salo släpper in ett skitmål mot Vitryssland (jag vet inte vilken av kvällstidningarna som kallade honom en landsförrädare dagen efter vid det tillfället); som älskar när just deras spelare från just deras land vinner manlighetstävlingen mot andra män.

Det är inte det att jag inte gillar hockey – jag älskar hockey. Men kunde man tänka sig att själva hockeykulturen och journalister som verkar kring hockeyn kunde lyfta ribban en liten aning över den där testoreronstinna sandlådenivån? Ni vet, den där nivån som gör ett möjligt sexuellt övergrepp från tre landslagsspelare till något som fördöms, samtidigt som man mest pratar om hur jobbigt det här är för spelarnas familjer!

Bara så att vi är säkra från början: jag sympatiserar helhjärtat med tanken på ett feministiskt parti. Jag tror att detta parti kan göra mycket gott, inte minst höja nivån på folks tankar om vad feminismen är till för. I och med ett feministiskt parti har vi i Sverige en unik möjlighet att få ett parti som sträcker ut den feminstiska kampen in i varje skrymsle av detta ojämlika samhälle vi lever i. (Jag vet, de är inte ett parti i traditionell bemärkelse än, men jag använder ändå det ordet här och nedan.)

Jag har dock ett par invändningar. Trots allt presenterar sig detta parti, åtminstone på sin hemsida, nästan som ett kvinnoparti, trots allt. I partiets så kallade “Plattform“, ett slags grunddokument, ligger all fokus på kvinnors underordning, och i princip inget alls sägs om hur man vill arbeta på att förändra dagens uppfattningar av maskulinitet. “Män” används oerhört monolitiserande, medan “kvinnor” tillåts vara av olika sexuell läggning, hudfärg, ålder, och så vidare. Det heter också att:

“Feministiskt initiativ vänder sig till kvinnor som vill avskaffa den patriarkala ordningen och till de män som solidariserar sig med oss i denna kamp.”

Jag vet inte om det är jag som är helt överkänslig. Men här säger ju faktiskt detta feministiska parti att själva kampen är kvinnors, och att en sådan som jag är biologiskt utesluten från att vilja avskaffa den patriarkala ordningen - det enda jag kan göra är att solidarisera mig med kvinnor i vad som framställs som DERAS kamp.

Partiet sträcker inte heller ut en hand till andra underordnade grupper, som till exempel homosexuella män eller de som buntas ihop och etiketteras som “invandrare”, i det att man i Plattformen skriver att “Kvinnor som överskrider samhällets gränser för kön och sexualitet trakasseras och diskrimineras.” Inte ett ord om att homosexuella män är oerhört utsatta för andra mäns våld; eller att det kostar på även maktmässigt för män att överskrida samhällets gränser för kön och sexualitet. Inte ett ord om att även stora grupper av män befinner sig i underordnade positioner gentemot andra män. Könsmaktsordningen är här mäns makt över kvinnor. Basta.

Tyvärr är det så, att genom att monolitisera män riskerar partiet att misslyckas att förklara för folk vad män har att vinna på feminismen.

Jag förstår att man inte kan få med allt i ett så litet dokument. Men bristen på differentiering av män i olika former av maskuliniteter visar att man fortfarande har en mycket stereotyp bild av vad manlighet är för män som bor i detta land. Detta blir också märkbart i partiets svar på vanliga frågor, där man under frågan

Vad finns det för skäl för män att rösta på Fi?

svarar såhär:

“Om du är upprörd över att din fru fortfarande går på ett osäkert vikariat inom vården efter tio års arbete, eller om du är upprörd över att din dotter får höra skällsord som fitta och hora i skolan. Om du är upprörd över att din gamla mamma inte får lika bra vård som din gamla farbror i äldreomsorgen, eller om du inte känner dig bekväm med att tvingas in i en stereotyp mansroll som förhärligar våld och ser män som tvåbenta bankomater med försörjaransvar.”

Feminismen är en fråga om kvinnors utsatta positioner. Och den svenska “mansrollen”, det där begreppet man fortfarande använder i den offentliga debatten trots att forskningen har dissat det i tjugo år eller så, är ett förhärligande av våld och familjeförsörjning. That’s it. I en intervju i tidskriften Arena som dock inte tycks ha lagts ut på nätet tilläts Gudrun Schyman verkligen tala till punkt angående vad hon menar med den feministiska kampen. Där var det oerhört tydligt dels att hon är en mer nyanserad, mer skarptänkt feminist än vad media normalt vill göra henne till. Dessutom framkom med all önskvärd tydlighet hur frågan om feminismen och männen verkligen var något hon har tänkt mycket och bra kring. Dessa tankar återspeglas dock inte i själva partiets programförklaringar.

Om Fi kunde formulera politiken också så, att män kunde inse vilka vinster de kunde göra genom feminismen, vore det på en och samma gång ett taktiskt smart drag som skulle locka fler manliga väljare, och en mer sann analys av hur patriarkatet fungerar.

Jag kommer just hem från att ha sett Doug Wrights pjäs Jag är min egen fru på Stadsteatern. Jag instämmer till fullo i den redan tidigare månghövdade hyllningskören och gastar till hela världen: “gå och se”!

Pjäsen handlar om transvestiten Charlotte von Mahlsdorf och hennes liv under nazismen, kommunismen och senare det befriade √ästtyskland, sedermera Tyskland. En mer koncentrerad berättelse om mänsklig värdighet under ovärdiga förhållanden - och om svårigheten att fortsätta att uppbära värdighet i ett genomkorrumperat samhälle - hittas svårligen.

Detta är en pjäs med många bottnar. Jag vill dock fokusera på en enda av de många personer Björn Kjellman spelade. Det är en dansk psykiater. Kjellman breder ut sig i en stol och förvandlas till dryg, otrevlig och självöverskattande. Scenen pågår bara ett par minuter. Denne psykiater lägger ut texten om hur Charlotte är en vuxen autist, hur det hon säger bara är ett slags ritualiserat upprepande som fungerar självmedicinerande; hennes tal kan över huvud taget inte uppfattas som utsagor om verkligheten, förklarar denne intensivt otrevlige man med hela vetenskapens självpåtagna pondus.
(more…)

Drapan nedan är inte helt pinfärsk, men har legat och väntat på att bloggen skall komma till liv i en månad, så här har ni den!

Zlatan Ibrahimovic heter inte Roland Andersson. Just därför har bilden av Zlatan blivit bilden av vår älskade husneger, urbilden av Invandraren med Taskig Uppväxt: en känslostyrd, odisciplinerad vilde. Visst, han stal en gång en straff av – Henke var det väl? – och visst, han var inte minst förr bitvis ojämn i sitt spel. Idag har han mognat som spelare och tillhör den absoluta världseliten inom sporten. Men i landet Sverige kan inget av det där handla om ålder, eller personlig mognad.

När han var mindre disciplinerad och spexade loss på presskonferenser skrevs han så in i rollen Invandraren Zlatan, det älskade men ack så osäkra kortet. Och sociala kategoriseringar är som bekant vådligt trögrörliga. Vad händer då när Sverige får ett skitmål bortdömt mot Kroatien och Zlatan inte reagerar som Invandraren skall göra, med rullande ögon och vilda gester, utan som en annan, vit stereotyp – den Blyge Lagspelande Svensken? Jo, journalister landet över gallskriker om att om han bara hade protesterat hade domaren kanske dömt mål. Och den biträfande tränaren Roland Andersson säger såhär i Dagens Nyheter den 10 september:

”Blir han för slät- och vattenkammad så är det inte den Zlatan som avgör matcher. Men det sätt han agerar på är inget man plockar bort från Zlatan, och det ska man inte göra heller. Gör man det helt och hållet så är det kanske inte den spelare vi vill ha, han ska ha sitt humör och sitt sätt att spela. Det är en balansgång som jag tycker att han lärt sig riktigt bra.”

Lars Grimlund, som skrivit artikeln, höjer inte ens ett halvt ögonbryn inför detta uttalande, utan spär bara på denna unkna rasism. Roland Andersson säger ju ungefär såhär: man kan ta negern ur djungeln men inte djungeln ur negern, och det är bra – om negern börjar bli vit och färglös som vi, däremot, har vi ingen användning för honom. Negern skall fortsätta att vara neger, men med vissa inslag av vithet.

…och så kan Sverige förbli vitt; och det svenska landslagets oförmåga att skapa farliga målchanser på egen hand i matchen mot Kroatien kan bli till ett ”om bara vår neger hade förblivit neger hade domaren inte dömt bort målet”. Så slipper vi rikta kritik mot det vita.

Det stinker.