David Tjeders blogg

De som dessa dagar passerar Mörby Centrum med bil kan konstatera att de har blaffat upp världens fetaste reklambild för just Mörby Centrum längs fasaden. På bilden, som jag inte lyckats hitta på nätet, syns två huvuden: en man och en kvinna. Mannen är längre än kvinnan. De ler - som jag minns det mot varandra, jag har bara passerat den vägen en gång - och ser sådär härligt lyckliga ut.

När bilen passerar detta gigantiska fotografi gör jag blixtsnabbt, nästan ryggradsmässigt, följande analys: att detta är en bild av stinkande könskomplementär heteronormativitet. Han och Hon, och tillsammans kan de i den moderna konsumtionens tempel få utlopp för det de innerst inne är - en Man, en Qvinna. Det är heterosexuellt, normalt, den bild av det goda livet som ständigt reproduceras i media.
(more…)

Innan jag fick barn fick jag alltid höra att jag skulle lägga ned det här med mina feministiska likhetsresonemang när jag väl fick barn. Jag skulle då se vilka stora skillnader som finns mellan pojkar och flickor. Det var väldigt frustrerande, de där åren, att bli ogiltigförklarad på grund av barnbrist. Att ha läst sådär ett tiotusental sidor forskning betydde noll - att ha ett par barn betydde allt. Kompetens att få yttra sig i frågan grundades tydligen i personlig erfarenhet med barn, inget annat.

Så. Nu har jag två barn. En pojke och en flicka. Vad ser jag? Well, jag vet i alla fall vad andra människor ser. En gäspning från flickan - “oh, så söt och liten hon är”. En gäspning från pojken - “ah, han måste vara trött efter dagens slit”. Där andra människor tror sig se könsskillnader ser jag två könlösa och värnlösa varelser som våldsamt bombarderas med fördomar om vilka de är. Jag känner ibland ett starkt obehag inför det där. Vuxenvärlden framstår med sin starka överordning över barnen som en massiv förtryckarmaskin, som ställer sig vid barnvagnen, knyter nävarna och hamrar rallarsving på rallarsving ned mot den värnlösa där i vagnen. De vuxnas utsagor är inte yttranden om mina barn - de är yttranden om vilka de här barnen ska vara.
(more…)

UEFA-bossen Lennart Johansson tror på damfotbollen. Om damerna visar upp sig från sin allra soligaste sida kanske också sponsorpengarna kan komma trillande, menar han. I en intervju med engelska BBC som nått eko i svenska medier (till exempel här och här) säger han:

–Det skulle sälja om man får se en tjej spela på planen och bli svettig i det regniga vädret. Sen kommer hon ut från omklädningsrummet och ser alldeles underbar ut.

Det påminner om de där fotografierna på topmodeller som poserade som det brasilianska damlandslaget i lesbiska duschscener och halvnakna på en fotbollsplan i hällregn som snurrade runt på nätet för ett par år sedan. Det påminner mig om taxichaffisen som under VM i USA sa till mig att Victoria Svensson var jävligt bra, men att det var synd att hon var så ful. Det påminner om att kvinnor aldrig kan få vara bara till exempel idrottare. De måste också vara smakfulla objekt. Jag har aldrig hört någon fälla yttrandet att Kim Källström är skitbra men att det är synd att han är så ful.

Den folkpartistiska iksdagsledamoten Tina Acketoft säger i en kommentar till Expressen att “Fotbollsvärlden är uppenbarligen bemannad av cyniska dinosaurier”.

Så sant, så sant. Det är just det som är problemet - att dinosaurierna på sina håll fortfarande uppbär centrala maktpositioner. Det är inte lite att bossa över UEFA. Sexism i en taxi en fredagkväll må vara unkel - kommer den från Lennart Johansson stinker den.

Vore det inte intressant om vi också vände på steken, och den avgående landslangstränaren Marika Domanski Lyfors kläckte ur sig något i stil med “Jag tycker UEFA gör ett jättebra jobb. Om de vill få lite mer sponsorpengar kanske en kalender med Lennart Johansson i stringtrosor kunde vara något att satsa på.” Vad skulle hända då?