David Tjeders blogg

Eminem, vårt klots kanske mest politiskt inkorrekta människa, är som alla säkert vet tillbaka. Visst, det var inte direkt igår det hände, men med tanke på att jag är konsekvent långsam i mitt bloggande kommer jag såhär i efterhand med lite kommentarer, nio månader efter att den “nya” plattan släpptes.

Relapse är på det stora en positiv överraskning i jämförelse med den ojämna Encore. Musikaliskt är det en jättebra skiva. Men mer än tidigare har texterna blivit, minst sagt, problematiska.

Det finns en tydlig tematik på var och en av Eminems skivor. The Slim Shady LP (1999) - den egna fattigdomen och positionen att vara vit underklass. The Marshall Mathers LP (2000), som träffande inleds med raden “They say I can’t rap about being broke no more” - homofobi kryddat med misogyni. The Eminem Show (2002) - inte lika tydligt, men hur det egna livet blivit en dokusåpa, kanske. Encore (2004) - pruttar. Det är som att han ständigt måste hitta ett nytt tema som ska fungera som provokation mot allt vad god smak heter. Och många gånger har han lyckats. Ofta har han också lyckats vara på en gång provocerande och tankeväckande. Visst, ibland är han bara tröttsam, löjlig, barnslig och full av problematiskt hat. Men inte sällan har han varit mycket mycket mer än så.

Nu har alltså en ny platta kommit, efter en lång paus. Vad blev det för tema denna gång, då? Dels droger, dels explicita skildringar av våld mot kvinnor. Det senare temat går igenom många av skivans spår, och blir denna gång till något annat än en medveten provokation. Det blir, helt enkelt, äckligt. Och den underliggande lurifaxtonen av klurigt leende provokatör som tidigare ofta gjort sig gällande på hans plattor är i princip försvunnen.

Låten “Kim” från The Marshall Mathers LP har kritiserats av många feminister i USA för att vara misogyn och uppmana till våld mot kvinnor. (Se till exempel här.) Jag håller inte med. “Kim” är framför allt en skildring av Eminems egen paranoia och frustration. Låten, där Eminem stryper sin partner Kim, modern till hans dotter Hailie, till döds på slutet, skildrar inte mordet som ett legitimt svar på Kims otrohet. Eminem är tydlig i att karaktären i låten - han själv - har fullkomligt tappat greppet om verkligheten. När Eminem rappar “why do you always make me shout at you?” vet vi som lyssnar på sången att det inte alls är Kims fel att han skriker på henne, utan att felet är hans. Han ber om Kims kärlek men säger sedan direkt “Get the fuck away from me, don’t touch me”, och flera gånger i texten får vi indikationer på att han blivit galen (”my brain is racing”, “I’m crackin’ up”, och så vidare). Det är Eminem, inte Kim, som framställs som ett problem i den låten, menar jag. Det framgår också av musiken och det oerhört aggressiva framförandet.
(Texten finns till exempel här.)

Annorlunda är det numera. På Relapse är det inte längre Eminem som det är fel på. Eller, det är i alla fall inte lika tydligt. För tio år sedan, när The Marshall Mathers LP släpptes, räckte nedsättande formuleringar om kvinnor och homosexuella för att provocera. I viljan att fortsätta på den vägen och hela tiden fortsätta att chockera har Eminem nu hamnat någon helt annanstans i sina texter. Mariah Carey ska han skära upp som massmördaren Jeffrey Dahmer, han attackerar “a whore with a damn hatchet”, modellen och skådespelaren Kim Kardashian får en ficklampa i stjärten, han våldtar kvinnor med paraply, en annan kvinna mördas genom hängning, han ska sy en kostym av Britney Spears’ hud, han fantiserar om hur han våldtar en mängd namngivna kvinnliga modeller, han utför en abort på en kvinna och äter upp fostret.

Det är inte skildringar längre. Det är misogynt gore och splatter. En sorglig utveckling från en man som fortfarande rappar fantastiskt, och som många gånger skrivit tänkvärda texter. Även på senaste skivan finns sådana texter. Men numera är det svårt att hitta det tänkvärda och genomtänkta i havet av en misogyni som blir på en gång barnslig och frånstötande. Vem vet - kanske den kommande plattan Relapse 2 som ska komma iår innehåller annat. Jag håller det dessvärre inte för särskilt sannolikt.

Jag har sagt det tidigare på denna blogg, flera gånger: det är roligt att vara prenumerant på Svenska Dagbladet. Å ena sidan detta konsekventa sätt att på Debattsidan ge utrymme åt en stor bredd av åsikter - å andra sidan denna tröttsamma ledarsida med dess förutsägbara extremliberalism och dess oförmåga att se strukturellt förtryck.

Men ibland bränner det till. Som häromdagen, då chefen för Timbro, Roland Poirier Martinsson, kom ut som antifeminist. När människor titulerar sig själva filosofer blir jag alltid misstänksam och tänker att här är någon som läst en grundkurs i filosofi och sedan vill stoltsera med en påhittad titel, men Poirier Martinsson är faktiskt filosofie doktor i filosofi. Och jubelåsna. Men i betydelsen en sådan åsna man gärna jublar åt. Hans artikel på ledarsidan är faktiskt jätterolig! Jag har alltid närt en fascination för människor som sådär en passant viftar bort ett helt forskningsfält eller en hel vetenskap genom att säga att framtiden kommer att visa att hela fältet i själva verket är total mumbojumbo. x professorer, y tusentals avhandlingar, och z forskningscentra över hela världen kan verkligen ha fel:

“den ekonomistiska strukturfeminismen är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism”

…och…

“den förklaringsmodell som den dominerande feminismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi”

…och, min favorit, inslängd i en bisats…

“den underliggande teorin har fel i allt”.

Det är liksom inte argument, utan teser som fastspikas med självpåtagen säkerhet och med framtidens bevis som - just - evidens. Är inte själva retoriken otroligt rolig? Jag menar, med det sättet att resonera kan precis vad som helst tokdissas utan att man behöver bry sig om att faktiskt bemöta innehållet i det man kritiserar. Som typ såhär:

“uppfattningen att jorden är rund är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som jordenärrundismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Eller varför inte:

“uppfattningen att relativt fria marknadskrafter leder till effektiv resursallokering är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som liberalismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Det spelar liksom ingen roll vad det egentligen är vi väljer att kritisera. När vi har den magiska förmågan att skaka fram en palantír ur bakfickan och med hjälp av den använda framtidens uppfattning om vår egen tid som grund för vår kritik kan allt hamna i skottgluggen. Könen är biologiskt olika - frenologi! Nej, inte alls, de biologiska skillnaderna mellan könen är relativt oviktiga - frenologi! Marsianer låg bakom attacken den 11 september - frenologi! Nej, det gjorde de inte alls, eftersom marsianer inte existerar - frenologi! Det är sant alltihopa, för jag har sett framtiden och vet vad den kommer att säga.

Nu är problemet att man inte riktigt vet var man har Poirier Martinsson. Som han visat tidigare (kolla den texten! LOL!), flera gånger, har han en viss fäbless för att skriva vilseledande och provocerande mest för sedan få kritisera hur inskränkta alla vi som kritiserar honom är. Men spelar roll. Han är faktiskt riktigt, riktigt rolig!

Skenet bedrar. En jättekul kille.

Den fantastiske Pelle Carlberg har precis släppt en ny platta, The Lilac Time. Som vanligt är det kanonbra myspop med smarta texter, med en underbar diss av Ryan Air (som kallas “the airline of shite”) och en annan som, för att uttrycka sig försiktigt, problematiserar djurälskare. På förra plattan, In a nutshell från förra året, fanns en briljant feministisk popdänga med den superlånga titeln “Clever girls like clever boys much more than clever boys like clever girls”. En liveversion av låten finns här. Mitt i det myspopiga och vardagssmarta i texten pekar Carlberg på något centralt:

You see the clever girls look for a clever boy
And then the clever boys seem to have a different choice
They want a good-looking chick
That likes to blow them away
Someone who laughs at all the
Funny little things they say

Jag tror att det, med en viss förenkling, är så. Kvinnlighet och attraktionskraft förväntas fortfarande vara på något sätt inkompatibelt med kompetens och briljans. Fortfarande.

Detta är nämligen ett tydligt tema i historien. Män har genom sekler förnekat kvinnlighet åt kvinnor med bildning. När kvinnor tagit sig in på sådana manliga områden har konsekvensen genast blivit att män på tusen och ett sätt har drivit tesen “en bildad kvinna är en okvinnlig kvinna”. Den lärda kvinnan ”är ett plågoris för sin man, sina barn, sina vänner, sina tjänare och för hela världen”, menade Rousseau i Émile (1762). Man kunde också gripa tillbaka på biologiska skillnader mellan män och kvinnor i kritiken mot kvinnor som sökte bildning och, som Immanuel Kant, hävda att en lärd kvinna lika gärna kunde skaffa sig skägg. Mitt absoluta favoritcitat på temat är den misogyna pamfletten Fruntimmers-Spegeln, Wördsamt öfwerlemnad till de skönas begagnande, af en Karlarnes Wän, tryckt 1838, som innehåller följande avslöjande poem:

En mäktig ande i en bräcklig kropp,
ett mellanting emellan man och qvinna,
som ej eger fruktan eller kärleks hopp,
ett barn, som jättens vapen råkat finna,
ifrån sitt kön en öfverlöparinna,
som ej det starkas läger hunnit opp,
som har behagets konst förrådt och glömt,
som ej lärt vishetens, blott derom drömt,
en sådan är – en lärd, beläsen qvinna.

Raderna andas inte bara avsky över den bildade kvinnans förlorade kvinnlighet i form av förlorade behag, utan även oro: om lärda kvinnor var barn som funnit ”jättens vapen” hade de också hittat en nyckel till en möjlig maktposition. Härav de under 1800-talet upprepade utsagorna om att en bildad kvinna aldrig kunde passa som hustru. I England beskrev bland många andra Lord Byron, Thomas Moore och den oändligt inflytelserike Charles Dickens bildade kvinnor och blåstrumpor som okvinnliga, onaturliga könsöverträdare som struntade i att bry sig om sin make och sina barn. En sann kvinna skulle begänsa sina intressen till hemmet – den bildade och emanciperade kvinnan ansågs därför vara speciellt försumlig just på dessa områden.

När 1800-talet närmaste sig sitt slut och en gryende kvinnorörelse verkligen började flytta fram kvinnors positioner blev männens reaktion mer panisk, mer biologiserande, mer hysterisk. Tonen hårdnar. Män som Charles Darwin, Francis Galton, T. H. Huxley och Cesare Lombroso och Guglielmo Ferrero hävdade alla att kvinnor helt enkelt inte var biologiskt förmögna att nå samma eminens som män. Flera av dessa och även andra vetenskapsmän förklarade i omfångsrika traktater att kvinnan biologiskt stod någonstans mellan mannen och barnet.

Känns det dammigt och gammalt och irrelevant för vår tid? Jo, förvisso - ingen skulle som den tyske patologen Paul J. Möbius på allvar skriva ned reflexionen ”Låt oss skydda kvinnor från intellektuell verksamhet” och sedan förvänta sig att bli tagen på allvar. Men Pelle Carlbergs sång pekar ändå på något slags kontinuitet. Kvinnlighet och bildning hänger inte ihop. För att vara attraktiv måste något annat till - i många mäns ögon. Det är lika sorgligt som föreställningen att män som går in på kvinnligt dominerade områden förlorar sin manlighet, senast uttryckt av Sveriges nykrönta rikspuckon Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Ett inlägg så förvirrat och redan tokdissat från tusen håll att jag inte behöver slösa värdefulla minuter på att bemöta det.

Handen på hjärtat. Hur mycket vet du om Biafrakriget? Var var det? När var det? Vad handlade det om? I min barndom kunde man retas med andra genom att kalla dem biafrabarn. När vi hör ordet Biafra tänker de flesta av oss nog på utsvultna barn med magar uppsvällda som fotbollar. Men vad mer?

Jag har just läst ut en skrämmande roman som utspelas före, under och efter Biafrakriget. Jag visste inte att Biafra var en nation utropad av Igbofolket (skrivs ibland Ibo) i Nigeria, inte heller att konflikten ägde rum i Nigeria vid 1960-talets slut. Så mycket för denna historikers historiska kunskaper, huh?

Jag bestämde mig för en tid sedan att lyssna till andra skönlitterära röster. En artikel i DN om att ett antal kvinnliga författare från olika afrikanska länder gjort stor litterär succé blev min ingång – jag inhandlade tre–fyra romaner av kvinnor från Afrika.

Politisk korrekthet? Ja. En problematisk utgångspunkt från min sida att de Andra säger något Annat? Ja. Men å andra sidan: om jag inte hade gjort detta hade jag inte läst ut den roman jag just läst ut. Och vilken upplevelse det har varit!

Författaren heter Chimananda Ngozi Adichie. Romanen heter Half of a yellow sun, och finns i svensk översättning som En halv gul sol. Jag läste den på engelska. Det är inte en roman om Biafrakriget, som jag ser det – den bara utspelar sig vid den tiden. Det är en roman om radikaliseringen av människor, av vad som händer med människor under politiska konflikter.

Romanen handlar också i allra högsta grad om vem som har rätten och makten att sätta agendor som påverkar andra människor. Ta bara detta, hur romanens svarta människor av alla klasser drömmer och tänker i ljuset av det vita England. Även de radikala igbonationalisterna, som är så måna om att skapa sig identiteter frigjorda från det koloniala förtrycket, tillhör en intellektuell överklass som hämtar sina argument och linjer från en europeisk tradition och kontext. Men allra tydligast blir det i lägre klasser, där allt engelskt – allt vitt – ställs högre än det ”afrikanska”, det ”nigerianska”, det ”igboianska”, om ordet existerar.

Ta Richard, vit man med svart överklasspartner, Kainene. Richard har en tjänare, eller houseboy som det heter. Han heter Harrisson. Harrisson är mycket stolt över att han kan laga europeisk mat. När Kainene berömmer Harrisson med orden ”This tart tastes better than one I had the last time I was in London” positionerar hon sig som berest överklass, samtidigt som hon också kan säga till denne svarte man att han gör bättre vit mat än de vita gör. Harrisson blir förstås överförtjust, och säger att många andra sagt just detta till honom. Så. Det finaste en svart människa kan få höra är att det han gör är vitt. Så sätts en agenda. Så skapas förhoppningar och drömmar hos de underordnade. Det är den yttersta makten: när de Andra vill bli precis som Normen. Ingen maktposition är så fundamental som den som gör att de som underordnas vill bli precis som den överordnade. Det är det som brukar kallas för hegemoni.

En annan sak, en formulering bara. Den vackra Kainene träffar Chief Okonji: ”He pulled her to him, and for a while Olanna did nothing, her body limp against his. She was used to this, being grabbed by men who walked around in a cloud of cologne-drenched entitlement, with the presumption that, because they were powerful and found her beautiful, they belonged together.”

Vad är det Kainene är van vid? Att män med makt tar för givet att hennes kropp ytterst inte är hennes egen. En erfarenhet många kvinnor gör sig, men få om några män. ”A cloud of cologne-drenched entitlement.” Kan mäns privilgierade överordning och inbyggdt opropotionerliga självförtroende formuleras bättre?

Det finns väldigt mycket mer att hämta i denna roman. Mycket mer om rasmotsättningar, om politiska konflikter, om nationalismer, om Biafrakriget. Och en hel del mycket obehagligt våld, men mest kanske ändå om vad våldet gör med människor. Läs denna roman. Det är den värld.

UNIFEM, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, kommer att få 100,000 dollar för en kampanj mot mäns våld mot kvinnor, under förutsättning att man får ihop 100,000 namnpåskrifter för saken före 8 mars. Drygt 26,000 har redan skrivit under. Det är deprimerande (men inte försvinnande) få män bland de många namnen. Stöd kampanjen och skriv under här!

[Ett tillägg åtta dagar senare: nu är det redan 36,000 som har skrivit under. 10,000 namn på åtta dagar. Kanske, kanske kan man hinna få ihop 100,000 namn? Skriv under!!!]

Det tar aldrig slut, det här. Diskursen om ammande mammor är oändlig. Det skrivs säkert redan akademiska uppsatser om detta på genusvetenskapliga institutioner – på min institution, den historiska, kommer perioden kring sekelskiftet 2000 inom kort utgöra grund för intressanta jämförelser med föreställningar om amningen i texter som H. Schröders Den unga modren eller praktisk rådgifware för fruar före och efter nedkomsten, samt meddelande af de säkraste läkemedel i barnsjukdomar (1844).

Att vi är besatta av amning har jag varit inne på tidigare, flera gånger. Idag är det doktoranden och barnmorskan Sofia Zwedberg som också arbetat aktivt med amningshjälp som får göra en rad mycket problematiska yttranden, i dagens DN (artikeln ännu inte utlagd på nätet, därav bristen på länk). Ämnet är, ironiskt sammanfattat, hur heterosexuella familjer skall kunna lyckas få den heliga bröstmjölken att flöda, på det att barnet må bli lyckligt och tillfredsställt. Egentligen är Zwedberg ganska välvillig, betonar pappornas roll för att amningen skall lyckas och betonar vikten av kroppskontakt med det nyfödda barnet, säger att familjer får välja själva om de vill ha andra lösningar och så vidare.

Men. Det finns tre men. Zwedberg argumenterar länge kring problemet med de föräldrar som vill dela lika redan från dag ett. Detta är tydligen ett stort problem: det trasslar till amningen. Mammor vill pumpa ur från start för att pappan skall ta varannan matning av barnet, och förstår inte att barnet måste ha sin mamma i början.

Det som intresserar mig kring dessa yttranden är att de så uppenbart skapar mycket diskurs kring ett extremt marginellt fenomen. Jag, som rör mig i feministiska kretsar och känner massor av feministiska föräldrar, vet INGEN som skapade den lösningen från dag ett. Ändå är samhällsproblemet tydligen stort nog att ägna tid och möda åt. Så: låt oss inte ägna tid och argument åt det empiriskt vanligaste och mest problematiska, nämligen det dubbla problemet med mammor som ogärna överlämnar den nyfödda i andras händer den allra första tiden och pappor som inte tar sitt ansvar som föräldrar, utan låt oss istället prata om de som arbetar för jämställt föräldraskap och problematisera dem. Hm, säger jag.

Det andra men är detta: kvinnor vill så gärna amma, säger Zwedberg, men de är också “rädda för att amningen ska minska deras frihet. Men kvinnor som får i gång sin amning känner ofta att den ger en annan frihet. Det blir mer okomplicerat, barnet får mat och kontakt utan att man behöver oroa sig, man kan ta med sig barnet ut och stanna borta så länge man vill.”

Ja, tjoho, vilken frihet! Jämför med att vara så less på att ha en bebis vid tuttarna så att man håller på att storkna, och få en kvälls paus med kompisarna och dricka ett par glas vin och prata om annat än bajsblöjor medan pappa stannar hemma och matar barnet – vad är väl det för en frihet, huh?

Ett tredje men. Zwedberg talar om hur mammor är så oroliga för amningen och känner sig misslyckade som mammor om de misslyckas med amningen, och att sjukvårdspersonal just därför måste lära sig att lyssna ordentligt på nyblivna mödrar och ge rätt råd, och samtidigt betona att vad barnet verkligen behöver är kroppsnärhet, om amningen inte fungerar. Hon säger själv att detta kan låta motsägelsefullt, att det går hur bra som helst om inte amningen fungerar. Och ja: det är motsägelsefullt. Det är också så, att mammornas oro över amningen är en följd av hur vårt samhälle ser ut – det är en följd av hela den gigantiska kunskapsproduktionen kring amning, som Zwedberg själv är en del av. Tala om att själv vara med och konstruera den problembild som man själv skall lösa.

Om vi bara kunde relalalaxa lite mer kring det här med tuttarnas helighet, och göra just det som Zwedberg säger sent i artikeln: betona att nyfödda barn först och främst behöver massor av kroppslig närhet. De kommer inte att svälta ihjäl oavsett vilken vätska de får i sig – därför spelar det ingen som helst roll om man ammar eller inte. Därför behöver inte moderskapet sättas ifråga av vare sig sjukvården eller mamman själv om ingen mjölk kommer. Ja, man kanske till och med skulle våga sig på denna hädiska hypotes: om kvinnor inte ammade så mycket skulle vi alla som föräldrar kunna vara mycket mer naturliga i vårt föräldraskap.

…och ja, jag skrev “naturliga” med flit.

Alltså, det här med bloggutmaningar. Lite nerd alert är det väl kanske, men OK, jag får anta Tomas Wetterbergs utmaning.

Poängen är alltså att jag skall berätta sju sanningar om mig själv. Och högfärdig som jag är googlar jag “Sju sanningar” och inser att det tycks vara meningen att jag skall ösa ur mig sju personliga privata saker. Som jag inte betraktar den här bloggen som sådär vansinnigt privat skall jag försöka göra något något mer politiskt av det hela.

1. Under högstadieåren tyckte jag mig ha en oerhört högt stående åsikt om homosexuella män med min inställning “Jag har inget emot bögar, bara de inte ger sig på mig”. Som om jag var så oemotståndigt attraktiv. Som om jag i och med denna inställning var fri från fördomar. (Smaka som jämförelse på “Jag har inget emot negrer, bara de inte pratar med mig”, eller “Jag har inget emot kvinnor, bara de inte börjar flirta med mig”.)

2. Alla mina insikter om manligheten som en konstruktion och mina aktiva försök att inte reproducera strereotypa genusskillnader till trots känner jag mig närmast ofattbart manlig när jag på tomten till sommarhuset får dra igång min motorsåg och fälla träd. (En av anledningarna att jag aldrig gjort en ansträngning på Facebook är skräcken för att mina vänner skall lägga upp bilder av mig där jag bara halvt ironiskt poserar med motorsågen i högsta hugg…)

3. I trean på gymnasiet hade jag vid ett tillfälle tagit emot betalningar till min studentskiva och hade därför ett par tusen i plånboken, och kände mig vansinnigt rik. Jag snackade med en tjejkompis jag flirtade en del med, öppnade plånboken och sa, som en del i vårt ständiga flirtande, “hur mycket kostar det”? Det spelar mindre roll att jag direkt kände att jag hade sagt något som var olämpligt, sårande och dumt. Jag tog inte tillbaka det. Hon skrattade. Och jag undrar fortfarande, sådär tre-fyra gånger om året, hur hon kände sig när jag hade sagt det.

4. Jag är tvärsäker och gärna polemisk i text, men inte sällan märkligt oförmögen att ge någon verbalt på nöten i en diskussion. Sist i en från min sida skamligt överslätande diskussion med en snubbe som förnekade basala fakta kring judeförintelsen under andra världskriget.

5. Jag uppskattar både privat och principiellt som feminist kvinnor som, som det heter, “tar för sig”, som pratar mycket och gärna och som tar stor plats. Ändå attraheras jag av kvinnliga singer-songwriters vars texter bara handlar om känslor. Ju trasigare de sjunger att de är, desto mer vill jag ha dem. Anna Ternheim, här har du mig! Den noble riddaren på den vita hästen som skall rädda dig till en annan värld – jag lovar, jag är inte alls som de där männen i “No subtle men”!

6. Jag anser mig vara en riktig humanist och vill värna om alla människors lika värde, men härbärgerar fascistoida föreställningar om människor inte tänker som jag. Rasister? Idioter! Män som vägrar inse att genusfrågor handlar om dem minst lika mycket som om kvinnor? Puckon! Folk som argumenterar mot könskvotering, det vill säga i praktiken för att fortsätta den könskvotering av män vi nu sysslar med på alla nivåer? Pack! Och det händer inte sällan att jag inför sådana människor känner det klassiskt larsekborgska “Bunta ihop dem och slå ihjäl dem!” Hur humanistiskt är det?

7. Jag föreläser om samhällets problematiska fördomar om bland andra homosexuella och invandrare och pratar om vikten av att utsätta sig för andras röster, andras perspektiv – och är en vitsvensk heterosexuell som har sitt umgänge bland idel heterosexuella vitsvenskar. En mer vittvättad umgängeskrets av väluppfostrade medborgare i välavlönade yrken får man leta efter. (Eller inte: som boende innanför tullarna i landets huvudstad misstänker jag mig vara i sorgligt stort sällskap.)

Så. Där kom sju sanningar, androm till varnagel.

För några dagar sedan hade SVT:s program Argument en debatt om huruvida pappor diskrimineras i vårdnadstvister eller inte. På ena sidan stod Michael Alonzo, ordförande i föreningen pappa-barn. Hans argument var, i korthet, att män systematiskt diskrimineras i vårdnadstvister, eftersom rättssystemet utifrån ett odefinierat “barnets bästa” går till att i en förkrossande majoritet (mer än 90%) av fallen besluta att modern skall ha ensam vårdnad om barnen om föräldrarna inte kommer överens. På hans sida argumenterade även barnrättsjuristen Lena Celander-Jörgensen. Mot honom stod barnrättsadvokaten Lotta Insulander Lindh, den moderata riksdagsledamoten Inger René och psykoterapeuten Stefan Lindberg. Särskilt Insulander Lindh upprepade flera gånger att debatten under programmet hamnade snett eftersom den centrerade på föräldrars rätt till sina barn, istället för att fokusera på barnets bästa. Hon vägrade se ens möjligheten av några som helst strukturella problem i systemet, så som det fungerade idag. Det fanns kanske någon enstaka domare som dömde konstigt eller någon enstaka dum mamma som ljög i rättssalen, men att det skulle kunna finnas en strukturell obalans mellan fäders och mödrars utgångspositioner vid vårdnadstvister var liksom i sig självt uteslutet, tycktes hon mena.

9 fall av 10 leder till en dom i samma riktning, och det finns inga problematiska maktstrukturer mellan de inblandade värda att ta upp till debatt? Annat än den fullt rimliga, att kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män och därmed oftare är de facto huvudansvariga som föräldrar, förstås. Här ligger något i vassen och lurar. Här finns en ovilja att erkänna att strukturer, även helt hypotetiskt, skulle kunna verka diskrimerande mot män. I stället talade Insulander Lindh och de andra om att det finns barn som utsätts för misshandel och övergrepp; om att det inte alltid är bra med gemensam vårdnad; om att i de flesta fall kan föräldrarna sköta det där med vårdnaden om barnen vid separation.

Som om det var något Alonzo och Celander-Lindh inte höll med om!

Om man som jag förläst sig på maskulinitetsteorier och forskning om män och manlighet i vår samtid och i historien vet man att det som i USA varit känt som “Men’s rights movements” mycket mycket ofta har besjälats och besjälas av en skarp och explicit antifeministisk udd. Därför är många feminister, undertecknad inkluderad, direkt i en garde-ställning så fort någon talar om mäns rättigheter, eller fäders rättigheter, eller ynglingars rättigheter. Detta eftersom vi vet att argumenten så ofta framförts med en hel del problematiskt bagage.

Ändå kan jag inte komma ifrån att Alonzo argumenterade övertygande. Och att vi här, i vårdnadstvister, mycket väl kan ha en empirisk situation där män faktiskt är strukturellt underordnade kvinnor. Den västerländska kulturen – de västerländska männen dito frånvarande fäderna inte minst – har sedan sådär en tvåhundra år hyllat Modern med Barnet och talat panegyriskt om vikten av en moders fjäderlätta hand med de små. Det är därför inte alls orimligt att tänka sig att denna koppling systematiskt undergräver fäders positioner när de nu så smått börjat “tränga in” (jag letar sedan många år efter en mindre manlig metafor, om någon därute kan hjälpa mig så be my guest) på detta kvinnligt kodade område. Vilket i sin tur gör att man i rättssalar i vårt land lika enkelt dömer till moderns fördel som man dömer till våldtagna kvinnors nackdel på (lika?) lösa grunder.

Insulander Lindhs mantra att detta inte handlar om fäder och mödrar utan om barnets bästa var också det just fascinerande. I hennes argument fanns nämligen ingen möjlighet att det fanns något samhälleligt, genusmässigt problematiskt inbyggt i det där uttrycket, “barnets bästa”. Det var som att det finns ett exakt enkelt definierbart “barnets bästa” därute någonstans, och det var just detta man verkligen dömde efter, när mer än nio av tio domar gick till att modern skulle ha ensam vårdnad om barnen.

Låt oss göra en tidsresa. För hundra år sedan motarbetades feminismen kraftigt och ihållande av bildade män ur samhällets elit. Men inte främst med argumentet “för vi tycker att det är bra om ni håller käften och gör som ni blir tillsagda så att vi kan fortsätta att behålla makten över det offentliga rummet”. Visst fanns sådana röster också. Men det vanligaste var att argumentet framfördes ungefär såhär: samhällets/nationens/familjens/civilisationens bästa kräver att kvinnor förblir kvinnliga och tar hand om barnen medan männen förblir manliga och sköter det offentliga. Och feminister stångade sig blodiga mot alla de där andra värdena som hängdes framför dem som hotade. De var tvungna att omdefinierade vad nationens bästa var för något, vad samhällets bästa egentligen bestod i. De fick slipa fram argument för att få de antifeministiska männen att se att deras egna argument hade som förutsättning de egna privilegiernas fortbestånd. Och säga ungefär: “när du säger nationens bästa menar du vita gifta mäns bästa”. Nu hängde man i stället fram “barnets bästa” mot det helt rimliga argumentet att män har sämre utgångspunkt än kvinnor vid vårdnadstvister.

Jag köper inte hela Alonzos paket. Jag tror inte att alla barn får det bättre av att vara med båda sina föräldrar. Ensamstående föräldrar – särskilt ensamstående mödrar – behöver på ett helt annat sätt än vad fallet är idag bli föremål för offentligt hyllande. Men det intressanta med debatten i Argument var inte detta. Det var istället oförmågan från Alonzos vedersakares sida att se att vi här kan ha ett område där den strukturella underordningen inte är av kvinnor utan av män. Att det kan finnas sammanhang, kontexter, situationer, där män är strukturellt underordnade kvinnor. Teoretiskt är detta något för oss feminister att bita i. Debattmässigt är det något för oss feminister att erkänna. Och frågan är om det inte i alltför stor utsträckning är en feministisk blind fläck. Detta alltså: sambandet mellan mäns överordning över kvinnor med sammanhang där mäns underordning är lika strukturell.

Det finns en närmast tragikomisk akademisk debatt om huruvida Pippi Långstrump lider av ADHD eller inte. Själv har jag svårt att se att en figur i en bok kan lida av en sjukdom som i sig är en slaskterm påfunnen långt efter att böckerna skrevs. Däremot undrar jag om inte den tecknade Pippi lider av ADHD.

När jag läser de gamla Pippiböckerna ser jag en delvis politisk karaktär som tar strid mot sitt samhälle. Prussiluskan förkroppsligar överklassens lika självgoda som von oben-blinda välgörenhet. Pippi visar inte bara något så banalt som att flickor kan vara starka – hon visar också att det ibland är rimligt att göra precis tvärtom mot vad samhället anser vara rimligt. Att Astrid Lindgren inte bara var en mysig kulturtant kan man för övrigt lätt låta sig övertygas om genom att bese Kungliga Bibliotekets intressanta utställning om Astrid Lindgren från ett politiskt perspektiv, “Ingen liten lort”.

Den tecknade Pippi som dyker upp i nutida produktioner, däremot, är en helt annan. I böckerna finns det genuina band mellan Pippi och Tommy och Annika. Pippi bryr sig verkligen om dessa sina vänner. Hon har ett jävlaranamma i sig, visst, men hon låter inte sin egen lust efter äventyr få utlopp på bekostnad av vad hennes vänner vill. I de tecknade filmerna är hon fullständigt känslolös, står stilla alltmedan båtar vattenfylls, ballonger störtar, och tjuvar anfaller. Alla andra blir räddare och räddare och räddare. Pippi rör inte ett finger. Så, just när vi tror att katastrofen är här, kirrar hon allt på ett litet kick. Tre minuter senare gör hon om liknande bravader igen. Det som var självständighet hos böckernas Pippi har blivit, med ett uttryck hämtat direkt från förrförra seklet, inbilsk självsvådlighet.

Och jag tror verkligen att hon numera lider av ADHD. Pippi i böckerna gjorde allting tvärtom mot hur det skulle vara. Och var lycklig i att göra så. I de tecknade filmerna sjunger hon, i sann ADHD-anda: “Vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad gör jag nu?” Som om nuet, som böckernas Pippi är så suverän på att leva i, bara är ett irritationsmoment.

En kärleksfull revoltör har blivit ett egoistiskt miffo. En sorglig banalisering.

Jaha. Så har Schenström tvingats avgå, då.

Det finns mycket att säga om detta. Efter en skamlig flerårig offentlig mobbningskampanj mot Lars Danielsson efter tsunamikatastrofen är det ju på sätt och viss nästan humor att den borgerliga regeringen skall falla så på eget grepp kring oansvarighet i hur man sköter säkerhetsfrågor, kan jag tycka. Men mest vittnar mediedrevet mot Schenström och dess faser om vår tids oändliga hyckleri.

Vår tid brukar, via forskning, spegla sig i 1800-talets moraliska förfall. Man pekar då på hur män stod och höll tal om vikten av att inte ha sex före äktenskapet, samtidigt som prostitutionen var reglementerad och prostituerade tvingades genomgå medicinska kontroller för att man skulle se till att män inte besmittades av dessa farliga furier. Som om de prostituerade aldrig fick könssjukdomarna av sina kunder. Man frågar sig dock, efter den tydligen helt ofattbart omoraliska Schenström och skandalen kring henne, om vår tid är så mycket bättre.

Vår tid är besatt av flera saker. Moralisk purism är en. Besatthet av sex är en annan. Ekonomisk purism är en. Förgivettagen roffarmentalitet är en annan. Det är inte alldeles lätt att navigera mellan dessa helt motstridiga positioner. Vi skall vara trogna vår levnadspartner intill döden, men får samtidigt läsa om hur man får den bästa semesterorgasmen i var och varannan tidning. Vi ställer krav på att ministrar skall ha betalt TV-avgiften, men precis varje reportage som handlar om ekonomisk politik har utan undantag vinkeln “Så mycket tjänar (eller, smaskigare: förlorar) DU på regeringens nya politik”. Alltså: allt som handlar om Sveriges ekonomi kokas ned till “Vad kan JAG tjäna på det här, då?” Och om någon person någonstans gång gång i Sveriges avlånga land får ett par hundralappar mindre i fickan av ett politiskt beslut måste de uppsökas och intervjuas och fotograferas med bekymrade rynkor i pannan framför sitt hus där de bor med sin(a) bil(ar) och förklara att de inte nu alls förstår hur de skall kunna få ekonomin att gå ihop. Det är ett sätt att tänka och rapportera som utgår från att varje människa främst borde se bara till sin egen ekonomiska vinst. Det är den norm journalister ständigt prånglar ut över landet. Bara om man upphör med det tänkesättet har man rätt att uppröras om Carl Bildt haft ekonomiska intressen i ryska pipelines.

I Schenströms fall handlade det som bekant inte om pengar. Det handlade istället om vår tids andra Stora Noja: sex. Sedan, en bit in i rapporteringen, vår tids tredje Stora Noja: säkerhetsfrågor. Och en svensk offentlighet ställer sig och ropar helt unisont att 1) en person i Schenströms ställning får ALDRIG vara onykter; 2) en person i Schenströms ställning får ALDRIG hångla med en journalist.

Är det bara jag som tycker att det är precis hur litet som helst att Schenström var rejält onykter och hånglade med en journalist? Jag menar, vad är problemet? Om hon nu var säkerhetsansvarig, finns det inga andra människor i hela Sverige som kan sköta sådant? Ta armén – får ÖB ta sig en bläcka, någonsin, eller skall vi utgå från att ryssen när som helst kommer dundrande över Östersjön, och att det sker när ÖB är packad är det en ofattbar skandal? Och ta frågan om vem det var hon var ute med – är det förbjudet för en politiker att bli betuttad i en journalist? Eller, om de nu inte var kära utan bara flirtade, vad vet väl jag – får en politiker inte flirta med någon som möjligen kan komma att ha något att säga om politikern i fråga? Vad är det för en märklig normbildning som ligger bakom våra ohemula krav på politiker vad gäller saker i deras liv som faktiskt inte berör oss som medborgare?

Bara i ett samhällsklimat som är genomsyrat av hyckleri och moralpurism kan ett sådant beteende som Schenströms bli ett problem.

Oändligt värre än vad hon gjorde är att hennes efterträdare Nicola Clase betalat renoveringen av sin skärgårdsvilla svart. Det finns två huvudanledningar till att vi överhuvudtaget har skatter i vårt samhälle. Dels bygger vårt samhälle på att en del människor skall få arbeta med saker utan att verksamheten måste verka på marknadens villkor; dels menar vi att det är bra om en del av samhällets orättvisor kan utjämnas genom att de som har lite mindre får lite mer av de som har lite mer. Om en person skall kunna ha någon som helst moralisk auktoritet måste man själv kunna skriva under på de premisserna genom sitt personliga handlande. Det gör man inte om man betalar arbetskraft svart. DET är ett stort problem för en person i en sådan maktställning som Clase. Hångel och fylla, däremot, är det inte. Politiker måste precis lika mycket som alla människor kunna få hångla med hundratusentals människor om de skulle vilja det, och ibland supa sig drängfulla utan att det problematiseras av media. Däremot måste vi problematisera när politiker stjäl pengar från oss – vilket är precis vad man gör om man betalar arbetskraft svart. Vi måste uppröras om politiker hycklar, om de luras, om de inte sköter sitt jobb – men då och bara då.

…och då har jag inte ens gått in på frågan om hur Björn Rosengren, som av en nådig Gud begåvats med behårad bringa och penis, kunde gå på porrklubb och betala med TCO:s kort för att sedermera bli minister i en regering, medan Schenstöm, som dessvärre bara har bröst och slida att komma med, måste ut i kylan för att hon var onykter. Kontrasten är ingen slump, utan del av ett tydligt mönster.