David Tjeders blogg

Ett citat. En kvinna hävdar:

”Det förhåller sig nämligen så, att kvinnlighet är ett obestämt begrepp, som var och en kan definiera på sitt sätt. Det är obestämt även på grund av att det just nu håller på att undergå en metamorfos; kvinnligheten erövrar det ena arbetsområdet efter det andra, om vilket det förut hette: det där är omöjligt för en kvinnlig kvinna. Man kan numera inte annat än storskratta åt de karakteristiker över kvinnonaturen och dess begränsning, som skrevs för en 50 år sedan.”

Det är viktiga ord. Nej, påpekar feminister med rätta idag, kvinnlighet är inte ett biologiskt öde; det är något som skapas i samhället, genom praktiker, genom idéér, genom institutioner. Men kvinnligheten är också föränderlig; den förändras inte minst för att kvinnor själva tränger fram på nya områden och därmed också förändrar kvinnlighetens innehåll. Det som var kvinnligt för 50 år sedan känns idag hopplöst föråldrat, traditionellt, problematiskt.

Så, varifrån har jag hämtat de inspirerande orden? Svaret är: från 1896. Så visst, jag har fubbat lite, moderniserat stavning och ändrat en del småord som inte känns 2007. Det är feministen Anna Sandström som i sin artikel ”Kvinnoarbete och kvinnolycka: Ännu några synpunkter”, i den tidiga feministiska tidskriften Dagny 11 (1896) fäller detta yttrande. Vill du läsa hela artikeln? Hämta den som pdf via den här adressen. För övrigt en fantastisk portal där hela Dagny, utgiven 1886–1913, görs tillgänglig för allmänheten.

För den genushistoriker jag är idag framstår 80-talet som en brusande vårflod efter ett långt töväder. 80-talet ser en massiv publicering av böcker och artiklar med feministisk analys av dåtid och samtid, såväl i Sverige som internationellt. Joan Scott och Yvonne Hirdman utvecklar teoretiseringen av fältet; blicken vänds mot de prostituerades historia, mot feminismens historia, mot de borgerliga hustrurnas historia, genus sammanbinds med klass och kvinnohistoria blir till genushistoria.

Mitt eget 80-tal ser annorlunda ut. Man kan kanske inte klandra mig för att jag som fjortonåring inte läste Joan Scotts banbrytande artikel ”Gender: A useful category of historical analysis” när den publicerades i American Historical Review 1986. Jag läste annan litteratur – Dostojevskij, Majakovskij, Lundell – och levde i en värld där genus överhuvudtaget inte var en kategori.

När jag föreläser i genusfrågor på svenska gymnasier finns numera nästan alltid någon elevförening som dryftar jämställdhetsfrågor. Några sådana fanns inte på min högstadieskola. I mitt 80-tal var andra frågor på tapeten. Jag var engagerad i Amnesty International och talade mig varm om den orättvisa världsordningen, om svälten i tredje världen och om rasism. 80-talet var för mig först och främst svältande barn och ”Do they know it’s Christmas?”.

80-talet är också en tid då jag skapar min identitet som ett ”inte”. Alla dessa Henry Lloyd-jackor i skolan. Jag blir en som aaaaaaaaldriiiiiiiig skulle kunna vara så ytlig att jag bar en Henry Lloyd-jacka. Mitt mantra är ”alla andra är dumma och ytliga, men jag är minsann äkta”. Till skillnad från alla dessa ytliga MUF-are vill jag någonting med mitt liv. Jag tar som synes livet, och mig själv, på mycket stort allvar. Inte minst då vad gäller denna klassiska identitetsmarkör, musiken.

Bruce Springsteen. U2. Uffe.

Mitt 80-tal i ett nötskal. Det finns annat också, förstås. Men dessa är störst. Ulf Lundell är aldrig Ulf Lundell för mig – han är Uffe. Han är Mannen. När Uffe spelar på Johanneshov på nyårsafton 1985 är jag för liten för att få gå. Men jag sliter mig inte från teven ens när raketerna exploderar runt omkring huset och ett nytt år är inlett. Jag måste se vad Uffe gör.

Så blir jag en av Pojkarna längst fram. Men lite för liten, lite för ung; jag har ju ännu inte gjort de saker som de där pojkarna i sången har gjort. Jag är mycket långt ifrån att ha lägrat min kvinna och fått barn. Och jag är för ung för att kunna, som en hel generation av äldre svenska män har gjort, gifta mig och skilja mig med Uffe som förebild. När andra män ursäktade sitt supande i ljuset av Uffes alkoholism var jag mest orolig för hur Uffe mådde. När Uffe låg i skilsmässa och sjöng sin smärta bodde jag hemma hos mamma och pappa och hade ännu inte någon gång blivit onykter.

Någon gång i slutet på 80-talet spelar Ulf Lundell tre (eller var det fem?) kvällar i rad på Konserthuset i Stockholm, och jag har biljetter till alla spelningarna. Givetvis längst fram i mitten. Sista spelningen garvar Uffe när han ser mig, höjer ögonbrynen och nickar en hälsning. Jag har blivit igenkänd av Uffe! Det är ett av de största ögonblicken i mitt 80-tal. Oförglömligt.

Vad var det då, med Uffe?
(more…)

Ett varningens ord – för de som inte sett Woody Allens Match Point och ämnar göra det, läs inte mer, för i det som följer avslöjas allt.

Chris Wilton träffar Chloe Hewett. Han gillar henne. Men ännu mer gillar han Nola Rice. Chloe är stillsamt mys – Nola är passion, är sex, är kropp. Chris gifter sig med Chloe, men vänstrar med Nola. Mycket sex blir det. Det är hett, det är varmt, det är livsglädje. I jämförelse med den eldiga och intensiva Nola blir mysiga Chloe en trist vardagsmänniska.

Och genom Chloes pappa får Chris ett riktigt schysst liv – ett bra, välbetalt jobb, en bra lägenhet, allt det där. Men Nola spökar. Det är henne han egentligen vill ha.

Tills hon blir med barn. Och förändras. Från att ha varit coola självsäkra Nola som alltid finns där blir hon till Älskarinnan Som Ställer Krav. Som säger: lämna din fru. Lev med mig istället. Ha det här barnet med mig. Ta ansvar för det här barnet.

Och Chris kan inte säga nej till det goda liv han fått. Han bara kan inte berätta för sin fru att han egentligen inte älskar henne. Att han älskar Nola, egentligen. För så är det verkligen - i alla fall till en början.

För någonstans där, när Nola börjar förvandlas från Waozers-bruden i snygga kläder till en vanlig kvinna med egna känslor som är på tjocken och gråter och är sur, då börjar Chris undra om det verkligen är henne han vill ha. Ungefär när hon slutar representeras i filmen som Woodys och många – även min! – våta dröm och blir till en människa av kött och blod som har en egen vilja, då är hon inte längre lika åtråvärd. Då blir hon bara i vägen. Då blir hon bitchen som inte längre ger en sexuell kick vid sidan av vardagslivet, utan som just kräver saker. Säger saker som: om du inte berättar för Chloe så gör jag det. Du måste lämna henne. Jag tänker inte göra abort. Det här är ditt barn också. Bara dina pengar räcker inte.

Hon är inte längre den sexiga älskarinnan. Hon är en furie, hon är Medusa. Hon ler inte. Hon skrattar inte. Istället är hon uppriven och ringer honom när hans fru sitter bredvid honom. Och gnäller: när kan vi ses, när skall du berätta för henne, när kommer du hit, hur skall det bli. Tjat, tjat, tjat. Det finns en linje mellan detta porträtt och den klassiska misogynin bakom karaktären Alex Forrest i Fatal attraction. Med en skillnad. Alex var en sexig bitch som blev Ond på två röda. I Match Point är det snarare Chris som är knäppgöken.

Och visst lider Chris av sitt beslut, och sitt genomförande av det: att hämta ett hagelgevär och mörda henne. Det gör ont för honom. Men han gör det.

Och jag sitter, såhär tio minuter efter att filmen slutat rulla, och tänker att antingen har Woody gjort en film som problematiserar mäns rädsla för verkligt engagemang, för att verkligen förlora det egna livet och följa någon annans vilja – eller så reproducerar han en föreställning som säger: fan vad jobbigt det är med brudar som gapar och skriker, som gör mer än får rygg och bröst insmordna med olja och ler sexigt.

Jag har tidigare blivit ganska fett missförstådd när jag gjort filmtolkningar. Så låt mig säga att jag tycker att filmen är skitbra. Men antingen pekar den på ett genusproblem i vår samtid, eller så är den själv en del av problemet. Jag lutar åt det senare.

De som dessa dagar passerar Mörby Centrum med bil kan konstatera att de har blaffat upp världens fetaste reklambild för just Mörby Centrum längs fasaden. På bilden, som jag inte lyckats hitta på nätet, syns två huvuden: en man och en kvinna. Mannen är längre än kvinnan. De ler - som jag minns det mot varandra, jag har bara passerat den vägen en gång - och ser sådär härligt lyckliga ut.

När bilen passerar detta gigantiska fotografi gör jag blixtsnabbt, nästan ryggradsmässigt, följande analys: att detta är en bild av stinkande könskomplementär heteronormativitet. Han och Hon, och tillsammans kan de i den moderna konsumtionens tempel få utlopp för det de innerst inne är - en Man, en Qvinna. Det är heterosexuellt, normalt, den bild av det goda livet som ständigt reproduceras i media.
(more…)

I alla fall om man skall lita till debattinlägget i senaste numret av Genus, där Goldina Smirthwaite har svarat på min tidigare debattartikel om den så kallade mansforskningen. Texten ligger (tyvärr?) inte på Nätet.

Noteras endast på detta vis.

När jag såhär vid årets slut ser tillbaka på 2005 från ett feministiskt perspektiv ser jag två saker. Båda tyder på en ganska kraftfull backlash mot feministiska strävanden, och båda är produkter av maktcentra inom media. Båda visar också på svagheter inom feminismen, vilket vi inte skall glömma i sammanhanget.

1. Receptionen av Evin Rubars filmer om ROKS. Istället för en seriös diskussion om tydligt problematiska ställningstaganden hos delar av den feministiska rörelsen blev Rubars starkt vinklade program Sanningen Om Feminismen. De blev inte just berättelser om vissa feminister - de blev berättelser om feminismen som sådan. Till detta bidrog även Rubar själv, men ett glatt mediedrev öste på för fulla muggar för att misskreditera allt vad ROKS var och deras arbete. Att efter ”Könskriget” säga ”Jo, jag är feminist” blev detsamma som att säga ”Jo, jag menar att män är djur.”

Samtidigt måste man, vilket jag varit inne på tidigare på denna blogg, också kritisera att ledande feminister inte själva före Rubars filmer med bastrumma och megafon fört fram en rimlig kritik av ROKS.

2. Det mediala kriget mot Fi. Inte någon gång har väl backlash mot feministiska strävanden blivit så tydliga, förvridanden av framförda åsikter så genomdrivna, och misstänkliggöranden av enstaka kvinnor så stenhårda. Visst fällde Tiina Rosenberg några olyckliga kommentarer om Ebba Witt-Brattström när hon avgick från Fi. Och visst har hon politiska åsikter som åtminstone jag finner bitvis magstarka. Men vad hände medialt? Rosenberg blev Den Stora Onda Feministen. Även i sakfrågor var snedrapporteringen massiv. ”Kolla, de vill att tjejer skall kunna heta Sven och killar skall kunna heta Birgit! Hur sjukt är inte det?!?!” Ungefär på den nivån var det. Och när en mångfald av röster kunde höras hette det ungefär ”Brudar kan inte hålla sams.”
(more…)

Texten som följer är publicerad i senaste numret av Genus. Eftersom den inte är nätpublicerad, dubbelpublicerar jag den här. Inte heller de tidigare debattinläggen tycks ligga på nätet.

När Goldina Smirthwaite (nedan GS) argumenterade för att det finns antifeministiska drag i det som oegentligt kommit att kallas mansforskningen i Genus 3–4 2003 tog det hus i helvete. Under något års tid har nu svaren trillat in från en rad olika håll: Marie Nordberg, Claes Ekenstam och Knut Oftung har alla svarat på denna artikel. Nu när GS svarat (i Genus 1 2005) är hennes kritik i sin tur hård. Hennes svar är dock ett stycke retorik snarare än ett resonemang. Den kritik GS har fått är, säger hon, av den sort som ofta drabbar ”feminister som påtalar maktordningen mellan könen”. Det är ett grepp som säger: GS är feminist. Därför är kritik av argument hon framför antifeminism. De som kritiserat henne har tydligen reagerat på att hon påtalat könsmaktsordningen. Som om denna skulle ha varit en nyhet för de forskare som svarat på GS artikel.
(more…)

Såhär går det när man gör som jag: bloggar, utan att läsa bloggar. Man missar grejer.

Inte hade jag någon aning om att fantastiska Linna Johansson, som lyckas med konststycket att i princip varje stavelse vara intressant, bloggade. Med betoning på imperfektet. Hon har redan hunnit bedriva blogg sedan juni iår, och sedan lagt ned den för en månad sedan. Så även om inga nyheter kommer finns här många vääääääldigt bra texter (och en stor drös skojiga länkar till dumheter i Aftonbladet!). Om vår kulturs hypade kändismammor, till exempel; om hetsjakten på Tiina Rosenberg; om kroppsideal; om dataspel (!); om allt möjligt, helt enkelt. Eftersom hennes feministiska tidskrift bleck tycks nedlagd sedan ett par är bloggen en ljuspunkt i tillvaron för dem som likt mig själv aldrig någonsin surfar omkring på kvällstidningarnas hemsidor.

Innan jag fick barn fick jag alltid höra att jag skulle lägga ned det här med mina feministiska likhetsresonemang när jag väl fick barn. Jag skulle då se vilka stora skillnader som finns mellan pojkar och flickor. Det var väldigt frustrerande, de där åren, att bli ogiltigförklarad på grund av barnbrist. Att ha läst sådär ett tiotusental sidor forskning betydde noll - att ha ett par barn betydde allt. Kompetens att få yttra sig i frågan grundades tydligen i personlig erfarenhet med barn, inget annat.

Så. Nu har jag två barn. En pojke och en flicka. Vad ser jag? Well, jag vet i alla fall vad andra människor ser. En gäspning från flickan - “oh, så söt och liten hon är”. En gäspning från pojken - “ah, han måste vara trött efter dagens slit”. Där andra människor tror sig se könsskillnader ser jag två könlösa och värnlösa varelser som våldsamt bombarderas med fördomar om vilka de är. Jag känner ibland ett starkt obehag inför det där. Vuxenvärlden framstår med sin starka överordning över barnen som en massiv förtryckarmaskin, som ställer sig vid barnvagnen, knyter nävarna och hamrar rallarsving på rallarsving ned mot den värnlösa där i vagnen. De vuxnas utsagor är inte yttranden om mina barn - de är yttranden om vilka de här barnen ska vara.
(more…)

Jag lovar: jag skall låsa mig inne i min lägenhet de dagar jag är pappaledig! Så slipper du bli äcklad av min brist på manlighet när du är ute på stan och oroar dig över vad min stackars dotters mamma har för fel på huvudet som överlämnar ett litet barn till en så pass hemsk människa som en begåvad med penis. Och så slipper du fundera över om den jag lever med kanske - o, hemska tanke! - också har penis. Efter din övertygande argumentation om sådana män som jag känner jag att visst är det så: jag är inte, som jag nyss trodde på den här sidan, ett farligt gift - jag är äcklig mandomsbrist.

Är det överhuvudtaget möjligt att toppa Anna Ekelunds krönika i dagens Aftonbladet, vad gäller fördomar – om män, om kvinnor, om bögar, om män på landsbygden, om män i Stockholm, om fattiga människor? För att halvt citera Chandler i Vänner: could this text BEEEE any dumber?