David Tjeders blogg

Det är lätt komiskt att betrakta den offentliga debattens totala sammanblandning av olika sorters feminism under feminismparaplyet.

Jag är mycket skeptisk till professor Eva Lundgrens forskning. Jag tycker också att det är ofattbart ovetenskapligt, slarvigt och illavarslande för bedömandet av professor Tiina Rosenbergs forskning att det framgått att hon plockat saker ur Rudolf Dekker och Lotte van de Pols Kvinnor i manskläder i sin monografi Byxbegär. I mediala kretsar är detta julafton för de som är skeptiska till genusperspektiv, eftersom det visar att feminismen är ovetenskaplig.

Feminismen, huh? De som kan något alls om feminism vet att det inte går att vara längre ifrån varandra under ett och samma paraply än den teoretiska avgrund som skiljer Eva Lundgrens perspektiv från Tiina Rosenbergs. När man sammanblandar dessa och sedan drar slutsatser om feminismen är det huvudlöst.

Säg att en professor i biologi vid Karolinska institutet som sysslar med hjärnforskning har plockat saker från någon annans forskning, och att en annan professor i biologi i Umeå som sysslar med det centrala nervsystemet har visat sig tolka sina empiriska resultat utifrån en alltför rigid, axiomatisk teoribildning. Skulle vi utifrån dessa två forskare dra slutsatsen att biologiämnet som sådant är helt befriat från vetenskaplighet och bara sysslar med ren ideologiproduktion? Skulle vi säga att på grund av dessa två händelser måste biologiämnet bort från skolorna, och ett biologiskt perspektiv på människan måste bannlysas? Skulle vi dra generella slutsatser om biologismen? Nä.

Svenska Dagbladet är en intressant publikation. På debattsidan lämnade man nyligen rum för medlemmar ur Fi som lämnat partiet, som ville rätta till den felaktiga mediebilden av deras avhopp. Samtidigt är man på ledarplats ständigt vaksam mot all form av genusforskning. Vanligtvis är det Maria Abrahamsson som ger antifeminismen ett offentligt ansikte. Nu är det Thomas Idergard, före detta MUF-ordförande och numera VD på företaget United Minds, som fattat pennan. Företaget i fråga har alls inget emot förändrade könsroller, utan listar istället dessa bland vår tids drivkrafter som förändrar konsumtionsmönster.

Idergard och hans företag må gilla när samhället förändras i en sådan riktning att företag kan tjäna mer deg. I Svenskan sätter Idergard dock ned foten i genusfrågorna. ICKE att dessa förändrade könsroller skall omformuleras ovanifrån! ICKE att det vore gott med jämställdhet! Nej - bort med genusträsket med alla möjliga medel! Genus är nämligen ren ideologi och har noll med verkligheten att göra; genusforskning i själva verket förklädd “ideologiproduktion”. Idergard tycks känna en veritabel skräck över att det bedrivs genusprojekt på förskolor, projekt som är ämnade att motverka stereotypa könade beteenden hos pojkar och flickor.

Projekt som dessa, liksom hela genusperspektivet, är enligt Idergard inget mindre än att sprida ett gift i samhällskroppen, ett gift vars konsekvenser är mycket allvarliga; “en systematisk indoktrinering via forskning, utbildning och barnomsorg är långsiktigt mycket mer förödande och helt omöjlig att värja sig mot”. Genusperspektiv är hjärntvätt. Bäva månde Sveriges medborgare! Snart är sanningen dränkt av oss ideologiproducenter utan vetenskaplig grund!

Det är dock inte genusperspektiven man inte kan värja sig mot i dagens samhälle. Det är de könsstereotypa förväntningar som reducerar barn till könade produkter som är tvingande. Idergard vill värna om individen, och ogillar därför genusperspektivet starkt. Vad han inte ser är att genusperspektivet handlar just om att värna individen, om att låta individen bli till vad fanken som helst, utan att inskränkas av de fördomar om kön som vår samtid är dränkt i.

Så. När Idergard argumenterar för att genusforskning och genusperspektiv i förskolan är ett ont, kanske han hade kunnat sända en stilla tanke till det faktum att en förskola utan genusperspektiv är just den som reducerar barnen till bärare av ett visst kön. Det är den könsblinda uppfostran som reproducerar stereotyper. Det är stereotyper som minskar människors frihet. Så om man nu vill värna om individuell frihet skall man värna om - just det - genusperspektiven.

Idergard vill istället se en “upprensning i genusträsket”. Detta skall ske genom “omedelbar nedstängning av alla myndigheter och delegationer som enbart ägnar sig åt att specifikt främja forskning kring genusperspektiv och könsmaktsordning” och “att riksdagen stiftar en särskild stopplag som förbjuder att skattemedel används till genusinriktade utvecklingsprojekt inom offentligt finansierade verksamheter, företag och föreningsliv”. Smaskigt värre. Skall vi också stoppa all forskning som kritiskt granskar människors problematiska attityder till homosexuella och “invandrare”? Eller är den forskningen okej, men forskningen om maktrelationer mellan män och kvinnor är det inte?

Fast, det är klart. Utan genusperspektivet och den feministiska kampen har ju människor genom historien och idag visat en enorm förmåga att bryta vallarna för förväntat manligt och kvinnligt beteende. Inte.

Helt kort. I nya numret av bang skriver Stephan Mendel-Enk kanonbra om sportjournalisternas reaktioner på den så kallade sexskandalen i hockeyvärlden i februari. Hans poäng är ungefär såhär: man ansåg att dessa hockeyspelare hade förrått hockeyn mer än att de hade utnyttjat alternativt våldtagit kvinnan som polisanmälde dem. Medialt handlade det inte om deras övergrepp mot kvinnan. Deras övergrepp, som snabbt blev till ett övertramp som blev ett beklagligt misstag, var ett övergrepp mot hockeyn, inget annat. Mycket tankeväckande essä.

Och Malin Ullgren skriver både intresseväckande och enormt rappt om porrdebatten. Och… ja, ni hajar: ett mycket starkt nummer från en tidskrift som tyvärr på senaste tiden allt oftare fått mig att gäspa istället för att väcka feministiska lidelser.

…samtidigt kan jag inte låta bli att bli irriterad på att bangs redaktion upprepar vad jag hört från flera andra feministiska håll, apropå Evin Rubars filmer om Könskriget: att det här var väl ingen nyhet, det här med att det finns suspekta drag hos Roks har ju feminister känt till minst sedan 1990-talet. Jaha? Men var har de skrivit feminstiska analyser av problemen med Roks’ förståelse av män och manlighet? I vilka vitt spridda medier har feministers egen kritik hörts? Inga, i alla fall vad jag vet.

Med dessa ord tar jag sommaruppehåll. Vi hörs igen i slutet av juli!

Jag tycker nästan alltid att det Hans Bergström skriver är intressant och välargumenterat. Det gör mig förmodligen till ganska unik i det stora systerskapet av feminister. Dock konstaterar jag att Bergström i en artikel i Svenskan kritiserar vad han lite löst benämner som extremfeminismen och i sammanhanget skriver att Bo Rothstein är “väl inläst på feministisk teori”.

Nej. Nej. Nej. Nej. Nej.

Att skriva hundra artiklar om feminismens problematik betyder inte att vara inläst på feministisk teori. Rothstein har gjort det förra, och är inte det senare. Varje gång har för pennan i denna fråga suckar jag och tänker att om han bara ville sätta sig in i vad det hela handlade om så skulle det vara jätteintressant att debattera.

Detta betyder inte att jag inte välkomnar kritik av feminismen. Feminismen är en ideologi och bör och måste som sådan utsättas för kritisk granskning. Genusvetenskap är ett teoretiskt vetenskapligt perspektiv, och bör och måste som sådant utsättas för kritisk granskning. Men vad Rothstein gör är inte kritisk granskning, utan smutskastning. Detta just på grund av att han inte är insatt i feministisk teori.

Det var väl inte helt oväntat att rent antifeministiska krafter skulle komma att använda sig av händelsen vid porrklubben. Varje gång Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladets ledarsida öppnar munnen – eller snarare, låter trycka sina tankar – kring genus råder ett stort mörker. Antingen är människan alldeles ovanligt befriad från intellektuell begåvning, vilket verkar minst sagt osannolikt, eller så driver hon en medvetet missuppfattande linje, vilket är intellektuellt ohederligt av en människa i den maktpositionen.

Och givetvis att hon skulle diskutera den urartade demonstrationen mot Club Privé som ett uttryck för vad feminismen är. Det är fullt möjligt att demonstranterna verkligen gick till Club Privé med syftet att utgjuta så mycket manligt blod som möjligt. Det verkar dock mer sannolikt att man gick dit för att demonstrera, men med en förberedelse på våld. Eller så är demonstranternas argument – att våldet började med att vakterna attackerade två kvinnliga demonstranter – fullkomligt sanningsenligt. Eller så hade man inte alls tänkt sig att någonsin använda de där påkarna man hade med sig. Det är svårt att veta något säkert om den saken, i nuläget. Men Maria Abrahamsson vet besked, eftersom hon skriver om ”den planerade leken ‘klubba en gubbe’ utanför porrklubben” (min kursivering). Det är att läsa in strategiskt på förväg uträknad intentionalitet bakom det våld som demonstranterna otvivelaktigt utövade.

Sedan heter det att Marita Ulvskog trots att hon tagit avstånd från våldet i aktionen ändå bär ett ansvar för det som skett: ”[!] så enkelt kan Ulvskog inte smita ifrån ansvaret för helgens misshandel. Med en programförklaring om att ‘vi ska bli många, vi ska bli starka, vi vill ha förändring och vi har bråttom!’, har Ulvskog själv inspirerat till det blodiga övergreppet”. Igen står vi inför två möjliga läsningar av Abrahamsson och hennes sätt att argumentera (om vi utesluter den tredje, egentligen mest rimliga, som väl är att höja på ögonbrynen svara ungefär HAHAHAHAHA):

1. Maria Abrahamsson tror på fullt allvar att det är att inspirera till våld om man säger att man är många, ska bli starka och vill ha snabb förändring. I sådana fall är hon nästan ofattbart korkad. Resultatet bli typ: om man med SNS och Timbro i ryggen argumenterar för att vi å det snaraste måste sänka skatterna och reformera det alltför generösa bidragssystemet i det här landet inspirerar man till att och är ytterst ansvarig för om ett gäng högavlönade 25-åriga killar i innerstaden samlas för att spöa upp uteliggare och andra som lever på bidrag.

2. Maria Abrahamsson är en retoriker som inte skyr grumliga argument för att försöka övertyga sin läsekrets om att feminismen är av ondo. Med tanke på övriga skriverier från hennes penna är nog tyvärr denna konspiratoriska tolkning den rimliga. Den är i alla fall mer sannolik än nummer ett, som förutsätter att någon som faktiskt sitter på en ledarredaktion på en mycket betydande dagstidning saknar analysförmåga.

Jag har alltid tyckt att det är tråkigt att så många feminister ägnar så mycket energi åt att attackera porrklubbar. Inte för att jag är en porrförespråkare à la vissa queerforskare som säger “sexarbetare” istället för “prostituerad” och “intragenerationell sex” istället för “pedofili” - utan för att det är attacker som inte det minsta slår på mäns makt.

Jag har aldrig varit på Club Privé och jag irriterade mig alltid förr på de där bilarna med reklam förut (har inte sett dem på ett tag nu - är det jag som inte rör mig i det offentliga rummet längre eller har de försvunnit?). Så visst, det kan ju tänka sig att de som sitter där är fackpampar arm i arm med näringslivets toppar. Ändå tror jag inte att det är så.

När feminister attackerar torskar och porrklubbsbesökare attackerar de förvisso män som har makt. Men dessa män är knappast patriarkatets förmän. Tvärtom: de är patriarkatets manliga förlorare. Att kritisera de patriarkala strukturer som möjliggör prostitutionen är en sak – men att fokusera på kunder i porrklubbsbutiker är att felrikta den kritiska blicken. Om man nu skall göra pornografin till huvudfrågan för feminismen: kritisera ägarna istället. Kritisera producenterna och distributörerna av pornografi, som till exempel det helt gigantiska företaget Max’s.

Under tiden kan det vara värt att minnas att en mycket stor del av bristen på jämställdhet i detta land beror på män med slips som tjänar ganska bra med pengar och sitter på höga positioner. Att kasta sten på en porrbutiks fönster är påtagligt, är dramatiskt - men helt missriktat som feministisk kritik betraktat.

Och ännu mer missriktat om man inte bara demonstrerar - utan faktiskt spöar upp de män som arbetar på porrklubbar, som skedde igår. Det blir som när antirasister skriker “Inga fascister på våra gator!” och utövar våld - och därmed själva använder sig av fascistiska metoder.

Det är inte feminism att spöa porrklubbsvakter.

I dagens Dagens Nyheter är det så dags igen. Där Bo Rothstein i sitt senaste inlägg på samma sida gav helt bisarra och missvisande exempel på vad feminism är för något, ger Nils Elvander – inga exempel alls. Men vi får veta att feminister hatar män och håller på att ta över samhället och har totaliserande teorianspråk på samma sätt som marxismen.

Trots att Elvander säger att radikalfeminister inte per se skulle vara “diktaturanhängare” – åh, tackar, tackar herr professorn emeritus! – menar han ändå att radikalfeminismen är mer än bara suspekt ur demokratisynpunkt. “Radikalfeminismen har inte satts på samma förödande praktiska prov som marxismen, varför dess förhållande till demokratin är mera svårbedömbart.”

Vi får se, helt enkelt: släpper vi fram feminismen ännu mer än vad som nu är fallet kan det mycket väl bli Gulag för alla kroppar med snoppar, tycks Elvander mena. Nu måste vi organisera oss för att bekämpa detta stora onda ovetenskapliga hysteriska manshatande kvinnosläkte.
(more…)

Som forskare har jag uppfostrats att läsa kritiskt. Kanske för kritiskt. Det gör nämligen att jag ganska sällan läser något överhuvudtaget som jag tycker är riktigt bra och tänkvärt. Men det händer ibland. Och nu har det hänt.

1931 höll Virginia Woolf en föreläsning till yngre kvinnor över ämnet “Professions for women”. I denna föreläsning gör hon upp med det förkvävande kvinnoideal som var rådande under hennes egen uppväxttid, och som hon efter en dikt av Coventry Patmore kallade The Angel in the House. Detta vitt spridda borgerliga ideal betonade att kvinnan, för att verkligen vara en riktig kvinna, skulle stanna i hemmet och förneka alla egna behov till förmån för att finnas till för sin make.

Woolf skildrar självbiografiskt hur hon skulle börja skriva en recension av en roman skriven av en känd man. Just som hon skall sätta pennan till pappret känner hon en tvekan, den att överskrida den rätta kvinnlighetens gränser. Hon inser snart att hon måste döda det kvinnoideal som gör det omöjligt för henne att andas fritt, att få utvecklas som människa i sin egen rätt.

Vår tids kvinnor behöver inte känna att deras kvinnlighet försvinner spårlöst om de befinner sig mer än fem meter från spisen. Men vi lever fortfarande i kölvattnet efter borgerlighetens kvinnoideal från 1800-talet, det som säger att kvinnor finns till för män och skall ha ansvar för uppfostran av barnen och sköta disk och städning. Därför är Woolfs uppgörelse med sin tids ideal också skrämmande aktuellt sjuttio år senare. Och jävlar, vad bra hon skriver! Det är ju så att man får gåshud! Läs bara:
(more…)

Eftersom jag fått ett par svar på en tidigare text om antifeminismen inte minst hos Antifeminstiska samfundet tänkte jag med ett par ord förtydliga min kritik. I sina svar menar Jonas att män svartmålas idag, medan John Hammarberg påpekar (med rätta) att det finns olika sorters feminism och (helt felaktigt) att

“Eftersom feministisk internkritik (det är trist att feminism har blivit enhetlig och termen intern blir användbar) lyser med sin frånvaro finns AFS.”

Jag vet inte i vilken värld Hammarberg lever om han menar att feminismen saknar internkritik och har blivit enhetlig. För den som väljer att läsa mer än enstaka yttranden av enskilda feminister utan verkligen följer den feministiska debatten är det tydligt både att feminismen idag snarare är feminismer, i plural, och att feminister verkligen kritiserar feminister. Till exempel gäller detta postkoloniala feministers kritik av den dominerande feminismens blindhet för etnicitetsfrågor, och queerfeministers kritik av hur andra feministister är blinda för sexualitetsfrågor bortom de heterosexuella.
(more…)

Läser dagens DN, ledarsidan, och sätter kaffet i halsen. Jag menar, det måste ju finnas gränser för hur dumt man får resonera. Anders Isaksson brer ut sig över hur feminismen är vår tids (västerländska) form av fundamentalism, där det bara finns en enda sanning. Artikeln avslutas med en osmaklig parafrasering på den muslimska trosbekännelsen:

“Det finns bara en feminism, dess uttolkare är akademiska genusteoretiker och dess profet är – för ögonblicket - Gudrun Schyman.”

Så blir “islam” till “fundamentalism”, och “feminism” blir “islam”. Cirkeln är sluten: Ahmed och feminister har lika svårt för att tänka så öppet och nyanserat och klart som Anders Isaksson (nedan AI).
(more…)