David Tjeders blogg

När jag såhär vid årets slut ser tillbaka på 2005 från ett feministiskt perspektiv ser jag två saker. Båda tyder på en ganska kraftfull backlash mot feministiska strävanden, och båda är produkter av maktcentra inom media. Båda visar också på svagheter inom feminismen, vilket vi inte skall glömma i sammanhanget.

1. Receptionen av Evin Rubars filmer om ROKS. Istället för en seriös diskussion om tydligt problematiska ställningstaganden hos delar av den feministiska rörelsen blev Rubars starkt vinklade program Sanningen Om Feminismen. De blev inte just berättelser om vissa feminister - de blev berättelser om feminismen som sådan. Till detta bidrog även Rubar själv, men ett glatt mediedrev öste på för fulla muggar för att misskreditera allt vad ROKS var och deras arbete. Att efter ”Könskriget” säga ”Jo, jag är feminist” blev detsamma som att säga ”Jo, jag menar att män är djur.”

Samtidigt måste man, vilket jag varit inne på tidigare på denna blogg, också kritisera att ledande feminister inte själva före Rubars filmer med bastrumma och megafon fört fram en rimlig kritik av ROKS.

2. Det mediala kriget mot Fi. Inte någon gång har väl backlash mot feministiska strävanden blivit så tydliga, förvridanden av framförda åsikter så genomdrivna, och misstänkliggöranden av enstaka kvinnor så stenhårda. Visst fällde Tiina Rosenberg några olyckliga kommentarer om Ebba Witt-Brattström när hon avgick från Fi. Och visst har hon politiska åsikter som åtminstone jag finner bitvis magstarka. Men vad hände medialt? Rosenberg blev Den Stora Onda Feministen. Även i sakfrågor var snedrapporteringen massiv. ”Kolla, de vill att tjejer skall kunna heta Sven och killar skall kunna heta Birgit! Hur sjukt är inte det?!?!” Ungefär på den nivån var det. Och när en mångfald av röster kunde höras hette det ungefär ”Brudar kan inte hålla sams.”
(more…)

Bara så att vi är säkra från början: jag sympatiserar helhjärtat med tanken på ett feministiskt parti. Jag tror att detta parti kan göra mycket gott, inte minst höja nivån på folks tankar om vad feminismen är till för. I och med ett feministiskt parti har vi i Sverige en unik möjlighet att få ett parti som sträcker ut den feminstiska kampen in i varje skrymsle av detta ojämlika samhälle vi lever i. (Jag vet, de är inte ett parti i traditionell bemärkelse än, men jag använder ändå det ordet här och nedan.)

Jag har dock ett par invändningar. Trots allt presenterar sig detta parti, åtminstone på sin hemsida, nästan som ett kvinnoparti, trots allt. I partiets så kallade “Plattform“, ett slags grunddokument, ligger all fokus på kvinnors underordning, och i princip inget alls sägs om hur man vill arbeta på att förändra dagens uppfattningar av maskulinitet. “Män” används oerhört monolitiserande, medan “kvinnor” tillåts vara av olika sexuell läggning, hudfärg, ålder, och så vidare. Det heter också att:

“Feministiskt initiativ vänder sig till kvinnor som vill avskaffa den patriarkala ordningen och till de män som solidariserar sig med oss i denna kamp.”

Jag vet inte om det är jag som är helt överkänslig. Men här säger ju faktiskt detta feministiska parti att själva kampen är kvinnors, och att en sådan som jag är biologiskt utesluten från att vilja avskaffa den patriarkala ordningen - det enda jag kan göra är att solidarisera mig med kvinnor i vad som framställs som DERAS kamp.

Partiet sträcker inte heller ut en hand till andra underordnade grupper, som till exempel homosexuella män eller de som buntas ihop och etiketteras som “invandrare”, i det att man i Plattformen skriver att “Kvinnor som överskrider samhällets gränser för kön och sexualitet trakasseras och diskrimineras.” Inte ett ord om att homosexuella män är oerhört utsatta för andra mäns våld; eller att det kostar på även maktmässigt för män att överskrida samhällets gränser för kön och sexualitet. Inte ett ord om att även stora grupper av män befinner sig i underordnade positioner gentemot andra män. Könsmaktsordningen är här mäns makt över kvinnor. Basta.

Tyvärr är det så, att genom att monolitisera män riskerar partiet att misslyckas att förklara för folk vad män har att vinna på feminismen.

Jag förstår att man inte kan få med allt i ett så litet dokument. Men bristen på differentiering av män i olika former av maskuliniteter visar att man fortfarande har en mycket stereotyp bild av vad manlighet är för män som bor i detta land. Detta blir också märkbart i partiets svar på vanliga frågor, där man under frågan

Vad finns det för skäl för män att rösta på Fi?

svarar såhär:

“Om du är upprörd över att din fru fortfarande går på ett osäkert vikariat inom vården efter tio års arbete, eller om du är upprörd över att din dotter får höra skällsord som fitta och hora i skolan. Om du är upprörd över att din gamla mamma inte får lika bra vård som din gamla farbror i äldreomsorgen, eller om du inte känner dig bekväm med att tvingas in i en stereotyp mansroll som förhärligar våld och ser män som tvåbenta bankomater med försörjaransvar.”

Feminismen är en fråga om kvinnors utsatta positioner. Och den svenska “mansrollen”, det där begreppet man fortfarande använder i den offentliga debatten trots att forskningen har dissat det i tjugo år eller så, är ett förhärligande av våld och familjeförsörjning. That’s it. I en intervju i tidskriften Arena som dock inte tycks ha lagts ut på nätet tilläts Gudrun Schyman verkligen tala till punkt angående vad hon menar med den feministiska kampen. Där var det oerhört tydligt dels att hon är en mer nyanserad, mer skarptänkt feminist än vad media normalt vill göra henne till. Dessutom framkom med all önskvärd tydlighet hur frågan om feminismen och männen verkligen var något hon har tänkt mycket och bra kring. Dessa tankar återspeglas dock inte i själva partiets programförklaringar.

Om Fi kunde formulera politiken också så, att män kunde inse vilka vinster de kunde göra genom feminismen, vore det på en och samma gång ett taktiskt smart drag som skulle locka fler manliga väljare, och en mer sann analys av hur patriarkatet fungerar.

Jag vet inte - är det skapandet av Feministiskt initiativ som gör att vi med ens dränks i de här rösterna, eller vad? I en ledare i Svenska Dagbladet slår Sofia Nerbrand knut på sig själv i resonemang kring att vi genusforskare blundar för den sanna verkligheten om de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor; vi navigerar med en falsk ideologi istället för att öppna våra ögon för sanningen; med mera, med mera.

Samtidigt som Nerbrand poängterar att de biologiska skillnaderna mellan könen är negligerbara när de jämförs med skillnaderna inom varje kön blir slutsatsen ändå att genusforskning är av ondo. När Åsa Löfström säger “att könsuppdelningen inte kan ‘reduceras till en fråga om biologiska skillnader i preferenser mellan könen’” har hon fel, menar Nerbrand.

Vänta nu. Vad händer här? Från ett slags “det finns faktiskt biolgiska skillnader” polemiserar Nerbrand en forskare som säger att könsuppdelningen i yrkesval inte kan reduceras till biologiska skillnader. Det vill säga: mäns och kvinnors yrkesval blir hux flux till en fråga om biologiska skillnader - och inget annat.

Det har alltid fascinerat mig, detta med att biologiska skillnader skulle förklara våra val i samtiden. Det här med män och bilar, till exempel. Var i generna, denna extremt trögföränderliga struktur, har bilarna hunnit ta plats? Är det för att vi män diggar hög fart för att vi sprang så fort efter mammutarna, eller vad? Kvinnors biologiskt givna preferens för säg halvtidsjobb, vad är den? “Ooopps, jag måste tillbaka till grottan för snart slocknar elden?”

Nej, skall vi förstå varför män väljer bilar och kvinnor väljer halvtid måste vi se till hur just vår egen samtid säger att det är mer OK för en snubbe att vara bilmekaniker än för en snubba. Att det är konstigt med en kille som dansar balett. Och vi måste nog inse att det är svårt att se hur våra gener skulle kunna ha ett ord med i laget i sådana attitydfrågor. När gick det naturliga urvalet in för att plocka bort de defekta mansgener som predisponerade för balett? Sådär någon gång på stenåldern?

Nerbrands argument är en plaidoyer för en biologistisk människouppfattning. Det är en människouppfattning som samtidigt skyller all brist på jämställdhet på den offentliga sektorn:

“Den struktur som underordnar kvinnor i Sverige är den offentliga sektorn.”

OK. Brist på jämställdhet i Sverige anno 2005 finns bara i den offentliga sektorn. Hm, låt oss se hur väl det faller ut empiriskt. Är kvinnors löner lika höga som mäns i den privata sektorn? Utför män lika mycket obetalt hemarbete som kvinnor?

Nerbrand skrattar också gott åt Jens Orbacks “lagförslag i förra veckan att förbjuda olika priser för herr- och damklippningar”, något hon kallar bisarrt. Men varför, om vi nu alla skall vara fria individer, skulle en grupp systematiskt betala mer eller mindre än den andra för samma tjänst - egentligen? Just när de som verkligen vill värna om individens rätt inte ser några problem med att vi buntar ihop till män och kvinnor även som ekonomiska agenter på en fri marknad borde väl ändå varningslampan blinka illrött? Eller?

Nej. Tydligen inte. Låt oss istället, för att liksom lyfta perspektivet, föreslå: släpp gruppmässig prissättning vid klippning och andra tjänster fullständigt fri. Låt oss få frisörer med skyltar där det står “Invandrare 400 bagis, svennar 300″, eller “bögar och flator 400, straighta 100″ - eller den mest smaskiga: “Arier 200, judar 2000″. Jag tror inte att Nerbrand skulle tycka om sådana skyltar. Jag tror att hon skulle säga att vi måste ha lagstiftning mot sådant, eller att det faller under redan existerande lagstiftning. Men det är bara jag som spekulerar.

I dagens Dagens Nyheter är det så dags igen. Där Bo Rothstein i sitt senaste inlägg på samma sida gav helt bisarra och missvisande exempel på vad feminism är för något, ger Nils Elvander – inga exempel alls. Men vi får veta att feminister hatar män och håller på att ta över samhället och har totaliserande teorianspråk på samma sätt som marxismen.

Trots att Elvander säger att radikalfeminister inte per se skulle vara “diktaturanhängare” – åh, tackar, tackar herr professorn emeritus! – menar han ändå att radikalfeminismen är mer än bara suspekt ur demokratisynpunkt. “Radikalfeminismen har inte satts på samma förödande praktiska prov som marxismen, varför dess förhållande till demokratin är mera svårbedömbart.”

Vi får se, helt enkelt: släpper vi fram feminismen ännu mer än vad som nu är fallet kan det mycket väl bli Gulag för alla kroppar med snoppar, tycks Elvander mena. Nu måste vi organisera oss för att bekämpa detta stora onda ovetenskapliga hysteriska manshatande kvinnosläkte.
(more…)

Bara helt kort. Idag sade Göran Persson att han trodde att ett feministparti skulle försvåra för Miljöpartiet och Vänsterpartiet att komma in i riksdagen, eftersom dessa partier skulle tappa så många röster till ett feministiskt parti. Detta skulle i sin tur underlätta en borgerlig valseger.

Darra månde alla feminister med vänstersympatier! Såsom Landsfadern så välvilligt förklarat är en röst på feminismen ju mer eller mindre en röst på Kristdemokraterna. Så bra då, att fick se ljuset i tid. Tack, Göran. En väldigt klar och belysande analys. Eller handlar detta om något annat?

När man ställer Görans yttrande i ljuset av Zoran Alagics för Persson föga insmickrande artikel på DN Debatt idag, blir bilden en annan. Där framstår Persson som en massiv bromskloss för jämställdhetsarbetet. När han nu går ut och förklarar hur landet ligger i relation till ett möjligt feministiskt parti är det inte bara det retoriska greppet att ifrågasätta de politiska konsekvenserna av maktförskjutningar vi skall tänka på. Utan kanske snarare att det inte är feminister som borde darra av skräck - utan Persson som redan darrar av skräck för feminismen.

Till sist: ett feministparti är inte samma sak som ett kvinnoparti. Lär er det, politiker och journalister!

Läser dagens DN, ledarsidan, och sätter kaffet i halsen. Jag menar, det måste ju finnas gränser för hur dumt man får resonera. Anders Isaksson brer ut sig över hur feminismen är vår tids (västerländska) form av fundamentalism, där det bara finns en enda sanning. Artikeln avslutas med en osmaklig parafrasering på den muslimska trosbekännelsen:

“Det finns bara en feminism, dess uttolkare är akademiska genusteoretiker och dess profet är – för ögonblicket - Gudrun Schyman.”

Så blir “islam” till “fundamentalism”, och “feminism” blir “islam”. Cirkeln är sluten: Ahmed och feminister har lika svårt för att tänka så öppet och nyanserat och klart som Anders Isaksson (nedan AI).
(more…)