David Tjeders blogg

Ibland blir man förvånad. Milla, min fyraåriga dotter, är besatt av Öprinsessan, en Barbiefilm. Första gången jag såg den med henne blev jag positivt överraskad. Visst, det är heteronormativt från helvetet och Roes (Barbies) liv får verklig mening först när hon får gifta sig med prinsen och visst, hon är kopplad till naturen och han till kulturen och visst, hon är sockersöt och bababa. Men rämmar hon inte med kraft efter den där onda häxan och slungar ett spjut och får vagnen att falla? Visar hon inte upp en hel drös med aktiva egenskaper, och är hon inte på många sätt en modern, självständig kvinna?

Det tillhör min och många feministers ryggmärgsreflex att starkt ogilla Barbie. Jag vet inte hur många gånger jag själv och andra jag pratat med har gjort poängen att Barbiedockor inte ens kan stå själva.

Så ser jag Barbie och de tre musketörerna och blir ännu mer imponerad. Visst, det finns invändningar att göra, men det är ju sådant vi genusvetare excellerar i. (Typ: men måste de kvinnliga musketörerna fajtas med fåniga saker som solfjädrar? Men måste de vara så kära i prinsen? Och tusen saker till.) Men se till storyn: Barbie vill bli musketör. Män i hennes omgivning förklarar att bara män får bli musketörer. Barbie trotsar samtidens inskränkta fördomar, tränar upp sig till musketör, och blir till en veritabel actionhjälte. Och när prinsen på slutet vill vara med henne säger hon typ att ja, det vore ju trevligt, men nationens säkerhet måste garanteras, och rider iväg med de andra nyblivna kvinnliga musketörerna. What the fuck? tänkte jag förvånat när jag såg filmen.

Det är inte just slutscenen som gör denna Barbie till ett utmärkt förebild (även om även den i sin övertydlighet är förvånande och härlig). Det är hela filmens tema: kvinnor kan. Kvinnor kan och bör trotsa ingrodda fördomar om vad de kan och inte kan. Det finns inget kvinnor inte kan göra.

En förvånande källa för feministisk inspiration, alltså. Barbie som empowerment istället för Barbie som sunkig traditionell genussörja. Man kanske skulle ta och börja plöja sig igenom Barbiefilmer, helt enkelt…?

långtifrån enbart problematisk

Ett varningens ord – för de som inte sett Woody Allens Match Point och ämnar göra det, läs inte mer, för i det som följer avslöjas allt.

Chris Wilton träffar Chloe Hewett. Han gillar henne. Men ännu mer gillar han Nola Rice. Chloe är stillsamt mys – Nola är passion, är sex, är kropp. Chris gifter sig med Chloe, men vänstrar med Nola. Mycket sex blir det. Det är hett, det är varmt, det är livsglädje. I jämförelse med den eldiga och intensiva Nola blir mysiga Chloe en trist vardagsmänniska.

Och genom Chloes pappa får Chris ett riktigt schysst liv – ett bra, välbetalt jobb, en bra lägenhet, allt det där. Men Nola spökar. Det är henne han egentligen vill ha.

Tills hon blir med barn. Och förändras. Från att ha varit coola självsäkra Nola som alltid finns där blir hon till Älskarinnan Som Ställer Krav. Som säger: lämna din fru. Lev med mig istället. Ha det här barnet med mig. Ta ansvar för det här barnet.

Och Chris kan inte säga nej till det goda liv han fått. Han bara kan inte berätta för sin fru att han egentligen inte älskar henne. Att han älskar Nola, egentligen. För så är det verkligen - i alla fall till en början.

För någonstans där, när Nola börjar förvandlas från Waozers-bruden i snygga kläder till en vanlig kvinna med egna känslor som är på tjocken och gråter och är sur, då börjar Chris undra om det verkligen är henne han vill ha. Ungefär när hon slutar representeras i filmen som Woodys och många – även min! – våta dröm och blir till en människa av kött och blod som har en egen vilja, då är hon inte längre lika åtråvärd. Då blir hon bara i vägen. Då blir hon bitchen som inte längre ger en sexuell kick vid sidan av vardagslivet, utan som just kräver saker. Säger saker som: om du inte berättar för Chloe så gör jag det. Du måste lämna henne. Jag tänker inte göra abort. Det här är ditt barn också. Bara dina pengar räcker inte.

Hon är inte längre den sexiga älskarinnan. Hon är en furie, hon är Medusa. Hon ler inte. Hon skrattar inte. Istället är hon uppriven och ringer honom när hans fru sitter bredvid honom. Och gnäller: när kan vi ses, när skall du berätta för henne, när kommer du hit, hur skall det bli. Tjat, tjat, tjat. Det finns en linje mellan detta porträtt och den klassiska misogynin bakom karaktären Alex Forrest i Fatal attraction. Med en skillnad. Alex var en sexig bitch som blev Ond på två röda. I Match Point är det snarare Chris som är knäppgöken.

Och visst lider Chris av sitt beslut, och sitt genomförande av det: att hämta ett hagelgevär och mörda henne. Det gör ont för honom. Men han gör det.

Och jag sitter, såhär tio minuter efter att filmen slutat rulla, och tänker att antingen har Woody gjort en film som problematiserar mäns rädsla för verkligt engagemang, för att verkligen förlora det egna livet och följa någon annans vilja – eller så reproducerar han en föreställning som säger: fan vad jobbigt det är med brudar som gapar och skriker, som gör mer än får rygg och bröst insmordna med olja och ler sexigt.

Jag har tidigare blivit ganska fett missförstådd när jag gjort filmtolkningar. Så låt mig säga att jag tycker att filmen är skitbra. Men antingen pekar den på ett genusproblem i vår samtid, eller så är den själv en del av problemet. Jag lutar åt det senare.