Hu, vad det glunkas. Nina Björk anade nog inte vilken boll hon satte i rullning när hon för ett par veckor sedan skrev sin märkliga krönika i Dagens Nyheter.
Och alla skulle in och svara emot, eller jubla, eller ironisera; det offentliga pratet om Björk har varit massivt. Petra Ulmanen, Linna Johansson, Per Svensson, Ulrika Milles, Magnus Linton, Elise Claesson, Hanne Kjöller, Maria Larsson, Jenny Sköld, Margareta Zetterström, Marie Söderqvist, Nina Lekander, Monika Wehlin, Joar Tiberg, Peter Wolodarski, Mats Runvall, Katarina Holt, Ulrika Hagström, Roland Poirier Martisson och en uppsjö av bloggare har alla känt sig manade att prata. Och fler ändå har gett sig i kast med denna diskussion. Jag har slutat följa textmassorna, av ren utmattning.
Så, vad finns egentligen att tillägga efter denna massiva debatt? Kanske det här: att Nina Björk i sin första krönika, i sitt svar på Maria Larsson och den vad jag vet senaste texten av hennes hand på ett mycket förvånande sätt fortsätter att prata som om dagisproblematiken är ett kvinnoproblem.
När Björk skriver att “vi” har fastnat i konsumtionssamhällets hetsiga tempo och att barnen lider på dagis gör hon det nästan helt utan att nämna pudelns kärna. Männen. Det är nämligen inte så, att män och kvinnor arbetar heltid på en gång efter att barnen slängts in på dagis och karriärshetsen tar över. Problemet är inte ett kvinnoproblem och inte heller ett föräldraproblem, utan ett mansproblem. Kvinnorna går ned på halvtid, eller jobbar sjuttio-åttio procent - männen fortsätter att arbeta heltid. Grovt sett. Visst nämner Björk som idé att pappor skall förbjudas att arbeta heltid - men i övrigt råder nästan en total tystnad kring männen i hennes texter. Skall vi nu en gång diskutera föräldrars beteenden mot sina barn kan vi väl i alla fall göra det utan att ytterligare skuldbelägga de som redan tar över fyra femtedelar av föräldraledigheten, som sörjer för matlagning och bajsblöjsbyte och klädinköp i långt större utsträckning än de verkligt problematiska föräldrarna - männen? Björks ovilja – hennes oförmåga – att sätta fingret på denna kritiska punkt är verkligen mycket mycket märklig. Minst sagt. Hur starkt hon än säger att feminismen inte leder till kristdemokraterna finns det hos Björk anno 2005 något av den livmoderfeminism som hon så starkt polemiserade mot för nästan tio år sedan.
Jag tänker förstås på Björks bok Under det rosa täcket – orsaken att jag blev feminist. Den öppnade mina ögon för en ny problematik. Det är därför märkligt att Björk nu resonerar utifrån andra positioner. Och att hon fortsätter göra det efter att halva feministsverige påpekat allvarliga brister i hennes resonemang.
Det finns mer att invända mot Björks resonemang. Hennes karakterisering av vår tid som en som bygger på ett bortträngt barngråt på dagis är missvisande. Det låter som att det fanns en tid då barnen inte grät, då de mådde bra och hade sina föräldrar nära till hands. Som historiker kan jag garantera att ingen sådan svunnen period står att finna. Det förefaller mig snarare vara så, att barn har bättre och mer tillgång till sina föräldrar idag än någonsin förr i historien. Om pappor är relativt frånvarande är det inget mot hur de har varit bakåt i tiden. Och de där mammorna som var hemmafruar förr, vad är det som säger att detta var bättre för barnen än att få vara på dagis?
Det låter också på Björk som att barnen gråter mindre om de bara får vara med sina föräldrar. Som om det i sig är bättre att vara hemma med en förälder, oavsett kön, än att få umgås med andra barn på dagtid.
Vidare: varför skulle gränsen för insättning på dagis sättas just vid två års ålder, som Björk föreslår? Varför inte tre? Varför inte bara avskaffa dagis helt och säga att föräldrarna skall vara hemma med barnet tills det börjar i skolan? Vid någon punkt kommer separationen mellan barn och förälder att ske i livet. Finns det någon punkt under livscykeln där denna separation kan komma till stånd utan att barnet lider, där gråt helt kan undvikas? Nä.
Dagis är säkerligen inte en perfekt institution. Det kan säkert göra ont att börja på dagis. Men lika säkert är att det kan göra ont att vara hemma från dagis med en förälder. Det kan säkert vara jobbigt att vara barn idag. Men att i bjärta färger måla upp en situation som om barn idag lider mer än förr är missvisande. Och att göra det utan att framför allt kräva förändring från män är att missrikta sina energier. Björks kolumner doftar moralpanik över det moderna samhället, och en vilja att åter rikta blicken på de tydligen mer eller mindre bortglömda barnen. Som om barn skulle vara något kollektivt bortträngt i detta samhälle, där föräldrar läser en miljon föräldratidningar och läser en miljon råd om hur de skall bete sig – och åtminstone kvinnorna faktiskt deltidsarbetar just för att de vill vara med sina barn.
Nej du, Nina. Vi är inte inne på helt fel spår. Förändringen över tid från 1950-talet till idag är snarare ett framsteg: inte för att föräldrar av båda kön numera kan göra karriär, utan för att många fler barn idag har mer än en förälder som engagerar sig aktivt i det; för att barn i mycket större utsträckning idag tillåts vara barn; och för att engagemanget kring barnens situation idag är starkare. Om vi kunde få fäder att bli lika involverade som mödrar vore ännu mer vunnet. Det får vi inte genom att få höra att konsumismen och kapitalismen är av ondo och att klockan borde vridas tillbaka till ett svunnet Utopia.