David Tjeders blogg

Fotbollsklubben F C Københavns spelare får en särskild bonus om laget vinner sina matcher. Bonusen består av porrfilmer. Två per spelare och vunnen seger, för att vara exakt. Är det inte underbart, så säg? God prestation på planen – grattis, här får du lite porr. Jag läser artikeln och känner som Sam Seaborn i Vita Huset: “This is bad on so many levels.” Jag funderar också stilla om klubben har registrerat sina spelare utifrån sexuell läggning, så att homosexuella spelare kan få njuta av homoporr, eller om alla spelarna får samma typer av filmer? Om man gillar bondage, får man sånt då?

Nästan ännu roligare än detta i sig helt bisarra och djupt problematiska faktum är Dagens Nyheters sätt att vinkla berättelsen. När de skriver i frågan är rubriken “Porrbonus till svenska spelare”, och de svenska spelarna i FCK benämns med namn. Som om problemet är att våra blågula helyllegossar kommer att bada i pornografi, inte att FCK har ett sponsoravtal som stinker heterosexism. Ingen kritisk röst tas heller fram, och artikeln avslutas stillsamt med meningen “FCK har så här långt vunnit 9 av sina 14 seriematcher, och sammanlagt 13 tävlingsmatcher.” Är det meningen att vi läsare av detta skall dra en längtans slutsats: 26 p-rullar per skalle i FCK. Den som ändå spelade där… Eller?

Oj.

Det var ett tag sedan sist. Först var det tekniska problem med bloggen, sedan semester, sedan lättja. Jag har hunnit vara med om en underbar konferens om maskuliniteter i Guadalajara, Mexico; jag har suttit på seminarium under Almedalsveckan och diskuterat genusforskningens framtid (där Popova dök upp som gubben i lådan under seminariet och var precis lika popovsk som hennes texter i SvD är); och jag har slitit med akademiska texter som är aaaaalldeles för försenade. Därav tystnaden här.

Nu har jag bara två småsaker på hjärtat.

1) Sportjournalister. Hur de dels griper efter halmstrån, och dels upplever varje motgång som ett svek mot - sig själva. När Sverige nu fick spö av Tyskland (igen) är det med desperation i rösten som TV3:s journalister tjatar och tjatar och tjatar i varje intervju om att berodde detta kanske också på att det svenska laget blev en timme försenat till arenan? Var det så? Var det så? Var det så?

Var, förutom inom sportjournalistiken, får män bry sig så oändligt bekymrat om andra män? Hur är det med den där lätta sträckningen i höger ljumske, hur mår egentligen Svensson, är det förvirrande för dem att spela 4-4-1-1? Vojne, vojne.

Två lag spelar fotboll. Det ena laget spelar sämre än det kan. Det andra laget är, och bör, vara överlägset. Sverige kunde spela bättre, men gjorde det inte. End of story. Men nej, nej. Diskursproduktionen måste vara minst lika omfattande som om Persson skulle annonsera att han avgår med omedelbar verkan. Före, under, efter varje match. Gäääääääsp.

Så till nummer 2 - en liten anekdot ur historien. Detta står att läsa i Aftonbladet den 24 augusti 1945. Det är femton dagar efter att den andra atombomben detonerat över Nagasaki; arton dagar efter Hiroshima. Tidningen är full av berättelser om hur många som dött, och man skriver om bombens “‘radioaktivtet’” - med citationstecken. Så finns bland dessa berättelser följande lilla artikel:

Atombomb kan ej stoppa tyfon

Borgmästare Herbert Frinke, som hoppades att man med hjälp av atombomber skulle kunna hejda och ”splittra” de orkaner och tornados, som sveper fram vid Floridas kust, och som för några dagar sedan sände president Truman ett telegram härom, har fått sina förhoppningar grusade.
President Truman har nämligen låtit sända ett svarstelegram till borgmästaren, vari förklaras att den ”den meteorologiska effekten” av atombomben är mycket ringa.

Detta är hela artikeln. Jag har googlat på Frinke - resultatlöst. Men är inte den lilla berättelser precis hur bisarr som helst, så säg? Att man kommenterar själva idén så totalt stillsamt, mitt i katastrofen i Japan. Eller är det extremt torr humor, ett ironiskt sätt att hänga ut Frinke som ett rikspucko utan att säga det?

UEFA-bossen Lennart Johansson tror på damfotbollen. Om damerna visar upp sig från sin allra soligaste sida kanske också sponsorpengarna kan komma trillande, menar han. I en intervju med engelska BBC som nått eko i svenska medier (till exempel här och här) säger han:

–Det skulle sälja om man får se en tjej spela på planen och bli svettig i det regniga vädret. Sen kommer hon ut från omklädningsrummet och ser alldeles underbar ut.

Det påminner om de där fotografierna på topmodeller som poserade som det brasilianska damlandslaget i lesbiska duschscener och halvnakna på en fotbollsplan i hällregn som snurrade runt på nätet för ett par år sedan. Det påminner mig om taxichaffisen som under VM i USA sa till mig att Victoria Svensson var jävligt bra, men att det var synd att hon var så ful. Det påminner om att kvinnor aldrig kan få vara bara till exempel idrottare. De måste också vara smakfulla objekt. Jag har aldrig hört någon fälla yttrandet att Kim Källström är skitbra men att det är synd att han är så ful.

Den folkpartistiska iksdagsledamoten Tina Acketoft säger i en kommentar till Expressen att “Fotbollsvärlden är uppenbarligen bemannad av cyniska dinosaurier”.

Så sant, så sant. Det är just det som är problemet - att dinosaurierna på sina håll fortfarande uppbär centrala maktpositioner. Det är inte lite att bossa över UEFA. Sexism i en taxi en fredagkväll må vara unkel - kommer den från Lennart Johansson stinker den.

Vore det inte intressant om vi också vände på steken, och den avgående landslangstränaren Marika Domanski Lyfors kläckte ur sig något i stil med “Jag tycker UEFA gör ett jättebra jobb. Om de vill få lite mer sponsorpengar kanske en kalender med Lennart Johansson i stringtrosor kunde vara något att satsa på.” Vad skulle hända då?

Drapan nedan är inte helt pinfärsk, men har legat och väntat på att bloggen skall komma till liv i en månad, så här har ni den!

Zlatan Ibrahimovic heter inte Roland Andersson. Just därför har bilden av Zlatan blivit bilden av vår älskade husneger, urbilden av Invandraren med Taskig Uppväxt: en känslostyrd, odisciplinerad vilde. Visst, han stal en gång en straff av – Henke var det väl? – och visst, han var inte minst förr bitvis ojämn i sitt spel. Idag har han mognat som spelare och tillhör den absoluta världseliten inom sporten. Men i landet Sverige kan inget av det där handla om ålder, eller personlig mognad.

När han var mindre disciplinerad och spexade loss på presskonferenser skrevs han så in i rollen Invandraren Zlatan, det älskade men ack så osäkra kortet. Och sociala kategoriseringar är som bekant vådligt trögrörliga. Vad händer då när Sverige får ett skitmål bortdömt mot Kroatien och Zlatan inte reagerar som Invandraren skall göra, med rullande ögon och vilda gester, utan som en annan, vit stereotyp – den Blyge Lagspelande Svensken? Jo, journalister landet över gallskriker om att om han bara hade protesterat hade domaren kanske dömt mål. Och den biträfande tränaren Roland Andersson säger såhär i Dagens Nyheter den 10 september:

”Blir han för slät- och vattenkammad så är det inte den Zlatan som avgör matcher. Men det sätt han agerar på är inget man plockar bort från Zlatan, och det ska man inte göra heller. Gör man det helt och hållet så är det kanske inte den spelare vi vill ha, han ska ha sitt humör och sitt sätt att spela. Det är en balansgång som jag tycker att han lärt sig riktigt bra.”

Lars Grimlund, som skrivit artikeln, höjer inte ens ett halvt ögonbryn inför detta uttalande, utan spär bara på denna unkna rasism. Roland Andersson säger ju ungefär såhär: man kan ta negern ur djungeln men inte djungeln ur negern, och det är bra – om negern börjar bli vit och färglös som vi, däremot, har vi ingen användning för honom. Negern skall fortsätta att vara neger, men med vissa inslag av vithet.

…och så kan Sverige förbli vitt; och det svenska landslagets oförmåga att skapa farliga målchanser på egen hand i matchen mot Kroatien kan bli till ett ”om bara vår neger hade förblivit neger hade domaren inte dömt bort målet”. Så slipper vi rikta kritik mot det vita.

Det stinker.