David Tjeders blogg

Eminem, vårt klots kanske mest politiskt inkorrekta människa, är som alla säkert vet tillbaka. Visst, det var inte direkt igår det hände, men med tanke på att jag är konsekvent långsam i mitt bloggande kommer jag såhär i efterhand med lite kommentarer, nio månader efter att den “nya” plattan släpptes.

Relapse är på det stora en positiv överraskning i jämförelse med den ojämna Encore. Musikaliskt är det en jättebra skiva. Men mer än tidigare har texterna blivit, minst sagt, problematiska.

Det finns en tydlig tematik på var och en av Eminems skivor. The Slim Shady LP (1999) - den egna fattigdomen och positionen att vara vit underklass. The Marshall Mathers LP (2000), som träffande inleds med raden “They say I can’t rap about being broke no more” - homofobi kryddat med misogyni. The Eminem Show (2002) - inte lika tydligt, men hur det egna livet blivit en dokusåpa, kanske. Encore (2004) - pruttar. Det är som att han ständigt måste hitta ett nytt tema som ska fungera som provokation mot allt vad god smak heter. Och många gånger har han lyckats. Ofta har han också lyckats vara på en gång provocerande och tankeväckande. Visst, ibland är han bara tröttsam, löjlig, barnslig och full av problematiskt hat. Men inte sällan har han varit mycket mycket mer än så.

Nu har alltså en ny platta kommit, efter en lång paus. Vad blev det för tema denna gång, då? Dels droger, dels explicita skildringar av våld mot kvinnor. Det senare temat går igenom många av skivans spår, och blir denna gång till något annat än en medveten provokation. Det blir, helt enkelt, äckligt. Och den underliggande lurifaxtonen av klurigt leende provokatör som tidigare ofta gjort sig gällande på hans plattor är i princip försvunnen.

Låten “Kim” från The Marshall Mathers LP har kritiserats av många feminister i USA för att vara misogyn och uppmana till våld mot kvinnor. (Se till exempel här.) Jag håller inte med. “Kim” är framför allt en skildring av Eminems egen paranoia och frustration. Låten, där Eminem stryper sin partner Kim, modern till hans dotter Hailie, till döds på slutet, skildrar inte mordet som ett legitimt svar på Kims otrohet. Eminem är tydlig i att karaktären i låten - han själv - har fullkomligt tappat greppet om verkligheten. När Eminem rappar “why do you always make me shout at you?” vet vi som lyssnar på sången att det inte alls är Kims fel att han skriker på henne, utan att felet är hans. Han ber om Kims kärlek men säger sedan direkt “Get the fuck away from me, don’t touch me”, och flera gånger i texten får vi indikationer på att han blivit galen (”my brain is racing”, “I’m crackin’ up”, och så vidare). Det är Eminem, inte Kim, som framställs som ett problem i den låten, menar jag. Det framgår också av musiken och det oerhört aggressiva framförandet.
(Texten finns till exempel här.)

Annorlunda är det numera. På Relapse är det inte längre Eminem som det är fel på. Eller, det är i alla fall inte lika tydligt. För tio år sedan, när The Marshall Mathers LP släpptes, räckte nedsättande formuleringar om kvinnor och homosexuella för att provocera. I viljan att fortsätta på den vägen och hela tiden fortsätta att chockera har Eminem nu hamnat någon helt annanstans i sina texter. Mariah Carey ska han skära upp som massmördaren Jeffrey Dahmer, han attackerar “a whore with a damn hatchet”, modellen och skådespelaren Kim Kardashian får en ficklampa i stjärten, han våldtar kvinnor med paraply, en annan kvinna mördas genom hängning, han ska sy en kostym av Britney Spears’ hud, han fantiserar om hur han våldtar en mängd namngivna kvinnliga modeller, han utför en abort på en kvinna och äter upp fostret.

Det är inte skildringar längre. Det är misogynt gore och splatter. En sorglig utveckling från en man som fortfarande rappar fantastiskt, och som många gånger skrivit tänkvärda texter. Även på senaste skivan finns sådana texter. Men numera är det svårt att hitta det tänkvärda och genomtänkta i havet av en misogyni som blir på en gång barnslig och frånstötande. Vem vet - kanske den kommande plattan Relapse 2 som ska komma iår innehåller annat. Jag håller det dessvärre inte för särskilt sannolikt.

Ibland blir man förvånad. Milla, min fyraåriga dotter, är besatt av Öprinsessan, en Barbiefilm. Första gången jag såg den med henne blev jag positivt överraskad. Visst, det är heteronormativt från helvetet och Roes (Barbies) liv får verklig mening först när hon får gifta sig med prinsen och visst, hon är kopplad till naturen och han till kulturen och visst, hon är sockersöt och bababa. Men rämmar hon inte med kraft efter den där onda häxan och slungar ett spjut och får vagnen att falla? Visar hon inte upp en hel drös med aktiva egenskaper, och är hon inte på många sätt en modern, självständig kvinna?

Det tillhör min och många feministers ryggmärgsreflex att starkt ogilla Barbie. Jag vet inte hur många gånger jag själv och andra jag pratat med har gjort poängen att Barbiedockor inte ens kan stå själva.

Så ser jag Barbie och de tre musketörerna och blir ännu mer imponerad. Visst, det finns invändningar att göra, men det är ju sådant vi genusvetare excellerar i. (Typ: men måste de kvinnliga musketörerna fajtas med fåniga saker som solfjädrar? Men måste de vara så kära i prinsen? Och tusen saker till.) Men se till storyn: Barbie vill bli musketör. Män i hennes omgivning förklarar att bara män får bli musketörer. Barbie trotsar samtidens inskränkta fördomar, tränar upp sig till musketör, och blir till en veritabel actionhjälte. Och när prinsen på slutet vill vara med henne säger hon typ att ja, det vore ju trevligt, men nationens säkerhet måste garanteras, och rider iväg med de andra nyblivna kvinnliga musketörerna. What the fuck? tänkte jag förvånat när jag såg filmen.

Det är inte just slutscenen som gör denna Barbie till ett utmärkt förebild (även om även den i sin övertydlighet är förvånande och härlig). Det är hela filmens tema: kvinnor kan. Kvinnor kan och bör trotsa ingrodda fördomar om vad de kan och inte kan. Det finns inget kvinnor inte kan göra.

En förvånande källa för feministisk inspiration, alltså. Barbie som empowerment istället för Barbie som sunkig traditionell genussörja. Man kanske skulle ta och börja plöja sig igenom Barbiefilmer, helt enkelt…?

långtifrån enbart problematisk

Så länge sedan jag skrev, och så återkommer jag med en banalitet. Jag har fått ett nytt namn, Thomas Tjeder. Så heter jag i alla fall i dagens Metro (internetupplagan är dock korrigerad). Ingen skam ska falla på journalisten, Jenny Sköld; det är något i sättningen som blivit fel. Undersökningen, utförd av YouGov, vore intressant att ta del av. Den är dock inte offentligt tillgänglig. Vad vi har att gå på är de delar av den som just tas upp av Metro.

Enligt undersökningen anser 43% av svenska kvinnor i urvalet att män var manligare förr, medan denna åsikt omfattas av 58% av männen. Samtidigt undrar man på vilket sätt man har ansett att männen var “manligare” förr, vad nu “manligare” innebär; de drag som åtminstone många kvinnor lyfter fram som positivt manliga har knappast haft hög status som manliga egenskaper i detta svunna “förr”. Så tycker bara 1% att framgång är manligt, och 43% av kvinnorna anser att humor är en kanonmanlig egenskap. Tittar vi bakåt i tiden har humor knappast konnoterat manlighet. Ännu intressantare vore förstås att få veta mer om vad männen tycker är riktigt manliga egenskaper, dessa som tydligen har gått förlorade i vår tid. Ser männen tillbaka till ett svunnet paradis av riktiga karlar som inte diskade och städade och var föräldralediga? Är deras siffra för just framgång högre än kvinnors? Jag misstänker det starkt, och lovar att i så fall återkomma i frågan om jag lyckas skaka fram själva undersökningen.

Ooopps.

Där gick det visst lite väl lång tid. Dags för två mycket mycket korta funderingar.

1) Alla gastar hysteriskt kring det hemska i att det förekommer att blivande förändrar väljer att göra abort på grund av fostrets kön. Borde man som feminist studsa över omoralen i detta, särskilt då om det är flickfoster som väljs bort? Eller? Jag har faktiskt lite svårt att gå igång i frågan. Om kvinnor INTE ska få ha könspreferenser när de bestämmer sig för abort, vilka andra grunder ska vi då underkänna? är min stillsamma undran. Efter brösttoner från helvetet i Dagens Nyheter undrar jag stillsamt om det är fel på mig som inte riktigt ser problemet.

2) 11 sidor. Eller 12, beroende på hur man räknar. Så mycket lade DN ner på eklateringen idag. Underbar paradox: på ledarsidan talar man om att detta kan vara första steget mot republik - på nyhetsplats gosar man ner sig i sliskig rojalism så att man nästan inte tror att det kan vara sant. Visst har DN blivit mer och mer av en kvällstidning - men 11 sidor? wtf?

Så stort är det tydligen, kronprinsessans förlovning. Från en dag till annan, och jag känner inte alls igen mig i detta land.

Finns det någon därute som har ett enda gott argument mot att införa republik?

Det finns en närmast tragikomisk akademisk debatt om huruvida Pippi Långstrump lider av ADHD eller inte. Själv har jag svårt att se att en figur i en bok kan lida av en sjukdom som i sig är en slaskterm påfunnen långt efter att böckerna skrevs. Däremot undrar jag om inte den tecknade Pippi lider av ADHD.

När jag läser de gamla Pippiböckerna ser jag en delvis politisk karaktär som tar strid mot sitt samhälle. Prussiluskan förkroppsligar överklassens lika självgoda som von oben-blinda välgörenhet. Pippi visar inte bara något så banalt som att flickor kan vara starka – hon visar också att det ibland är rimligt att göra precis tvärtom mot vad samhället anser vara rimligt. Att Astrid Lindgren inte bara var en mysig kulturtant kan man för övrigt lätt låta sig övertygas om genom att bese Kungliga Bibliotekets intressanta utställning om Astrid Lindgren från ett politiskt perspektiv, “Ingen liten lort”.

Den tecknade Pippi som dyker upp i nutida produktioner, däremot, är en helt annan. I böckerna finns det genuina band mellan Pippi och Tommy och Annika. Pippi bryr sig verkligen om dessa sina vänner. Hon har ett jävlaranamma i sig, visst, men hon låter inte sin egen lust efter äventyr få utlopp på bekostnad av vad hennes vänner vill. I de tecknade filmerna är hon fullständigt känslolös, står stilla alltmedan båtar vattenfylls, ballonger störtar, och tjuvar anfaller. Alla andra blir räddare och räddare och räddare. Pippi rör inte ett finger. Så, just när vi tror att katastrofen är här, kirrar hon allt på ett litet kick. Tre minuter senare gör hon om liknande bravader igen. Det som var självständighet hos böckernas Pippi har blivit, med ett uttryck hämtat direkt från förrförra seklet, inbilsk självsvådlighet.

Och jag tror verkligen att hon numera lider av ADHD. Pippi i böckerna gjorde allting tvärtom mot hur det skulle vara. Och var lycklig i att göra så. I de tecknade filmerna sjunger hon, i sann ADHD-anda: “Vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad gör jag nu?” Som om nuet, som böckernas Pippi är så suverän på att leva i, bara är ett irritationsmoment.

En kärleksfull revoltör har blivit ett egoistiskt miffo. En sorglig banalisering.

Jaha. Så har Schenström tvingats avgå, då.

Det finns mycket att säga om detta. Efter en skamlig flerårig offentlig mobbningskampanj mot Lars Danielsson efter tsunamikatastrofen är det ju på sätt och viss nästan humor att den borgerliga regeringen skall falla så på eget grepp kring oansvarighet i hur man sköter säkerhetsfrågor, kan jag tycka. Men mest vittnar mediedrevet mot Schenström och dess faser om vår tids oändliga hyckleri.

Vår tid brukar, via forskning, spegla sig i 1800-talets moraliska förfall. Man pekar då på hur män stod och höll tal om vikten av att inte ha sex före äktenskapet, samtidigt som prostitutionen var reglementerad och prostituerade tvingades genomgå medicinska kontroller för att man skulle se till att män inte besmittades av dessa farliga furier. Som om de prostituerade aldrig fick könssjukdomarna av sina kunder. Man frågar sig dock, efter den tydligen helt ofattbart omoraliska Schenström och skandalen kring henne, om vår tid är så mycket bättre.

Vår tid är besatt av flera saker. Moralisk purism är en. Besatthet av sex är en annan. Ekonomisk purism är en. Förgivettagen roffarmentalitet är en annan. Det är inte alldeles lätt att navigera mellan dessa helt motstridiga positioner. Vi skall vara trogna vår levnadspartner intill döden, men får samtidigt läsa om hur man får den bästa semesterorgasmen i var och varannan tidning. Vi ställer krav på att ministrar skall ha betalt TV-avgiften, men precis varje reportage som handlar om ekonomisk politik har utan undantag vinkeln “Så mycket tjänar (eller, smaskigare: förlorar) DU på regeringens nya politik”. Alltså: allt som handlar om Sveriges ekonomi kokas ned till “Vad kan JAG tjäna på det här, då?” Och om någon person någonstans gång gång i Sveriges avlånga land får ett par hundralappar mindre i fickan av ett politiskt beslut måste de uppsökas och intervjuas och fotograferas med bekymrade rynkor i pannan framför sitt hus där de bor med sin(a) bil(ar) och förklara att de inte nu alls förstår hur de skall kunna få ekonomin att gå ihop. Det är ett sätt att tänka och rapportera som utgår från att varje människa främst borde se bara till sin egen ekonomiska vinst. Det är den norm journalister ständigt prånglar ut över landet. Bara om man upphör med det tänkesättet har man rätt att uppröras om Carl Bildt haft ekonomiska intressen i ryska pipelines.

I Schenströms fall handlade det som bekant inte om pengar. Det handlade istället om vår tids andra Stora Noja: sex. Sedan, en bit in i rapporteringen, vår tids tredje Stora Noja: säkerhetsfrågor. Och en svensk offentlighet ställer sig och ropar helt unisont att 1) en person i Schenströms ställning får ALDRIG vara onykter; 2) en person i Schenströms ställning får ALDRIG hångla med en journalist.

Är det bara jag som tycker att det är precis hur litet som helst att Schenström var rejält onykter och hånglade med en journalist? Jag menar, vad är problemet? Om hon nu var säkerhetsansvarig, finns det inga andra människor i hela Sverige som kan sköta sådant? Ta armén – får ÖB ta sig en bläcka, någonsin, eller skall vi utgå från att ryssen när som helst kommer dundrande över Östersjön, och att det sker när ÖB är packad är det en ofattbar skandal? Och ta frågan om vem det var hon var ute med – är det förbjudet för en politiker att bli betuttad i en journalist? Eller, om de nu inte var kära utan bara flirtade, vad vet väl jag – får en politiker inte flirta med någon som möjligen kan komma att ha något att säga om politikern i fråga? Vad är det för en märklig normbildning som ligger bakom våra ohemula krav på politiker vad gäller saker i deras liv som faktiskt inte berör oss som medborgare?

Bara i ett samhällsklimat som är genomsyrat av hyckleri och moralpurism kan ett sådant beteende som Schenströms bli ett problem.

Oändligt värre än vad hon gjorde är att hennes efterträdare Nicola Clase betalat renoveringen av sin skärgårdsvilla svart. Det finns två huvudanledningar till att vi överhuvudtaget har skatter i vårt samhälle. Dels bygger vårt samhälle på att en del människor skall få arbeta med saker utan att verksamheten måste verka på marknadens villkor; dels menar vi att det är bra om en del av samhällets orättvisor kan utjämnas genom att de som har lite mindre får lite mer av de som har lite mer. Om en person skall kunna ha någon som helst moralisk auktoritet måste man själv kunna skriva under på de premisserna genom sitt personliga handlande. Det gör man inte om man betalar arbetskraft svart. DET är ett stort problem för en person i en sådan maktställning som Clase. Hångel och fylla, däremot, är det inte. Politiker måste precis lika mycket som alla människor kunna få hångla med hundratusentals människor om de skulle vilja det, och ibland supa sig drängfulla utan att det problematiseras av media. Däremot måste vi problematisera när politiker stjäl pengar från oss – vilket är precis vad man gör om man betalar arbetskraft svart. Vi måste uppröras om politiker hycklar, om de luras, om de inte sköter sitt jobb – men då och bara då.

…och då har jag inte ens gått in på frågan om hur Björn Rosengren, som av en nådig Gud begåvats med behårad bringa och penis, kunde gå på porrklubb och betala med TCO:s kort för att sedermera bli minister i en regering, medan Schenstöm, som dessvärre bara har bröst och slida att komma med, måste ut i kylan för att hon var onykter. Kontrasten är ingen slump, utan del av ett tydligt mönster.

Ett citat. En kvinna hävdar:

”Det förhåller sig nämligen så, att kvinnlighet är ett obestämt begrepp, som var och en kan definiera på sitt sätt. Det är obestämt även på grund av att det just nu håller på att undergå en metamorfos; kvinnligheten erövrar det ena arbetsområdet efter det andra, om vilket det förut hette: det där är omöjligt för en kvinnlig kvinna. Man kan numera inte annat än storskratta åt de karakteristiker över kvinnonaturen och dess begränsning, som skrevs för en 50 år sedan.”

Det är viktiga ord. Nej, påpekar feminister med rätta idag, kvinnlighet är inte ett biologiskt öde; det är något som skapas i samhället, genom praktiker, genom idéér, genom institutioner. Men kvinnligheten är också föränderlig; den förändras inte minst för att kvinnor själva tränger fram på nya områden och därmed också förändrar kvinnlighetens innehåll. Det som var kvinnligt för 50 år sedan känns idag hopplöst föråldrat, traditionellt, problematiskt.

Så, varifrån har jag hämtat de inspirerande orden? Svaret är: från 1896. Så visst, jag har fubbat lite, moderniserat stavning och ändrat en del småord som inte känns 2007. Det är feministen Anna Sandström som i sin artikel ”Kvinnoarbete och kvinnolycka: Ännu några synpunkter”, i den tidiga feministiska tidskriften Dagny 11 (1896) fäller detta yttrande. Vill du läsa hela artikeln? Hämta den som pdf via den här adressen. För övrigt en fantastisk portal där hela Dagny, utgiven 1886–1913, görs tillgänglig för allmänheten.

För den genushistoriker jag är idag framstår 80-talet som en brusande vårflod efter ett långt töväder. 80-talet ser en massiv publicering av böcker och artiklar med feministisk analys av dåtid och samtid, såväl i Sverige som internationellt. Joan Scott och Yvonne Hirdman utvecklar teoretiseringen av fältet; blicken vänds mot de prostituerades historia, mot feminismens historia, mot de borgerliga hustrurnas historia, genus sammanbinds med klass och kvinnohistoria blir till genushistoria.

Mitt eget 80-tal ser annorlunda ut. Man kan kanske inte klandra mig för att jag som fjortonåring inte läste Joan Scotts banbrytande artikel ”Gender: A useful category of historical analysis” när den publicerades i American Historical Review 1986. Jag läste annan litteratur – Dostojevskij, Majakovskij, Lundell – och levde i en värld där genus överhuvudtaget inte var en kategori.

När jag föreläser i genusfrågor på svenska gymnasier finns numera nästan alltid någon elevförening som dryftar jämställdhetsfrågor. Några sådana fanns inte på min högstadieskola. I mitt 80-tal var andra frågor på tapeten. Jag var engagerad i Amnesty International och talade mig varm om den orättvisa världsordningen, om svälten i tredje världen och om rasism. 80-talet var för mig först och främst svältande barn och ”Do they know it’s Christmas?”.

80-talet är också en tid då jag skapar min identitet som ett ”inte”. Alla dessa Henry Lloyd-jackor i skolan. Jag blir en som aaaaaaaaldriiiiiiiig skulle kunna vara så ytlig att jag bar en Henry Lloyd-jacka. Mitt mantra är ”alla andra är dumma och ytliga, men jag är minsann äkta”. Till skillnad från alla dessa ytliga MUF-are vill jag någonting med mitt liv. Jag tar som synes livet, och mig själv, på mycket stort allvar. Inte minst då vad gäller denna klassiska identitetsmarkör, musiken.

Bruce Springsteen. U2. Uffe.

Mitt 80-tal i ett nötskal. Det finns annat också, förstås. Men dessa är störst. Ulf Lundell är aldrig Ulf Lundell för mig – han är Uffe. Han är Mannen. När Uffe spelar på Johanneshov på nyårsafton 1985 är jag för liten för att få gå. Men jag sliter mig inte från teven ens när raketerna exploderar runt omkring huset och ett nytt år är inlett. Jag måste se vad Uffe gör.

Så blir jag en av Pojkarna längst fram. Men lite för liten, lite för ung; jag har ju ännu inte gjort de saker som de där pojkarna i sången har gjort. Jag är mycket långt ifrån att ha lägrat min kvinna och fått barn. Och jag är för ung för att kunna, som en hel generation av äldre svenska män har gjort, gifta mig och skilja mig med Uffe som förebild. När andra män ursäktade sitt supande i ljuset av Uffes alkoholism var jag mest orolig för hur Uffe mådde. När Uffe låg i skilsmässa och sjöng sin smärta bodde jag hemma hos mamma och pappa och hade ännu inte någon gång blivit onykter.

Någon gång i slutet på 80-talet spelar Ulf Lundell tre (eller var det fem?) kvällar i rad på Konserthuset i Stockholm, och jag har biljetter till alla spelningarna. Givetvis längst fram i mitten. Sista spelningen garvar Uffe när han ser mig, höjer ögonbrynen och nickar en hälsning. Jag har blivit igenkänd av Uffe! Det är ett av de största ögonblicken i mitt 80-tal. Oförglömligt.

Vad var det då, med Uffe?
(more…)

Ett varningens ord – för de som inte sett Woody Allens Match Point och ämnar göra det, läs inte mer, för i det som följer avslöjas allt.

Chris Wilton träffar Chloe Hewett. Han gillar henne. Men ännu mer gillar han Nola Rice. Chloe är stillsamt mys – Nola är passion, är sex, är kropp. Chris gifter sig med Chloe, men vänstrar med Nola. Mycket sex blir det. Det är hett, det är varmt, det är livsglädje. I jämförelse med den eldiga och intensiva Nola blir mysiga Chloe en trist vardagsmänniska.

Och genom Chloes pappa får Chris ett riktigt schysst liv – ett bra, välbetalt jobb, en bra lägenhet, allt det där. Men Nola spökar. Det är henne han egentligen vill ha.

Tills hon blir med barn. Och förändras. Från att ha varit coola självsäkra Nola som alltid finns där blir hon till Älskarinnan Som Ställer Krav. Som säger: lämna din fru. Lev med mig istället. Ha det här barnet med mig. Ta ansvar för det här barnet.

Och Chris kan inte säga nej till det goda liv han fått. Han bara kan inte berätta för sin fru att han egentligen inte älskar henne. Att han älskar Nola, egentligen. För så är det verkligen - i alla fall till en början.

För någonstans där, när Nola börjar förvandlas från Waozers-bruden i snygga kläder till en vanlig kvinna med egna känslor som är på tjocken och gråter och är sur, då börjar Chris undra om det verkligen är henne han vill ha. Ungefär när hon slutar representeras i filmen som Woodys och många – även min! – våta dröm och blir till en människa av kött och blod som har en egen vilja, då är hon inte längre lika åtråvärd. Då blir hon bara i vägen. Då blir hon bitchen som inte längre ger en sexuell kick vid sidan av vardagslivet, utan som just kräver saker. Säger saker som: om du inte berättar för Chloe så gör jag det. Du måste lämna henne. Jag tänker inte göra abort. Det här är ditt barn också. Bara dina pengar räcker inte.

Hon är inte längre den sexiga älskarinnan. Hon är en furie, hon är Medusa. Hon ler inte. Hon skrattar inte. Istället är hon uppriven och ringer honom när hans fru sitter bredvid honom. Och gnäller: när kan vi ses, när skall du berätta för henne, när kommer du hit, hur skall det bli. Tjat, tjat, tjat. Det finns en linje mellan detta porträtt och den klassiska misogynin bakom karaktären Alex Forrest i Fatal attraction. Med en skillnad. Alex var en sexig bitch som blev Ond på två röda. I Match Point är det snarare Chris som är knäppgöken.

Och visst lider Chris av sitt beslut, och sitt genomförande av det: att hämta ett hagelgevär och mörda henne. Det gör ont för honom. Men han gör det.

Och jag sitter, såhär tio minuter efter att filmen slutat rulla, och tänker att antingen har Woody gjort en film som problematiserar mäns rädsla för verkligt engagemang, för att verkligen förlora det egna livet och följa någon annans vilja – eller så reproducerar han en föreställning som säger: fan vad jobbigt det är med brudar som gapar och skriker, som gör mer än får rygg och bröst insmordna med olja och ler sexigt.

Jag har tidigare blivit ganska fett missförstådd när jag gjort filmtolkningar. Så låt mig säga att jag tycker att filmen är skitbra. Men antingen pekar den på ett genusproblem i vår samtid, eller så är den själv en del av problemet. Jag lutar åt det senare.

De som dessa dagar passerar Mörby Centrum med bil kan konstatera att de har blaffat upp världens fetaste reklambild för just Mörby Centrum längs fasaden. På bilden, som jag inte lyckats hitta på nätet, syns två huvuden: en man och en kvinna. Mannen är längre än kvinnan. De ler - som jag minns det mot varandra, jag har bara passerat den vägen en gång - och ser sådär härligt lyckliga ut.

När bilen passerar detta gigantiska fotografi gör jag blixtsnabbt, nästan ryggradsmässigt, följande analys: att detta är en bild av stinkande könskomplementär heteronormativitet. Han och Hon, och tillsammans kan de i den moderna konsumtionens tempel få utlopp för det de innerst inne är - en Man, en Qvinna. Det är heterosexuellt, normalt, den bild av det goda livet som ständigt reproduceras i media.
(more…)