David Tjeders blogg

Hur många filmatiseringar av Jane Austens Pride and Prejudice (1813) kan det egentligen finnas plats för? Nu är det ju dags igen. Själv plöjer jag romanen med stort nöje om kvällarna. Denna blandning av empowerment för borgerlighetens döttrar och unken misogyni när de inte benhårt följer kvinnlighetens strikta gränser är onekligen ett intressant tidsdokument.

Mest av allt fascinerar, förstås, relationen mellan Lizzy och Mr Darcy. Den prudentliga borgardottern och den stenrike gentlemannen av finare än finast familj. Mr Darcy är först alltför stolt för att beblanda sig med Lizzy; Lizzy för fördomsfull för att förstå Mr Darcys egentliga karaktär. Romanen suckar: om bara borgerligheten kunde förstå att adeln faktiskt kan vara dygdig; om bara adeln kunde förstå att sann adel finns i borgerligheten.

Men de får ju varandra till sist - surprise! Detta eftersom Lizzy och Mr Darcy inser precis just detta. Lizzy förstår Darcys godhet; Darcy förstår vilken underbar liten varelse Lizzy är, trots sin familj.

Mr Darcy är en god man. Men det som verkligen gör honom mjuk, civiliserad och älskvärd är det inflytande Lizzy utövar på hans karaktär. Det är en klassisk berättelse om kvinnan som civiliserande kraft; kvinnligheten som gör den kantige mannen lite mindre kantig, lite mjukare, lite ömmare.

Det är klassisk borgerlig ideologi. Allt mannen är är han på grund av kvinnan. Bara kvinnan ser sin livsuppgift som att i allt hjälpa sin make. Kvinnlig självuppoffring - manligt självförverkligande.

Detta ligger under den stora kärlekshistorien mellan den obemedlade Lizzy och den högdragne men ack så karaktärsfaste och manlige Mr Darcy.

Det är för övrigt en ironi värd att beakta att i Pride and Prejudice består borgerlig framgång i förmågan att gifta in sig i adeln. Det är en period då borgerligheten ännu avundsjukt blickar uppåt mot de vars värde kan mätas inte bara i karaktär, utan även genom blodsband. Den största borgerliga lyckan är att göra adeln lite mindre adlig, lite mer borgerlig - samtidigt som man också får umgås i deras kretsar. Så får Lizzy sin Darcy, hennes syster Jane får sin Bingley - och systern Lydia, som är okvinnligt lätt på foten, får nöja sig med spelaren, drinkaren och förföraren Mr Wickham.

Jack Bauer förvandlades trots vad jag förutsade tidigare inte homosexuell feminist i femte säsongen av 24. Surpriiiiise! Nej, han fortsätter att vara just så manlig som han alltid varit. Bara detta: hans pseudonym nu när han gått under jorden är Frank. Om möjligt ännu mer helylleamerikanskt än Jack. (Vi borde nog inte övertolka hans erotiskt belastade efternamn: Flynn.)
Och han arbetar på ett oljeraffinaderi.
Och han har en vacker kvinna - igen.
Och skall göra det rätta - igen.
Och det kräver våld - igen.
Och han älskar sitt USA - igen.
Och när han inom kort hittar den som just mördat hans största kärlek i livet, den före detta amerikanske presidenten Palmer, är det No More Mr. Nice Guy - han skjuter snubben i huvudet trots att han skulle kunna rädda hans liv. När det gäller kärleken mellan män är Jack skoningslös.

Jack är tillbaka. Lika manlig som någonsin förr.

En solig söndag på 1760-talet vandrar den parisiske butiksarbetaren Jacques-Louis Ménetra och hans vän Gombeau genom Bois de Bologne. De får syn på ett ungt par som älskar, gömda bland träden. Ménetra och hans vän börjar skrika glåpord åt paret, och upprörs när den unge älskaren svarar med samma mynt. Gombeau tar då mannens svärd och håller honom på avstånd medan Ménetra våldtar den unga kvinnan. Sedan byter vännerna plats: Ménetra håller i svärdet medan Gombeau våldtar kvinnan.

Den här episoden skriver Ménetra om i sin dagbok, helt kort, på bara några rader. Våldtäkten ses inte som ett brott, inte som ett övergrepp. Den återberättas som bara ytterligare en i raden av Ménetras små lustiga anekdoter ur hans vardagsliv. Ingenting tyder på att Ménetra anser att han begått ett brott, eller att han tror att kvinnan lidit men av hans och Gombeaus våldtäkt. Våldtäkt var dock ett brott på den här tiden – ett brott belagt med dödsstraff. Ménetras våldtäkt av den aldrig namngivna kvinnan visar sprickan mellan människors – mäns – normer och lagtexters.
(more…)

Ok, nu är jag förvirrad.

Min grundinställning till Eva Lundgren och hennes forskning är en solid skepsis. Och jag är feminist. Och jag tycker i likhet med många feminister att Uppsala universitets granskning av hennes forskning var politiserad.

Så är jag på min arbetsplats, och i fikarummet hänger en kopia av en debattartikel från Upsala Nya Tidning publicerad den 22/1 av Bo Rothstein och Arne Jarrick. Rothstein gör mig nästan alltid riktigt ordentligt irriterad i genusfrågor. Jag hade Jarrick som handledare under min tid som doktorand och hade många konstruktiva diskussioner i genusfrågor där vi inte alltid höll med varandra, men där Jarrick ofta förde fram bra poänger. Som genusforskare och feminist förväntas jag sucka över allt som flyter ur dessa herrars pennor. Men så finner jag att deras kritiska resonemang är rimliga och tankeväckande, helt oavsett att jag inte är lika säker som de på att Uppsala universitet borde låtit frågan om Lundgrens eventuella oegentligheter gå vidare till Vetenskapsrådets kommitté för utredning av oredlighet i forskning.
(more…)

När jag såhär vid årets slut ser tillbaka på 2005 från ett feministiskt perspektiv ser jag två saker. Båda tyder på en ganska kraftfull backlash mot feministiska strävanden, och båda är produkter av maktcentra inom media. Båda visar också på svagheter inom feminismen, vilket vi inte skall glömma i sammanhanget.

1. Receptionen av Evin Rubars filmer om ROKS. Istället för en seriös diskussion om tydligt problematiska ställningstaganden hos delar av den feministiska rörelsen blev Rubars starkt vinklade program Sanningen Om Feminismen. De blev inte just berättelser om vissa feminister - de blev berättelser om feminismen som sådan. Till detta bidrog även Rubar själv, men ett glatt mediedrev öste på för fulla muggar för att misskreditera allt vad ROKS var och deras arbete. Att efter ”Könskriget” säga ”Jo, jag är feminist” blev detsamma som att säga ”Jo, jag menar att män är djur.”

Samtidigt måste man, vilket jag varit inne på tidigare på denna blogg, också kritisera att ledande feminister inte själva före Rubars filmer med bastrumma och megafon fört fram en rimlig kritik av ROKS.

2. Det mediala kriget mot Fi. Inte någon gång har väl backlash mot feministiska strävanden blivit så tydliga, förvridanden av framförda åsikter så genomdrivna, och misstänkliggöranden av enstaka kvinnor så stenhårda. Visst fällde Tiina Rosenberg några olyckliga kommentarer om Ebba Witt-Brattström när hon avgick från Fi. Och visst har hon politiska åsikter som åtminstone jag finner bitvis magstarka. Men vad hände medialt? Rosenberg blev Den Stora Onda Feministen. Även i sakfrågor var snedrapporteringen massiv. ”Kolla, de vill att tjejer skall kunna heta Sven och killar skall kunna heta Birgit! Hur sjukt är inte det?!?!” Ungefär på den nivån var det. Och när en mångfald av röster kunde höras hette det ungefär ”Brudar kan inte hålla sams.”
(more…)

Såhär går det när man gör som jag: bloggar, utan att läsa bloggar. Man missar grejer.

Inte hade jag någon aning om att fantastiska Linna Johansson, som lyckas med konststycket att i princip varje stavelse vara intressant, bloggade. Med betoning på imperfektet. Hon har redan hunnit bedriva blogg sedan juni iår, och sedan lagt ned den för en månad sedan. Så även om inga nyheter kommer finns här många vääääääldigt bra texter (och en stor drös skojiga länkar till dumheter i Aftonbladet!). Om vår kulturs hypade kändismammor, till exempel; om hetsjakten på Tiina Rosenberg; om kroppsideal; om dataspel (!); om allt möjligt, helt enkelt. Eftersom hennes feministiska tidskrift bleck tycks nedlagd sedan ett par är bloggen en ljuspunkt i tillvaron för dem som likt mig själv aldrig någonsin surfar omkring på kvällstidningarnas hemsidor.

Innan jag fick barn fick jag alltid höra att jag skulle lägga ned det här med mina feministiska likhetsresonemang när jag väl fick barn. Jag skulle då se vilka stora skillnader som finns mellan pojkar och flickor. Det var väldigt frustrerande, de där åren, att bli ogiltigförklarad på grund av barnbrist. Att ha läst sådär ett tiotusental sidor forskning betydde noll - att ha ett par barn betydde allt. Kompetens att få yttra sig i frågan grundades tydligen i personlig erfarenhet med barn, inget annat.

Så. Nu har jag två barn. En pojke och en flicka. Vad ser jag? Well, jag vet i alla fall vad andra människor ser. En gäspning från flickan - “oh, så söt och liten hon är”. En gäspning från pojken - “ah, han måste vara trött efter dagens slit”. Där andra människor tror sig se könsskillnader ser jag två könlösa och värnlösa varelser som våldsamt bombarderas med fördomar om vilka de är. Jag känner ibland ett starkt obehag inför det där. Vuxenvärlden framstår med sin starka överordning över barnen som en massiv förtryckarmaskin, som ställer sig vid barnvagnen, knyter nävarna och hamrar rallarsving på rallarsving ned mot den värnlösa där i vagnen. De vuxnas utsagor är inte yttranden om mina barn - de är yttranden om vilka de här barnen ska vara.
(more…)

Jag träffar en polsk politiker på en konferens i Tallinn (om vilken mera en annan dag). I en paneldiskussion nämner jag att statistik visar att familjer som delat mer jämställt på föräldraledigheten har lägre skilsmässotal än genomsnittet, och att sannolikheten att de skaffar sig ett andra barn är högre än för andra par.

Den polska politikern fångar upp mig under en fikarast, förklarar föräldraledighetssystemet i Polen, och vill absolut ha en referens för det där jag sade om statistik. Hon arbetar med just dessa frågor, och är i behov av något konkret för att påverka andra politiker i riktning mot att föräldraledighet också skall kunna tas ut av män. Problemet är bara att jag slängt ur mig det där från höften, vet att jag har läst det någonstans - men var?

Så jag kommer hem från Tallinn, och mailar genuslistan. Efter två timmar vet jag att studien utförts av Livia Olah på sociologiska institutionen i Stockholm, att den är betitlad Gendering family dynamics: the case of Sweden and Hungary och publicerades 2001. Jag får länkar till en debattartikel hon skrivit och en intervju hon givit i just denna fråga. En pdf-fil med en artikel av Anita Nyberg i frågan anländer via mail, och andra människor mailar över ytterligare litteraturtips kring frågan.

Så kan jag ge ett mer än tillfredsställande svar till politikern. Så har massor av engagerade människor i Sverige blixtsnabbt hjälpt till att lösa ett problem, ge mig och andra mer kunskap, och behjälpt en politiker i ett land med mindre god föräldraförsäkring.

Det är sällan jag okritiskt hyllar tekniska saker som internet och epost. Detta är ett sådant tillfälle.

Jag har sent omsider kommit mig för att läsa Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976). Den är chockerande bra, och oerhört komplex mitt i den enkla berättelsen. Man kan säga att den handlar om hur oerhört svårt det är för en kvinna att inta en subjektsposition i sexuella relationer till män. Att kvinnan inte heller är purung gör inte saken lättare. Och det är, på ett sätt, endast i en relation där Thorvall, utifrån sett, är stenhårt underordnad som hon också kan vara till, sexuellt.

Det finns en ohöljd stolthet över den egna sexualiteten, och ett kontinuerligt problematiserande av den, som fortfarande efter trettio år är just chockerande. Det är radikalt, öppenhjärtigt, självutlämnande, och samtidigt så akut självmedvetet om de egna bristerna och problemen i relationerna till män att boken borde ersätta de jämförelsevis trista standardböcker man tvingades läsa i högstadiet och gymnasiet. Vad är väl Röda rummet mot detta? Vilken grund skulle inte unga människor få för att diskutera sina problem om man läste denna bok istället?

Ja, jag är nyfrälst. I ljuset av denna roman blir de faktiskt ändlöst repetetiva självbiografiska sexuella bekännelser som kvinnor i min ålder och yngre under flera år publicerat i bang till meningslöst navelskåderi. Jag har under en längre tid gäspat mig igenom dessa berättelser, inte för att de i sig skulle vara ointressanta, utan för att de är delvis mycket förutsägbara. Jag vet att jag riskerar att framstå som en mansgris när jag skriver det. Men det kan inte hjälpas. I och med att Thorvall tillhör en annan ålderskategori och driver sin analys långt längre utan att ha tillgång till flera användbara teoretiska redskap som utvecklats efter att hennes bok kom ut, blir hennes text så oerhört mycket mer oväntad, intresseväckande, och (än mer) deprimerande.

Läs den. Gör det. Nu.

…men det blir bara bättre och bättre! Är jag, som aldrig någonsin läser kvällstidningar, helt ensam om att ha upptäckt denna röst i den svenska offentligheten bara just idag? Jag menar förstås denna Anna Ekelund som så friskt blandar misogyni med sexism och homofobi? Kvinnor har tydligen blivit så pass vidriga mot män att män till och med går över till The Dark Side; vi (kvinnor alltså) håller på att “förlora heteromännen till bögarna”, ropar Ekelund förskräckt i en annan krönika. Sluta gnälla, heterokvinna – snart är alla män bögar om vi fortsätter så här!

Nu vet jag varför jag inte läser kvällstidningar. Men också att det är synd att jag inte gör det. Det var nämligen länge sedan jag skrattade så gott.