David Tjeders blogg

Jag lovar: jag skall låsa mig inne i min lägenhet de dagar jag är pappaledig! Så slipper du bli äcklad av min brist på manlighet när du är ute på stan och oroar dig över vad min stackars dotters mamma har för fel på huvudet som överlämnar ett litet barn till en så pass hemsk människa som en begåvad med penis. Och så slipper du fundera över om den jag lever med kanske - o, hemska tanke! - också har penis. Efter din övertygande argumentation om sådana män som jag känner jag att visst är det så: jag är inte, som jag nyss trodde på den här sidan, ett farligt gift - jag är äcklig mandomsbrist.

Är det överhuvudtaget möjligt att toppa Anna Ekelunds krönika i dagens Aftonbladet, vad gäller fördomar – om män, om kvinnor, om bögar, om män på landsbygden, om män i Stockholm, om fattiga människor? För att halvt citera Chandler i Vänner: could this text BEEEE any dumber?

Svenska Dagbladet är en intressant publikation. På debattsidan lämnade man nyligen rum för medlemmar ur Fi som lämnat partiet, som ville rätta till den felaktiga mediebilden av deras avhopp. Samtidigt är man på ledarplats ständigt vaksam mot all form av genusforskning. Vanligtvis är det Maria Abrahamsson som ger antifeminismen ett offentligt ansikte. Nu är det Thomas Idergard, före detta MUF-ordförande och numera VD på företaget United Minds, som fattat pennan. Företaget i fråga har alls inget emot förändrade könsroller, utan listar istället dessa bland vår tids drivkrafter som förändrar konsumtionsmönster.

Idergard och hans företag må gilla när samhället förändras i en sådan riktning att företag kan tjäna mer deg. I Svenskan sätter Idergard dock ned foten i genusfrågorna. ICKE att dessa förändrade könsroller skall omformuleras ovanifrån! ICKE att det vore gott med jämställdhet! Nej - bort med genusträsket med alla möjliga medel! Genus är nämligen ren ideologi och har noll med verkligheten att göra; genusforskning i själva verket förklädd “ideologiproduktion”. Idergard tycks känna en veritabel skräck över att det bedrivs genusprojekt på förskolor, projekt som är ämnade att motverka stereotypa könade beteenden hos pojkar och flickor.

Projekt som dessa, liksom hela genusperspektivet, är enligt Idergard inget mindre än att sprida ett gift i samhällskroppen, ett gift vars konsekvenser är mycket allvarliga; “en systematisk indoktrinering via forskning, utbildning och barnomsorg är långsiktigt mycket mer förödande och helt omöjlig att värja sig mot”. Genusperspektiv är hjärntvätt. Bäva månde Sveriges medborgare! Snart är sanningen dränkt av oss ideologiproducenter utan vetenskaplig grund!

Det är dock inte genusperspektiven man inte kan värja sig mot i dagens samhälle. Det är de könsstereotypa förväntningar som reducerar barn till könade produkter som är tvingande. Idergard vill värna om individen, och ogillar därför genusperspektivet starkt. Vad han inte ser är att genusperspektivet handlar just om att värna individen, om att låta individen bli till vad fanken som helst, utan att inskränkas av de fördomar om kön som vår samtid är dränkt i.

Så. När Idergard argumenterar för att genusforskning och genusperspektiv i förskolan är ett ont, kanske han hade kunnat sända en stilla tanke till det faktum att en förskola utan genusperspektiv är just den som reducerar barnen till bärare av ett visst kön. Det är den könsblinda uppfostran som reproducerar stereotyper. Det är stereotyper som minskar människors frihet. Så om man nu vill värna om individuell frihet skall man värna om - just det - genusperspektiven.

Idergard vill istället se en “upprensning i genusträsket”. Detta skall ske genom “omedelbar nedstängning av alla myndigheter och delegationer som enbart ägnar sig åt att specifikt främja forskning kring genusperspektiv och könsmaktsordning” och “att riksdagen stiftar en särskild stopplag som förbjuder att skattemedel används till genusinriktade utvecklingsprojekt inom offentligt finansierade verksamheter, företag och föreningsliv”. Smaskigt värre. Skall vi också stoppa all forskning som kritiskt granskar människors problematiska attityder till homosexuella och “invandrare”? Eller är den forskningen okej, men forskningen om maktrelationer mellan män och kvinnor är det inte?

Fast, det är klart. Utan genusperspektivet och den feministiska kampen har ju människor genom historien och idag visat en enorm förmåga att bryta vallarna för förväntat manligt och kvinnligt beteende. Inte.

Det essentialistiska argumentet säger: könsidentiteten kommer inifrån. Jag är en sådan som föds med mammutjagargener, medan de där med bröst och slida föds med omvårdnadsgener. Det feministiska argumentet säger att näe, det är våra uppfattningar om manligt och kvinnligt som gör att vi uppfostrar pojkar och flickor olika. De båda könen blir till vad vi säger och tror att de är.

Jag har ett fotografi från en bok jag tyvärr inte har scannat. Det visar Robert Baden-Powell (1857–1941) vid tre års ålder. Baden-Powell grundade en av de mest hypermaskulina rörelserna i modern tid, scoutrörelsen. På fotografiet står en flicka i långt hår och klänning och tittar på oss. Det vill säga, på oss, 2005. Vi tycker att detta bara måste vara en flicka. Men icke. Det är en pojke. Till och med under 1800-talet, denna period då könsgränserna var stenhårt markerade, betraktade man inte spädbarn och små barn som könade, utan som könlösa.

Visst var steget in i den könade världen ett viktigt steg. Gustaf Bergmark, född 1881, skriver i sina korta memoarer Alingsås på 1880- och 1890-talen: Barndomsminnen från en småstad (publicerade 1968) följande:

“Mitt tidigaste minne är, när jag fick utbyta min klädning mot byxor och jacka. Intill 2-årsåldern hade nämligen pojkarna på den tiden klädning eller kolt. Det var ett stort ögonblick för mig, då jag fick lägga av min svart-vit-rutiga klädning och skruda mig maskulint. Jag tror att detta varit mitt livs stoltaste ögonblick.”

Idag börjar vi tidigare; inte ens nappar får ha könsöverskridande färger. Jag skulle uppskatta att sannolikheten att jag gissar rätt kön på bebisar som är en månad gamla är ungefär fem på sex. Färgerna på kläderna säger nästan allt - sorgligt nog. Föräldrar undviker att sätta rött på sina nyfödda gossar eftersom det är så jobbigt om folk tror att de är flickor. Som om detta vore så farligt. Så skapas likriktade människor.

På tisdagarna går jag med min son på dans. Han är tre. Redan förra året hade 80% av flickorna rosa balettklänningar, totalt opraktiska för de spring- och sjunglekar som dans i denna ålder innebär. Iår är det en enda flicka som har andra kläder på sig.

Den dag den flickan säger till sin mamma att hon också vill ha en rosa balettklänning är det inte XX-kromosomerna som talar. Det är den vuxna världens produktion av kvinnlighet som blivit så hegemonisk att barnen inte kan stå emot den. Vad jag bevittnar om tisdagarna är en likriktad produktion av genusidentitet som gör att det svider i ögonen och bränner i själen. Till och med 1800-talet framstår vad gäller barnens första två-tre år som ett radikalt sekel.

I senaste numret av Arena skriver Tove Gustafson klockrent och asbra om den svenska amningshysterin. I vår tid har “bröstmjölk fått status av helig kroppsvätska”, skriver hon, och visar på vilket moras av vinklad empiri propagandan bygger på. De empiriska rön som gör gällande att det skulle vara bra och önskvärt att trotsa alla sorters komplikationer och smärtor bara för att bebisen skall få bröstet och inte flaskan är vinklade, ideologiskt drivna, och inte applicerbara på ett land där man har tillgång till rent vatten. En mycket bra och mycket tänkvärd artikel.

En sak som Gustafson inte tar upp och som jag skulle vilja lägga till är hur denna heliga kroppsvätska också enligt amningsråd som ges ut också kan användas medicinskt. Bröstmjölk löser nämligen precis allt, tydligen. Är dina bröstvårtor fulla av variga sår? Smörj in dem med bröstmjölk! Får ditt spädbarn röda små prickar och utslag i ansiktet? Smörj in det med bröstmjölk! Krämer? Löjligt! Fram för naturens egen mirakelkur!

…med det lilla lilla problemet att såren inte läker och att det verkligen finns perfekt fungerande artificiella krämer som löser frågan.

Överallt annars värnar detta vårt samhälle om att individer skall få göra fria val. Inte ens när empirin visar att det ofta är bättre att mata på flaska än att amma kan denna tro på individens rätt utsträckas till Det Heliga Moderskapet. Det stinker.

Helt kort. I nya numret av bang skriver Stephan Mendel-Enk kanonbra om sportjournalisternas reaktioner på den så kallade sexskandalen i hockeyvärlden i februari. Hans poäng är ungefär såhär: man ansåg att dessa hockeyspelare hade förrått hockeyn mer än att de hade utnyttjat alternativt våldtagit kvinnan som polisanmälde dem. Medialt handlade det inte om deras övergrepp mot kvinnan. Deras övergrepp, som snabbt blev till ett övertramp som blev ett beklagligt misstag, var ett övergrepp mot hockeyn, inget annat. Mycket tankeväckande essä.

Och Malin Ullgren skriver både intresseväckande och enormt rappt om porrdebatten. Och… ja, ni hajar: ett mycket starkt nummer från en tidskrift som tyvärr på senaste tiden allt oftare fått mig att gäspa istället för att väcka feministiska lidelser.

…samtidigt kan jag inte låta bli att bli irriterad på att bangs redaktion upprepar vad jag hört från flera andra feministiska håll, apropå Evin Rubars filmer om Könskriget: att det här var väl ingen nyhet, det här med att det finns suspekta drag hos Roks har ju feminister känt till minst sedan 1990-talet. Jaha? Men var har de skrivit feminstiska analyser av problemen med Roks’ förståelse av män och manlighet? I vilka vitt spridda medier har feministers egen kritik hörts? Inga, i alla fall vad jag vet.

Med dessa ord tar jag sommaruppehåll. Vi hörs igen i slutet av juli!

I torsdags, den 23, stod en märklig artikel att läsa på Svenska Dagbladets ledarsida. Det är i och för sig knappast ägnat att förvåna; Svenskans ledarsida är nästan så långt från ett feministiskt medvetande som det över huvud taget är möjligt att komma. Den är inte nätpublicerad, men kan hämtas som pdf här. Byggt på en rapport från Svenskt Näringsliv (som landar i din dator om du klickar här) om löneskillnader mellan män och kvinnor skriver Svenskan att det bara är 4,8 procent av den skillnaden som beror på kön.
(more…)

UEFA-bossen Lennart Johansson tror på damfotbollen. Om damerna visar upp sig från sin allra soligaste sida kanske också sponsorpengarna kan komma trillande, menar han. I en intervju med engelska BBC som nått eko i svenska medier (till exempel här och här) säger han:

–Det skulle sälja om man får se en tjej spela på planen och bli svettig i det regniga vädret. Sen kommer hon ut från omklädningsrummet och ser alldeles underbar ut.

Det påminner om de där fotografierna på topmodeller som poserade som det brasilianska damlandslaget i lesbiska duschscener och halvnakna på en fotbollsplan i hällregn som snurrade runt på nätet för ett par år sedan. Det påminner mig om taxichaffisen som under VM i USA sa till mig att Victoria Svensson var jävligt bra, men att det var synd att hon var så ful. Det påminner om att kvinnor aldrig kan få vara bara till exempel idrottare. De måste också vara smakfulla objekt. Jag har aldrig hört någon fälla yttrandet att Kim Källström är skitbra men att det är synd att han är så ful.

Den folkpartistiska iksdagsledamoten Tina Acketoft säger i en kommentar till Expressen att “Fotbollsvärlden är uppenbarligen bemannad av cyniska dinosaurier”.

Så sant, så sant. Det är just det som är problemet - att dinosaurierna på sina håll fortfarande uppbär centrala maktpositioner. Det är inte lite att bossa över UEFA. Sexism i en taxi en fredagkväll må vara unkel - kommer den från Lennart Johansson stinker den.

Vore det inte intressant om vi också vände på steken, och den avgående landslangstränaren Marika Domanski Lyfors kläckte ur sig något i stil med “Jag tycker UEFA gör ett jättebra jobb. Om de vill få lite mer sponsorpengar kanske en kalender med Lennart Johansson i stringtrosor kunde vara något att satsa på.” Vad skulle hända då?

Jag läser om en bok av August Blanche, en av 1800-talets mest älskade författare. Boken är rätt känd. Den heter Hyrkuskens berättelser och publicerades i bokform första gången 1863. Den är ett avslöjande tidsdokument: borgerliga män som står upp mot fjantiga adelsherrar blandas med samma borgerliga mäns patetiska vilja att ändå umgås med de där finare familjerna, och att slutligen få gifta sig med adelsdöttrar. Slutmålet för Figge Höglund, bokens jag, är till syvende och sist äktenskapet, även om det inte blir med adelsflickan Evelina som han länge älskar men inte kan få. Det var bara som gift man en borgerlig man kunde nå sann mandom, enligt seklets visdom. Givetvis måste då boken sluta med att jaget säkrar denna position.

Det finns något i bokens avslutande sidor som både talar och inte talar till vår tid. Trots singelbegreppet, queerteorins landvinningar, en demografi som visar att enorma mängder människor är ensamstående och skilsmässotal som skulle ha chockat 1800-talets människor ser vi fortfarande heterosexuell tvåsamhet som själva meningen med livet. Och det är fortfarande i stor utsträckning i denna tvåsamhet som vi skall bli till som människor. De två, mannen och kvinnan som älskar varandra, är samhällets mikrokosmos – då som nu. Trots att familjer inte längre ser ut på det sättet är ändå uppfattningen av en familj mamma pappa barn.
(more…)

Håll i er.

I ETC läser jag att män kan amma. Det är bara att göra som många kvinnor som adopterar gör: sätt barnet till bröstet och efter en tid kommer mjölkproduktionen igång. Hm, tänker jag då, och undrar om inte detta är rent nys. Och hittar världens flummigaste sajt för manlig amning, där det heter att vem som helst kan suggerera sig till att börja producera mjölk. Föga övertygande: det är ungefär kristaller och diLeva och noll argument.

Men så hittar jag originalartikeln som ETC byggde på, Jared Diamonds “Father’s milk”. Den finns publicerad på en rad ställen på nätet, till exempel här. Innan vi går vidare skall man ha klart för sig att Jared Diamond inte är vem som helst. Han har skrivit en mycket hyllad studie där han kombinerar ett biologiskt perspektiv med historia, betitlad Vete, vapen och virus. Det är en vetenskapsman med mycket gott renommé som i denna text för pennan.

Och hos Diamond heter det att män under speciella omständigheter och i olika grader verkligen kan producera mjölk. Argumenten och empirin från djur- och människovärlden som Diamond för fram i artikeln är i alla fall övertygande.

Då kommer vi till mig. Jag har ägnat sju-åtta år av forskning åt att historiskt studera manlighet, och har övertygats om att manlighet är en fråga om idéer, inte om gener. Det som var manligt 1780 var omanligt 1840, och det som män gör idag när de verkligen vill vara riktiga män var sådant som de aldrig skulle ha gjort för åttio år sedan. Även om man i princip genom hela historien betraktat både manlighet och kvinnlighet som något av naturen givit, har historiker övertygande visat att detta är en fråga om kulturellt skapade ideal, inte biologiska essenser. Jag menar själv att min egen avhandling visar detta vad gäller manligheten under 1800-talet.

På ett intellektuellt plan inser jag alltså att min samtids koder för manligt beteende är en fråga om kultur, och detta har gjort mig i alla fall i vissa stycken öppnare för att inte alltid följa min samtids koder. Om det nu bara handlar om idéer och idéer sitter i huvudet, kan huvudet reformeras och barriärerna brytas.

Men så detta. Jag har uppfostrats till en syn på min kropp som en manlig kropp. Hur konstruktivistisk jag än är på ett intellektuellt plan känner jag direkt att här går en gräns. Efter kritisk självrannsakan måste jag inse att detta beror på att jag helt enkelt inte vill att min kropp skall utföra något som är så oerhört kodat som kvinnligt och biologiskt. Vore jag fri att välja skulle väl detta tillfälle, med en dotter på en månad i huset, vara ett gyllene tillfälle att verkligen bryta genusbarriärerna och amma? Som en handling av kärlek - även om det är mysigt att ge flaskan, förstås. Som en politisk handling - ha, där ser ni, den biololgiska gränsen mellan man och kvinna är trassligare att dra än vi tror. Som en personlig handling - ett övervinnande av min egen rädsla för att i biologiskt mening förkvinnligas.

Men icke.

Vad lär jag mig av detta? Att när genusgränserna trasslas till tillochmed på den biologiska nivån känner jag snarare en bekymrad skräck än befrielse. Så någonstans vill även en sådan som jag ha klara och tydliga kategorier. Jag överlåter alltså uppgiften att bryta isen och amma barn offentligt till andra - män.

Det var väl inte helt oväntat att rent antifeministiska krafter skulle komma att använda sig av händelsen vid porrklubben. Varje gång Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladets ledarsida öppnar munnen – eller snarare, låter trycka sina tankar – kring genus råder ett stort mörker. Antingen är människan alldeles ovanligt befriad från intellektuell begåvning, vilket verkar minst sagt osannolikt, eller så driver hon en medvetet missuppfattande linje, vilket är intellektuellt ohederligt av en människa i den maktpositionen.

Och givetvis att hon skulle diskutera den urartade demonstrationen mot Club Privé som ett uttryck för vad feminismen är. Det är fullt möjligt att demonstranterna verkligen gick till Club Privé med syftet att utgjuta så mycket manligt blod som möjligt. Det verkar dock mer sannolikt att man gick dit för att demonstrera, men med en förberedelse på våld. Eller så är demonstranternas argument – att våldet började med att vakterna attackerade två kvinnliga demonstranter – fullkomligt sanningsenligt. Eller så hade man inte alls tänkt sig att någonsin använda de där påkarna man hade med sig. Det är svårt att veta något säkert om den saken, i nuläget. Men Maria Abrahamsson vet besked, eftersom hon skriver om ”den planerade leken ‘klubba en gubbe’ utanför porrklubben” (min kursivering). Det är att läsa in strategiskt på förväg uträknad intentionalitet bakom det våld som demonstranterna otvivelaktigt utövade.

Sedan heter det att Marita Ulvskog trots att hon tagit avstånd från våldet i aktionen ändå bär ett ansvar för det som skett: ”[!] så enkelt kan Ulvskog inte smita ifrån ansvaret för helgens misshandel. Med en programförklaring om att ‘vi ska bli många, vi ska bli starka, vi vill ha förändring och vi har bråttom!’, har Ulvskog själv inspirerat till det blodiga övergreppet”. Igen står vi inför två möjliga läsningar av Abrahamsson och hennes sätt att argumentera (om vi utesluter den tredje, egentligen mest rimliga, som väl är att höja på ögonbrynen svara ungefär HAHAHAHAHA):

1. Maria Abrahamsson tror på fullt allvar att det är att inspirera till våld om man säger att man är många, ska bli starka och vill ha snabb förändring. I sådana fall är hon nästan ofattbart korkad. Resultatet bli typ: om man med SNS och Timbro i ryggen argumenterar för att vi å det snaraste måste sänka skatterna och reformera det alltför generösa bidragssystemet i det här landet inspirerar man till att och är ytterst ansvarig för om ett gäng högavlönade 25-åriga killar i innerstaden samlas för att spöa upp uteliggare och andra som lever på bidrag.

2. Maria Abrahamsson är en retoriker som inte skyr grumliga argument för att försöka övertyga sin läsekrets om att feminismen är av ondo. Med tanke på övriga skriverier från hennes penna är nog tyvärr denna konspiratoriska tolkning den rimliga. Den är i alla fall mer sannolik än nummer ett, som förutsätter att någon som faktiskt sitter på en ledarredaktion på en mycket betydande dagstidning saknar analysförmåga.