David Tjeders blogg

Fotbollsklubben F C Københavns spelare får en särskild bonus om laget vinner sina matcher. Bonusen består av porrfilmer. Två per spelare och vunnen seger, för att vara exakt. Är det inte underbart, så säg? God prestation på planen – grattis, här får du lite porr. Jag läser artikeln och känner som Sam Seaborn i Vita Huset: “This is bad on so many levels.” Jag funderar också stilla om klubben har registrerat sina spelare utifrån sexuell läggning, så att homosexuella spelare kan få njuta av homoporr, eller om alla spelarna får samma typer av filmer? Om man gillar bondage, får man sånt då?

Nästan ännu roligare än detta i sig helt bisarra och djupt problematiska faktum är Dagens Nyheters sätt att vinkla berättelsen. När de skriver i frågan är rubriken “Porrbonus till svenska spelare”, och de svenska spelarna i FCK benämns med namn. Som om problemet är att våra blågula helyllegossar kommer att bada i pornografi, inte att FCK har ett sponsoravtal som stinker heterosexism. Ingen kritisk röst tas heller fram, och artikeln avslutas stillsamt med meningen “FCK har så här långt vunnit 9 av sina 14 seriematcher, och sammanlagt 13 tävlingsmatcher.” Är det meningen att vi läsare av detta skall dra en längtans slutsats: 26 p-rullar per skalle i FCK. Den som ändå spelade där… Eller?

De som dessa dagar passerar Mörby Centrum med bil kan konstatera att de har blaffat upp världens fetaste reklambild för just Mörby Centrum längs fasaden. På bilden, som jag inte lyckats hitta på nätet, syns två huvuden: en man och en kvinna. Mannen är längre än kvinnan. De ler - som jag minns det mot varandra, jag har bara passerat den vägen en gång - och ser sådär härligt lyckliga ut.

När bilen passerar detta gigantiska fotografi gör jag blixtsnabbt, nästan ryggradsmässigt, följande analys: att detta är en bild av stinkande könskomplementär heteronormativitet. Han och Hon, och tillsammans kan de i den moderna konsumtionens tempel få utlopp för det de innerst inne är - en Man, en Qvinna. Det är heterosexuellt, normalt, den bild av det goda livet som ständigt reproduceras i media.
(more…)

Det finns en myt om mannens sexualitet som det är hög tid att skrota: när män blir kåta är deras drift så stark att den bara måste få utlopp.

Få myter har haft så katastrofala konsekvenser som just denna. Under 1800-talet legaliserade man prostitutionen, och tvingade de registrerade kvinnorna att genomgå läkarundersökningar för att säkra att männen inte skulle smittas av könssjukdomar. Männens rätt till sexuell utlevelse måste säkerställas. För om inte de prostituerade fanns, vad skulle då männen ta sig till? Läkarna svarade unisont: de skulle börja förföra och tillochmed våldta de fina kvinnorna, de ur medelklassen. Prostitutionen var ett skydd mot dessa kvinnors dygd. För mannen måste ju få utlopp för sin drift. Som en flitig bordellkund uttryckte saken i sina memoarer: ”Man skaffade sig den nödvändiga lättnaden i körtlarnas överbelastning hos de ofta vackra och snälla hetärerna på ’59:an’”, den lokala bordellen.

Trodde ni att den här idén var död, nu när lagstiftningen kriminaliserat könsköparna och männen inte längre har tillgång till kommunala bordeller? Inget kunde vara felaktigare.
(more…)

Jag har sent omsider kommit mig för att läsa Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976). Den är chockerande bra, och oerhört komplex mitt i den enkla berättelsen. Man kan säga att den handlar om hur oerhört svårt det är för en kvinna att inta en subjektsposition i sexuella relationer till män. Att kvinnan inte heller är purung gör inte saken lättare. Och det är, på ett sätt, endast i en relation där Thorvall, utifrån sett, är stenhårt underordnad som hon också kan vara till, sexuellt.

Det finns en ohöljd stolthet över den egna sexualiteten, och ett kontinuerligt problematiserande av den, som fortfarande efter trettio år är just chockerande. Det är radikalt, öppenhjärtigt, självutlämnande, och samtidigt så akut självmedvetet om de egna bristerna och problemen i relationerna till män att boken borde ersätta de jämförelsevis trista standardböcker man tvingades läsa i högstadiet och gymnasiet. Vad är väl Röda rummet mot detta? Vilken grund skulle inte unga människor få för att diskutera sina problem om man läste denna bok istället?

Ja, jag är nyfrälst. I ljuset av denna roman blir de faktiskt ändlöst repetetiva självbiografiska sexuella bekännelser som kvinnor i min ålder och yngre under flera år publicerat i bang till meningslöst navelskåderi. Jag har under en längre tid gäspat mig igenom dessa berättelser, inte för att de i sig skulle vara ointressanta, utan för att de är delvis mycket förutsägbara. Jag vet att jag riskerar att framstå som en mansgris när jag skriver det. Men det kan inte hjälpas. I och med att Thorvall tillhör en annan ålderskategori och driver sin analys långt längre utan att ha tillgång till flera användbara teoretiska redskap som utvecklats efter att hennes bok kom ut, blir hennes text så oerhört mycket mer oväntad, intresseväckande, och (än mer) deprimerande.

Läs den. Gör det. Nu.