David Tjeders blogg

Jag frågar elever i en gymnasieklass efter män som de anser vara manliga. Vi får bland annat: Clint Eastwood. Zlatan Ibrahimovic. George W. Bush. Arnold Schwarzenegger. En tjej säger Darin. Darin med den lena rösten och de känslomättade balladerna. När jag lyfter pennan för att lägga hans namn till de andra inträffar vad man kunde kalla ett postmodernt ögonblick. Jag är ju Föreläsaren som skall berätta Sanningen om manlighet. Om jag verkligen skriver ”Darin”, ja, då är ju Darin en riktig man. Och att släppa in Darin i det där brödraskapet av karlakarlar är något som särskilt killarna i klassen visar sig ha väldigt väldigt svårt för. Invändningarna haglar genom rummet.

Händelsen i just det här klassrummet är inte unik. Om det inte är Darin som utlöser ramaskri bland killarna är det Magnus Carlsson, eller Thomas di Leva, eller Jonas Gardell, eller vilken ung kille som helst från vilket pojkband som helst. Och det är alltid tjejer som kommer med de förslagen.

Medan jag skriver utropar en kille, med äckel i rösten:
”Darin! Men – det är ju en sådan kille som tjejer gillar!”

Se här manlighetens konstruktion i ett nötskal. Förutom gränslinjen mot att inte själv vara kvinnlig: Att först och främst vara en sådan man som uppskattas av andra män. Att inte vara en sådan man som uppskattas av kvinnor. Och, trots viljan att uppskattas av andra män snarare än kvinnor: att under inga omständigheter vara homosexuell.

När jag var sådär en tolv, tretton var en av mitt livs största skräcker att jag skulle vakna upp en morgon och vara bög. Samma unkna homofobi uttalas av unga killar när namnet som skall upp på listan tillhör någon som är sexuellt attraherad av män.

Ännu sorgligare blir det när eleverna får tala om kvinnor de ser upp till. Ingen kille har någon enda gång här sagt namnet på en feminist. Istället förskjuts idealet från politikens, handlingens, den muskulösa väldefinierade kroppens och våldets arenor till den sexuella tillgänglighetens. Kvar blir kontrasten mellan en Britney Spears och en George W. Bush.

Igen manlighetens konstruktion i ett nötskal. Hon för honom. Han för honom. Efter ett halvt sekel av jämställdhetspolitik: misogyni och homofobi.

Det är inte så att ingen av killarna uppskattar Darin eller Magnus Carlsson eller Thomas di Leva eller Jonas Gardell, även som manliga förebilder. De bara säger det inte. I mindre grupper kan de dock artikulera helt andra och öppnare mansideal än vad de gör i klassrummet. Inte minst handlar detta om rädslan att framstå som omanlig i andra mäns ögon. Härav mäns tendens att bli mer sexistiska, mer homofoba, mer misogyna, och mer rasistiska ju fler män som befinner sig i ett givet rum. Det är en kärlekstörstande tävlan efter andra mäns uppskattning.

Att få heterosexuella svenska män att på allvar lyssna till andras röster. Att få dem att inte bara undantagsvis, privat och med ett fåtal vänner artikulera tankar och handla längs linjer som går på tvärs mot problematiska föreställningar om manligt och kvinnligt. Se där ett par centrala uppgifter för vår tids feminism.

[Publicerad i senaste numret av Genus, där dock med den mycket problematiskt heteronormativa rubriken ”Våga vara en sådan kille som tjejer gillar!”]

Jag har köpt fjärde säsongen av 24 på dvd. Och plöjt igenom den. Två gånger.

Det är inte första gången Jack Bauer och hans kamp mot ondskan fascinerar mig. Jag har sett alla säsonger minst två gånger. Jag är fast.

Ändå kommer man inte ifrån hur djupt problematisk denna TV-serie är. Visst finns det en rad problem kring etnicitet, som Oivvio Polite också påpekat: De Onda Muslimerna hotar De Goda Jänkarna.

Det finns dock även andra problem med Bauer och hans kamp. Framför allt finns här en rad slitningar mellan heterosocial och homosocial manlighet, och en rad problematiska kopplingar mellan Den Riktige Mannen och hans Uppdrag Att Rädda Nationen.
(more…)