David Tjeders blogg

Eminem, vårt klots kanske mest politiskt inkorrekta människa, är som alla säkert vet tillbaka. Visst, det var inte direkt igår det hände, men med tanke på att jag är konsekvent långsam i mitt bloggande kommer jag såhär i efterhand med lite kommentarer, nio månader efter att den “nya” plattan släpptes.

Relapse är på det stora en positiv överraskning i jämförelse med den ojämna Encore. Musikaliskt är det en jättebra skiva. Men mer än tidigare har texterna blivit, minst sagt, problematiska.

Det finns en tydlig tematik på var och en av Eminems skivor. The Slim Shady LP (1999) - den egna fattigdomen och positionen att vara vit underklass. The Marshall Mathers LP (2000), som träffande inleds med raden “They say I can’t rap about being broke no more” - homofobi kryddat med misogyni. The Eminem Show (2002) - inte lika tydligt, men hur det egna livet blivit en dokusåpa, kanske. Encore (2004) - pruttar. Det är som att han ständigt måste hitta ett nytt tema som ska fungera som provokation mot allt vad god smak heter. Och många gånger har han lyckats. Ofta har han också lyckats vara på en gång provocerande och tankeväckande. Visst, ibland är han bara tröttsam, löjlig, barnslig och full av problematiskt hat. Men inte sällan har han varit mycket mycket mer än så.

Nu har alltså en ny platta kommit, efter en lång paus. Vad blev det för tema denna gång, då? Dels droger, dels explicita skildringar av våld mot kvinnor. Det senare temat går igenom många av skivans spår, och blir denna gång till något annat än en medveten provokation. Det blir, helt enkelt, äckligt. Och den underliggande lurifaxtonen av klurigt leende provokatör som tidigare ofta gjort sig gällande på hans plattor är i princip försvunnen.

Låten “Kim” från The Marshall Mathers LP har kritiserats av många feminister i USA för att vara misogyn och uppmana till våld mot kvinnor. (Se till exempel här.) Jag håller inte med. “Kim” är framför allt en skildring av Eminems egen paranoia och frustration. Låten, där Eminem stryper sin partner Kim, modern till hans dotter Hailie, till döds på slutet, skildrar inte mordet som ett legitimt svar på Kims otrohet. Eminem är tydlig i att karaktären i låten - han själv - har fullkomligt tappat greppet om verkligheten. När Eminem rappar “why do you always make me shout at you?” vet vi som lyssnar på sången att det inte alls är Kims fel att han skriker på henne, utan att felet är hans. Han ber om Kims kärlek men säger sedan direkt “Get the fuck away from me, don’t touch me”, och flera gånger i texten får vi indikationer på att han blivit galen (”my brain is racing”, “I’m crackin’ up”, och så vidare). Det är Eminem, inte Kim, som framställs som ett problem i den låten, menar jag. Det framgår också av musiken och det oerhört aggressiva framförandet.
(Texten finns till exempel här.)

Annorlunda är det numera. På Relapse är det inte längre Eminem som det är fel på. Eller, det är i alla fall inte lika tydligt. För tio år sedan, när The Marshall Mathers LP släpptes, räckte nedsättande formuleringar om kvinnor och homosexuella för att provocera. I viljan att fortsätta på den vägen och hela tiden fortsätta att chockera har Eminem nu hamnat någon helt annanstans i sina texter. Mariah Carey ska han skära upp som massmördaren Jeffrey Dahmer, han attackerar “a whore with a damn hatchet”, modellen och skådespelaren Kim Kardashian får en ficklampa i stjärten, han våldtar kvinnor med paraply, en annan kvinna mördas genom hängning, han ska sy en kostym av Britney Spears’ hud, han fantiserar om hur han våldtar en mängd namngivna kvinnliga modeller, han utför en abort på en kvinna och äter upp fostret.

Det är inte skildringar längre. Det är misogynt gore och splatter. En sorglig utveckling från en man som fortfarande rappar fantastiskt, och som många gånger skrivit tänkvärda texter. Även på senaste skivan finns sådana texter. Men numera är det svårt att hitta det tänkvärda och genomtänkta i havet av en misogyni som blir på en gång barnslig och frånstötande. Vem vet - kanske den kommande plattan Relapse 2 som ska komma iår innehåller annat. Jag håller det dessvärre inte för särskilt sannolikt.

Sedan många år tillbaka snurrar de algeriska rapparna i gruppen MBS ofta i CD-spelaren. Politiskt medveten rap inte minst kring ras- och etnicitetsfrågor. Tyvärr går delar mig förbi - jag kan inte arabiska utan förstår bara den minoritet av rappen som är på franska. Men det är ett sinnessjukt sväng och ett underbart tryck i deras musik.

MBS har dock problem i hemlandet. Deras musik censureras. Rabah Donquishoot, en av rapparna i MBS, gav 2004 ut en platta betitlad Rabah Président, där han på omslaget lät sitt huvud ersätta presidenten Abdelaziz Bouteflika. Skivan orsakade enorma rabalder i Algeriet, och tilläts aldrig distribution. (Arian Fariborz feldaterar skivsläppet till 1999 och misstar sig på Rabahs efternamn i sin artikel om algerisk rap.)

En intervju med Rabah kring censuren i Algeriet finns postad på flera platser på nätet, till exempel här och här. Han har också producerat låten “152 mesures contre la censure”, dvs 152 steg att ta mot censuren, en politiskt medveten spark man kan lyssna på här. I ljuset av sådan politisk rap blir jag ärligt ledsen över att så många begåvade amerikanska rappare ägnar sina energier åt att rappa om “big screen tv’s, blunts, 40’s, and bitches”, som Eminems manager Paul Rosenberg skämtsamt säger om Dr. Dre på en av Eminems plattor.

Rabahs berättelser om censur kan tas emot på två sätt av människor som likt oss själva har rättigheten att säga vad vi vill till våra makthavare. Vi kan antingen ta in dessa röster från politiskt andra världar och lyssna på dem och lära oss något om världen - eller så kan vi stanna vid kontrasteringen mot vår egen situation och bejubla vår egen värld och prata om hur hemskt det är med censuren där borta bland muslimerna och araberna. Det andra alternativet är slött och kräver egentligen noll engagemang i demokratiska värden; den kan också frodas utmärkt tillsammans med rasism.

Och jag undrar om inte denna slöa kontrastering är den vanligaste attityden. “Europa”, vad nu det är, speglar sig gärna i arabvärlden för att låta det egna demokratiska självgoda sekulariserade och förnuftiga egot lysa fram desto klarare.

Om man nu inte vill göra det, utan vill ta in dessa röster från länder där det politiskt sett ser väldigt annorlunda ut än här, hur skulle man kunna göra det? Tja, att köpa Rabahs skiva skulle ju kunna vara ett första steg. Men då stöter man på patrull. På de två största franska sajterna för musikhandel går den makabert nog inte att köpa. Fnac skriver att skivan är “Supprimé à la vente, indisponible.” Det vill säga, det är inte så att den inte finns på lager precis just nu, utan den säljs helt enkelt inte i det demokratiska landet Frankrike. 30-sekunderssnuttar av skivan får man dock lyssna till helt gratis. På amazon.fr får jag veta att skivan är “Actuellement indisponible”, dvs för närvarande inte möjlig att få tag på, samt att man inte vet när det blir möjligt att köpa skivan igen. (Även på andra, mindre sajter gäller samma sak; så till exempel här, där det heter “temporairement indisponible”. Den label som distribuerade plattan i Frankrike, Musicast l’autreprod, verkar inte ha en egen hemsida och det är omöjligt att ens skaka fram ett telefonnummer till dem.)

Så, hur möjligt var det även inom den så kallade demokratiska världen att få ta del av rap som i Algeriet är anstötlig för makten? Tydligen inte alls, skulle det visa sig. Mönstret är typiskt: vi kan slå oss för bröstet över vår brist på censur i den “civiliserade” delen av världen - men faktiskt hålla med de varor och kulturuttryck som censurerats i länder utanför vår närmaste krets? Varför skulle vi orka bry oss om sådant?

Efter intensivt letande har jag nu till sist faktiskt funnit en sajt, alapage, där jag beställde Rabahs skiva. Jag ser fram emot att få lyssna på den. Om jag nu får den - den har inte kommit än, och jag tar inget för givet… Mycket ansträngning för en enda skiva. Är det ytterligare ett uttryck för hur musikinstrustrin har klappat ihop? Av utmattning i sin kamp mot nedladdning av sådan musik den vill att jag skall köpa får jag ibland intryck av att man helt har gett upp på distributionen av all slags “smalare” musik, som ofta är svår att få tag på ens på stora internetsajter. Eller finns det något mer just kring omöjligheten att få ta del av Rabahs rap? Handlar det också om vår vita ickekonsumtion av det arabiska annat än som egotrippande kontrastvätska?

[Tillägg 080523: det kom ett mejl från alapage. Nä, det gick inte att få tag på Rabahs platta: "L'article est en rupture de stock provisoire chez le fournisseur […]” Den finns inte hos utgivaren, alltså. Så, igen: en politisk platta ges ut av en algerisk rapartist som har skördat stora framgångar i Frankrike. Skivan stoppas i hemlandet. Men varför i hela friden skall det då inte gå att få tag på den i Europa?!?!?!]