David Tjeders blogg

(Publicerad i Arena 1997:2.)

För etthundrafemtio år sedan var Västerlandet grundmurat rasistiskt. Uppdelningen av mänskligheten i olika biologiska raser, som var olika mycket värda, var allmänt utbredd bland europeiska vetenskapsmän. Rasistisk forskning var högt aktad och välrespekterad. Robert Knox var på inga sätt extrem utan tvärtom representativ för en bred forskningstradition när han i The Races of Men 1850 skrev

“Vad betyder dessa mörka raser för oss? Vem bryr sig egentligen om Negern, Hottentotten eller Kaffern? Den senare rasen har visat sig vara väldigt bekymmersam, och ju snarare de röjs ur vägen desto bättre. [!] Liksom alla andra djur är de genom sin ras’ natur bestämda att ha en begränsad livslängd, så det spelar ingen större roll på vilket sätt deras utdöende sker.”

Även i Sverige har rasismen har en lång och sorglig historia. I den första upplagan av Nordisk Familjebok från 1880-talet är artiklar som ”Menniskoraser”, ”Neger” och ”Jude” alla starkt rasistiska. Vi skapade världens första rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Vi fick också världens första professor i rasbiologi, Herman Lundborg. Lundborg oroade sig först och främst för rasdegenerering inom Sverige - men han menade också att invandrare förde in främmande och sämre rasegenskaper i vår nation, och att alla rasblandningar var av ondo.
(more…)

Som forskare har jag uppfostrats att läsa kritiskt. Kanske för kritiskt. Det gör nämligen att jag ganska sällan läser något överhuvudtaget som jag tycker är riktigt bra och tänkvärt. Men det händer ibland. Och nu har det hänt.

1931 höll Virginia Woolf en föreläsning till yngre kvinnor över ämnet “Professions for women”. I denna föreläsning gör hon upp med det förkvävande kvinnoideal som var rådande under hennes egen uppväxttid, och som hon efter en dikt av Coventry Patmore kallade The Angel in the House. Detta vitt spridda borgerliga ideal betonade att kvinnan, för att verkligen vara en riktig kvinna, skulle stanna i hemmet och förneka alla egna behov till förmån för att finnas till för sin make.

Woolf skildrar självbiografiskt hur hon skulle börja skriva en recension av en roman skriven av en känd man. Just som hon skall sätta pennan till pappret känner hon en tvekan, den att överskrida den rätta kvinnlighetens gränser. Hon inser snart att hon måste döda det kvinnoideal som gör det omöjligt för henne att andas fritt, att få utvecklas som människa i sin egen rätt.

Vår tids kvinnor behöver inte känna att deras kvinnlighet försvinner spårlöst om de befinner sig mer än fem meter från spisen. Men vi lever fortfarande i kölvattnet efter borgerlighetens kvinnoideal från 1800-talet, det som säger att kvinnor finns till för män och skall ha ansvar för uppfostran av barnen och sköta disk och städning. Därför är Woolfs uppgörelse med sin tids ideal också skrämmande aktuellt sjuttio år senare. Och jävlar, vad bra hon skriver! Det är ju så att man får gåshud! Läs bara:
(more…)

Dessa dagar sitter jag och läser om delar av en bok, Bram Dijkstras Idols of perversity: Fantasies of feminine evil in fin-de-siècle culture från 1986. Det är inte en särskilt bra bok; Dijkstras analys saknar all form av nyans. Den innehåller dock en hel citat från källor där män säger saker som får oss idag, 2005, att häpna.

De som idag motsätter sig jämställdhet mellan män och kvinnor brukar säga att män och kvinnor är olika, men att det är bara hääääärligt, inget som på något sätt gör att man anser kvinnor vara mindre värda än män. Könen sägs vara olika - men lika mycket värda. För hundra år sedan var det inte alls så. Om Stig Malm klämde ur sig ordet ”fittstim” och därmed gav antifeministisk gubbighet ett ansikte, är hans uttalande ett intet mot de citat Dijkstra lyfter fram. För hundra år sedan fanns ingen brist på högt respekterade män som hävdade de mest bisarrt kvinnohatande åsikter utan att därför riskera sitt anseende – snarare tvärtom. Några smaskiga exempel:

Havelock Ellis, välkänd och respekterad expert i sexologi, 1894: “Women’s brains are in a sense [!] in their wombs.”

Otto Weininger, oerhört läst och inflytelserik intellektuell skribent i sin Kön och karaktär, 1903:”The disposition for and inclination to prostitution is as organic in woman as is the capacity for motherhood.”

Paul J. Möbius, inflytelserik tysk patolog, 1898: “Let’s protect women against intellectual activity.”

Pierre-Joseph Proudhon, mannen som är mest känd för uttrycket att all egendom är stöld, 1858: “Woman does not at all dislike to be treated a bit violently, or even to be raped.”

Auguste Forel, respekterad sexolog och entomolog (!), 1906: “It is notorious that many women like to be beaten by their husbands, and are not content unless this is done.”

Dijkstras bok är överfull av sådana här yttranden. Även om jag inte håller med Dijkstra om att det dessa män sade var representativt för vad alla män i samtiden tänkte, är det ändå tänkvärt att män kunde skriva och publicera sådana här yttranden. Vi har faktiskt kommit långt ifrån den mentalitet som rådde kring 1900. Malm var tvungen att göra en pudel. Det behövde de ovan citerade männen aldrig göra.

Jag sitter dessa dagar mycket på Kungliga Biblioteket och läser konservativa traktater från tidigt 1900-tal. En av de största hjältarna i Sveriges historia är enligt dessa svenska nationalister Gustaf II Adolf. Min käre biskop J. A. Eklund menar att samtiden är vek och förslappad, feminiserad och passiv. Det svenska folket måste väckas till högre grad av aktivitet, till fosterlandskärlek, och detta skall ske inte minst genom att man får upp ögonen för att det verkligen en gång har funnits män i Sverige. Gustaf II Adolf är en sådan man. Om det svenska folket lärde sig att hylla Gustaf II Adolf, skulle samtidens moraliska förslappning kunna hävas. Ett citat från den omhuldade konungen återkommer ständigt hos Eklund, liksom hos andra vapendragare för den konservativa saken i det tidiga 1900-talets Sverige:

”Vårt fäderneslands majestät och Guds kyrka, som därutinnan vilar, väl värde äro, att man besvärligheter, ja, själva döden därföre lider.”

Och då tänker jag på de republikaner som under valnatten berättade för journalister att det är helt OK att deras välfärd sjunker, om bara USA blir säkert. Och detta kommer USA att bli under Bush. ”Vi är i krig”, säger presidenten i actionfilmen The Rock apropå kriget mot terrorismen, ”och att vara i krig betyder att lida förluster”. Men det är sådant man får räkna med. Älskar man verkligen sitt land är man beredd att betala priset.

”Besvärligheter”, sa Gustaf II Adolf – visst får vi mindre i plånboken, sade unga män och kvinnor som röstat på Bush. ”Själva döden”, sa Gustaf II Adolf – vi måste befria det irakiska folket, säger Bush. ”Guds kyrka”, sa Gustaf II Adolf, och fjärmade denna kyrka från det ryska hotet med dess ortodoxi och från söderns läskiga katoliker – ”axis of evil” säger Bush och åsyftar den muslimska faran.

Vad är skillnaden? Rysk-ortodox tro och katolicism har blivit islam, vår tids nya Andre när inte längre den Stora Röda Faran existerar. Och säga vad man vill om hur nationalistiskt konservativa män i det tidiga 1900-talets Sverige tänkte kring krig och försvar, men de såg iallafall detta som defensivt: ”Låt oss [!] bygga vidare på vårt försvarsverk, så att icke en tumsbredd mera någonsin må ryckas från oss [!]”, säger den konservative historikern Sam Clason till kristna ungdomar i ett tal på Skansen 1909. Bush har ett helt annat perspektiv. För honom handlar det inte om att försvara USA:s geografiska gränser, utan om att expandera, inte territorriellt men genom interventioner som skall frälsa världen till Kristus, till dollarn, till vad-det-nu-kan-vara. Små förskjutningar – men Bush är samma andas barn som Gustaf II Adolf. Och mer problematiskt för vår värld: USA har tillgång till en massa massa massa massa massa massa massa massa massa mer vapen än vad Gustaf II Adolf hade. Och med Rice som utrikesminister? Ridå.