David Tjeders blogg

Det är OS. Det är hockey. Att det finns mycket manlighet i hur hockey kommenteras har jag resonerat kring för länge sedan. Men nu har OS och inte minst Niklas Wikegård tagit mansälskandet till nya höjder - eller dalar.

Damkronorna (som de ständigt benämns som - det vore ju hemskt krångligt om de också fick vara “Tre Kronor”, eller hur?) spelade mot Kanada härom natten, och den stackars huvudkommentatorn hade länge fullt sjå med att försöka få rätsida på Wikegård, som hela tiden lämnade det ämne han skulle tala om - dagens match - för att gå in på helt andra saker. Ett tag trodde jag faktiskt att karln var onykter, så märkliga saker kom flygande ur hans mun. Programmet kan mycket väl bli ett välanvänt underlag för genusanalyser i klassrum för lång tid framöver, i hela vårt land. “Kan vi inte hitta på sånger för alla kanadensiska spelare?” kastar han ur sig när Sveriges förnedring i siffror börjar bli plågsam - och bryter ut i sång. Eller: när jag tränade i Schweiz råkade vi ut för en sådan här blodig livsfarlig skada - följt av en lååååååååång utläggning. Ämnet gled hela tiden bort från hockeyspelare med snippa till hockeyspelare med snopp. Allra helst svenska sådana. Där satt jag och tittade på en match spelad av kvinnor, men Wikegård talade om något helt annat. Vid sådär en andra halvan av andra perioden gav huvudkommentatorn upp, och så satt de båda tupparna och kommenterade tuppar. Tuppar som varit, tuppar som skulle komma att bli, tuppars skadeproblem, tuppars formkurva. De var till sist så ointresserade av matchen som pågick att det faktiskt blev till humor av det hela.

Inom genusforskningen brukar vi som ägnar oss åt att analysera maskulinitet tala om homosocialitet. Typ mäns tendens att hela tiden spegla sig i, jämföra sig med, och vilja få sin manlighet bekräftad från andra män. I homosociala miljöer brukar manlighetsdyrkan bli extra tydlig. Fängelser. Militären (tills nyligen). Helt manliga ledningsgrupper och styrelser. Idrott. Till exempel. I Wikegårds fall är det tydligare än hos de flesta. Det är liksom härligt när de manliga hockeyspelarna spelar som män. Att inte gnälla på domaren utan bara “gnugga, gnugga, gnugga” är bra. Att lyckas sätta in en stenhård tackling den sekund en motspelare tittar för mycket ned i isen är bra. Att bryta in mot mål i hög fart är bra. Att göra det bärande en blågul tröja är bäst.

Men det tycks som att det krävs något mer. Det verkar inte bättre än att det krävs en penis för att Wikegård ska intressera sig mer än flyktigt för vederbörande.

En sista sak om detta med när kvinnor spelar hockey. Damhockeyn sägs ofta ha det problemet att det inte är bra för sporten att den domineras så totalt av två länder, USA och Kanada. Det är liksom inte bra med sådana stora kvalitetsskillnader, menar kommentatorer hela tiden. Tja, kanske det. Men: har alla glömt att mäns hockey fortfarande var på allra största allvar även när CCCP med stenansikten krossade allt motstånd under ett par decennier? Deras dominans lockar akademikern i mig att tala om hegemoni: 20 av 25 guld i VM mellan 1963 och 1990; sju av åtta guld i OS mellan 1964 och 1992. Under denna tid gick matcher mot Sovjetunionen ut på att hålla emot anstormingen; framgång var att förlora med bara sådär en fem mål. Hur underbart hade det då inte varit om de kvinnliga expertkommentatorerna hade talat massor om att Makarov, Fetisov, Krutov och grabbarna var ett problem för den sport de utövade - eller att det inte riktigt var värt att ta det hela på allvar eftersom kvalitetsskillnaderna mellan länder var så stora…

Jag frågar elever i en gymnasieklass efter män som de anser vara manliga. Vi får bland annat: Clint Eastwood. Zlatan Ibrahimovic. George W. Bush. Arnold Schwarzenegger. En tjej säger Darin. Darin med den lena rösten och de känslomättade balladerna. När jag lyfter pennan för att lägga hans namn till de andra inträffar vad man kunde kalla ett postmodernt ögonblick. Jag är ju Föreläsaren som skall berätta Sanningen om manlighet. Om jag verkligen skriver ”Darin”, ja, då är ju Darin en riktig man. Och att släppa in Darin i det där brödraskapet av karlakarlar är något som särskilt killarna i klassen visar sig ha väldigt väldigt svårt för. Invändningarna haglar genom rummet.

Händelsen i just det här klassrummet är inte unik. Om det inte är Darin som utlöser ramaskri bland killarna är det Magnus Carlsson, eller Thomas di Leva, eller Jonas Gardell, eller vilken ung kille som helst från vilket pojkband som helst. Och det är alltid tjejer som kommer med de förslagen.

Medan jag skriver utropar en kille, med äckel i rösten:
”Darin! Men – det är ju en sådan kille som tjejer gillar!”

Se här manlighetens konstruktion i ett nötskal. Förutom gränslinjen mot att inte själv vara kvinnlig: Att först och främst vara en sådan man som uppskattas av andra män. Att inte vara en sådan man som uppskattas av kvinnor. Och, trots viljan att uppskattas av andra män snarare än kvinnor: att under inga omständigheter vara homosexuell.

När jag var sådär en tolv, tretton var en av mitt livs största skräcker att jag skulle vakna upp en morgon och vara bög. Samma unkna homofobi uttalas av unga killar när namnet som skall upp på listan tillhör någon som är sexuellt attraherad av män.

Ännu sorgligare blir det när eleverna får tala om kvinnor de ser upp till. Ingen kille har någon enda gång här sagt namnet på en feminist. Istället förskjuts idealet från politikens, handlingens, den muskulösa väldefinierade kroppens och våldets arenor till den sexuella tillgänglighetens. Kvar blir kontrasten mellan en Britney Spears och en George W. Bush.

Igen manlighetens konstruktion i ett nötskal. Hon för honom. Han för honom. Efter ett halvt sekel av jämställdhetspolitik: misogyni och homofobi.

Det är inte så att ingen av killarna uppskattar Darin eller Magnus Carlsson eller Thomas di Leva eller Jonas Gardell, även som manliga förebilder. De bara säger det inte. I mindre grupper kan de dock artikulera helt andra och öppnare mansideal än vad de gör i klassrummet. Inte minst handlar detta om rädslan att framstå som omanlig i andra mäns ögon. Härav mäns tendens att bli mer sexistiska, mer homofoba, mer misogyna, och mer rasistiska ju fler män som befinner sig i ett givet rum. Det är en kärlekstörstande tävlan efter andra mäns uppskattning.

Att få heterosexuella svenska män att på allvar lyssna till andras röster. Att få dem att inte bara undantagsvis, privat och med ett fåtal vänner artikulera tankar och handla längs linjer som går på tvärs mot problematiska föreställningar om manligt och kvinnligt. Se där ett par centrala uppgifter för vår tids feminism.

[Publicerad i senaste numret av Genus, där dock med den mycket problematiskt heteronormativa rubriken ”Våga vara en sådan kille som tjejer gillar!”]

Oj.

Det var ett tag sedan sist. Först var det tekniska problem med bloggen, sedan semester, sedan lättja. Jag har hunnit vara med om en underbar konferens om maskuliniteter i Guadalajara, Mexico; jag har suttit på seminarium under Almedalsveckan och diskuterat genusforskningens framtid (där Popova dök upp som gubben i lådan under seminariet och var precis lika popovsk som hennes texter i SvD är); och jag har slitit med akademiska texter som är aaaaalldeles för försenade. Därav tystnaden här.

Nu har jag bara två småsaker på hjärtat.

1) Sportjournalister. Hur de dels griper efter halmstrån, och dels upplever varje motgång som ett svek mot - sig själva. När Sverige nu fick spö av Tyskland (igen) är det med desperation i rösten som TV3:s journalister tjatar och tjatar och tjatar i varje intervju om att berodde detta kanske också på att det svenska laget blev en timme försenat till arenan? Var det så? Var det så? Var det så?

Var, förutom inom sportjournalistiken, får män bry sig så oändligt bekymrat om andra män? Hur är det med den där lätta sträckningen i höger ljumske, hur mår egentligen Svensson, är det förvirrande för dem att spela 4-4-1-1? Vojne, vojne.

Två lag spelar fotboll. Det ena laget spelar sämre än det kan. Det andra laget är, och bör, vara överlägset. Sverige kunde spela bättre, men gjorde det inte. End of story. Men nej, nej. Diskursproduktionen måste vara minst lika omfattande som om Persson skulle annonsera att han avgår med omedelbar verkan. Före, under, efter varje match. Gäääääääsp.

Så till nummer 2 - en liten anekdot ur historien. Detta står att läsa i Aftonbladet den 24 augusti 1945. Det är femton dagar efter att den andra atombomben detonerat över Nagasaki; arton dagar efter Hiroshima. Tidningen är full av berättelser om hur många som dött, och man skriver om bombens “‘radioaktivtet’” - med citationstecken. Så finns bland dessa berättelser följande lilla artikel:

Atombomb kan ej stoppa tyfon

Borgmästare Herbert Frinke, som hoppades att man med hjälp av atombomber skulle kunna hejda och ”splittra” de orkaner och tornados, som sveper fram vid Floridas kust, och som för några dagar sedan sände president Truman ett telegram härom, har fått sina förhoppningar grusade.
President Truman har nämligen låtit sända ett svarstelegram till borgmästaren, vari förklaras att den ”den meteorologiska effekten” av atombomben är mycket ringa.

Detta är hela artikeln. Jag har googlat på Frinke - resultatlöst. Men är inte den lilla berättelser precis hur bisarr som helst, så säg? Att man kommenterar själva idén så totalt stillsamt, mitt i katastrofen i Japan. Eller är det extremt torr humor, ett ironiskt sätt att hänga ut Frinke som ett rikspucko utan att säga det?

Jag har köpt fjärde säsongen av 24 på dvd. Och plöjt igenom den. Två gånger.

Det är inte första gången Jack Bauer och hans kamp mot ondskan fascinerar mig. Jag har sett alla säsonger minst två gånger. Jag är fast.

Ändå kommer man inte ifrån hur djupt problematisk denna TV-serie är. Visst finns det en rad problem kring etnicitet, som Oivvio Polite också påpekat: De Onda Muslimerna hotar De Goda Jänkarna.

Det finns dock även andra problem med Bauer och hans kamp. Framför allt finns här en rad slitningar mellan heterosocial och homosocial manlighet, och en rad problematiska kopplingar mellan Den Riktige Mannen och hans Uppdrag Att Rädda Nationen.
(more…)

När jag såg en NHL-match med amerikanska kommentatorer för något år sedan slog det mig att kommentatorerna inte alls pratade om matchen. Allt de sade handlade om bedömningar om de individuella spelarnas manlighet. Varje gång någon tryckte till en riktig stänkartackling hette det ”wow!” och ”Man, that’s gotta hurt!”. När det blev mål: ”and he shoots, and he scoooooores!” Ingen analys av själva spelet, bara glada utrop, och ju mer våldsamt spel, desto gladare utrop.

Svenska kommentatorer är inte riktigt på den låga nivån. Men det är en grad-, inte en artskillnad. Det blev tydligt när jag satt igår och tittade på Sverige-Kanada. Hockey handlar om vita män som älskar när vita män verkligen är män. Det blir så tydligt hos just kommentatorerna, som ständigt måste kolla av stämningen i det svenska båset: är de stressade, är de rädda, eller sitter de med lugn styrka i bröstet och vågar smälla på och inge lite respekt i kanadensarna? Helt enkelt: är de män eller möss?

Före matchen var det mycket prat om att nu skulle det med all sannolikhet bli fysisk hockey, mycket kropp, mycket ruff, för det är så kanadickerna spelar. Det gällde då enligt en hundra och en gånger upprepad formulering för De Svenske att ”stå upp”, att inte ge vika. Det vill säga: när de stora stygga gossarna gäller måste De Svenske verkligen bete sig som Män. Samma sak med kandickernas ”kaxighet”. Det var här viktigt att, som en av kommentatorerna sade under själva matchen, ”skrapa på den kaxiga ytan” av överdrivet ”självförtroende” som kanadensarna alltid hade. Lyckades man väl skrapa bort denna yta kunde man nämligen få dem dit man ville. Det kanadensiska stuket, mer än spelet, blev föremål för en ständigt fortgående stereotypisering: Kanadicken är hård. Han tacklar. Han är en bra hockeyspelare, men spelar ofta fult och oschysst. För den som inte såg matchen kan jag säga att den inte alls var särskilt oschysst – något som kommentatorerna också nämnde vid ett enstaka tillfälle, för att sedan prata oändligt om enstaka fula tacklingar. När stereotypen väl sitter där den sitter är det tydligen svårt att betrakta verkligheten genom andra ögon än stereotypens.

Framför allt var berömmet av de svenska spelarna ett marathonpoem över deras obestridda manlighet. ”Niklas Kronwall, 85 kilo, tacklar som ett tåg!”, som det uppskattande hette. Man påpekade vidare att ”inga rådjursögon” stod att finna i spelarbåset. Man körde klyschan om att spelare som annars spelar i samma lag inte direkt var ”såta vänner” idag – som om det inte vore en självklarhet för en professionell hockeyspelare att kämpa för att det egna laget i just detta nu skall vinna. Men priset för ”mest manliga kommentar” går till den kommentator som uppmanade De Svenske att ”inte stå och suga på tummen utan köra, köra, köra”. (Och ja, jag satt och skrev ned dessa kommentarer under matchen, så citaten är verkligen citat.)

Detta är hockey, och den mediala produktionen av en hockeymatch: sportjournalister som lever så hårt med i matchen att de ser det som en personlig förödmjukelse om Tommy Salo släpper in ett skitmål mot Vitryssland (jag vet inte vilken av kvällstidningarna som kallade honom en landsförrädare dagen efter vid det tillfället); som älskar när just deras spelare från just deras land vinner manlighetstävlingen mot andra män.

Det är inte det att jag inte gillar hockey – jag älskar hockey. Men kunde man tänka sig att själva hockeykulturen och journalister som verkar kring hockeyn kunde lyfta ribban en liten aning över den där testoreronstinna sandlådenivån? Ni vet, den där nivån som gör ett möjligt sexuellt övergrepp från tre landslagsspelare till något som fördöms, samtidigt som man mest pratar om hur jobbigt det här är för spelarnas familjer!