Måste flyktingar älska surströmming?
Monday, May 16th, 2005(Publicerad i Arena 1997:2.)
För etthundrafemtio år sedan var Västerlandet grundmurat rasistiskt. Uppdelningen av mänskligheten i olika biologiska raser, som var olika mycket värda, var allmänt utbredd bland europeiska vetenskapsmän. Rasistisk forskning var högt aktad och välrespekterad. Robert Knox var på inga sätt extrem utan tvärtom representativ för en bred forskningstradition när han i The Races of Men 1850 skrev
“Vad betyder dessa mörka raser för oss? Vem bryr sig egentligen om Negern, Hottentotten eller Kaffern? Den senare rasen har visat sig vara väldigt bekymmersam, och ju snarare de röjs ur vägen desto bättre. [!] Liksom alla andra djur är de genom sin ras’ natur bestämda att ha en begränsad livslängd, så det spelar ingen större roll på vilket sätt deras utdöende sker.”
Även i Sverige har rasismen har en lång och sorglig historia. I den första upplagan av Nordisk Familjebok från 1880-talet är artiklar som ”Menniskoraser”, ”Neger” och ”Jude” alla starkt rasistiska. Vi skapade världens första rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Vi fick också världens första professor i rasbiologi, Herman Lundborg. Lundborg oroade sig först och främst för rasdegenerering inom Sverige - men han menade också att invandrare förde in främmande och sämre rasegenskaper i vår nation, och att alla rasblandningar var av ondo.
(more…)