David Tjeders blogg

Det är OS. Det är hockey. Att det finns mycket manlighet i hur hockey kommenteras har jag resonerat kring för länge sedan. Men nu har OS och inte minst Niklas Wikegård tagit mansälskandet till nya höjder - eller dalar.

Damkronorna (som de ständigt benämns som - det vore ju hemskt krångligt om de också fick vara “Tre Kronor”, eller hur?) spelade mot Kanada härom natten, och den stackars huvudkommentatorn hade länge fullt sjå med att försöka få rätsida på Wikegård, som hela tiden lämnade det ämne han skulle tala om - dagens match - för att gå in på helt andra saker. Ett tag trodde jag faktiskt att karln var onykter, så märkliga saker kom flygande ur hans mun. Programmet kan mycket väl bli ett välanvänt underlag för genusanalyser i klassrum för lång tid framöver, i hela vårt land. “Kan vi inte hitta på sånger för alla kanadensiska spelare?” kastar han ur sig när Sveriges förnedring i siffror börjar bli plågsam - och bryter ut i sång. Eller: när jag tränade i Schweiz råkade vi ut för en sådan här blodig livsfarlig skada - följt av en lååååååååång utläggning. Ämnet gled hela tiden bort från hockeyspelare med snippa till hockeyspelare med snopp. Allra helst svenska sådana. Där satt jag och tittade på en match spelad av kvinnor, men Wikegård talade om något helt annat. Vid sådär en andra halvan av andra perioden gav huvudkommentatorn upp, och så satt de båda tupparna och kommenterade tuppar. Tuppar som varit, tuppar som skulle komma att bli, tuppars skadeproblem, tuppars formkurva. De var till sist så ointresserade av matchen som pågick att det faktiskt blev till humor av det hela.

Inom genusforskningen brukar vi som ägnar oss åt att analysera maskulinitet tala om homosocialitet. Typ mäns tendens att hela tiden spegla sig i, jämföra sig med, och vilja få sin manlighet bekräftad från andra män. I homosociala miljöer brukar manlighetsdyrkan bli extra tydlig. Fängelser. Militären (tills nyligen). Helt manliga ledningsgrupper och styrelser. Idrott. Till exempel. I Wikegårds fall är det tydligare än hos de flesta. Det är liksom härligt när de manliga hockeyspelarna spelar som män. Att inte gnälla på domaren utan bara “gnugga, gnugga, gnugga” är bra. Att lyckas sätta in en stenhård tackling den sekund en motspelare tittar för mycket ned i isen är bra. Att bryta in mot mål i hög fart är bra. Att göra det bärande en blågul tröja är bäst.

Men det tycks som att det krävs något mer. Det verkar inte bättre än att det krävs en penis för att Wikegård ska intressera sig mer än flyktigt för vederbörande.

En sista sak om detta med när kvinnor spelar hockey. Damhockeyn sägs ofta ha det problemet att det inte är bra för sporten att den domineras så totalt av två länder, USA och Kanada. Det är liksom inte bra med sådana stora kvalitetsskillnader, menar kommentatorer hela tiden. Tja, kanske det. Men: har alla glömt att mäns hockey fortfarande var på allra största allvar även när CCCP med stenansikten krossade allt motstånd under ett par decennier? Deras dominans lockar akademikern i mig att tala om hegemoni: 20 av 25 guld i VM mellan 1963 och 1990; sju av åtta guld i OS mellan 1964 och 1992. Under denna tid gick matcher mot Sovjetunionen ut på att hålla emot anstormingen; framgång var att förlora med bara sådär en fem mål. Hur underbart hade det då inte varit om de kvinnliga expertkommentatorerna hade talat massor om att Makarov, Fetisov, Krutov och grabbarna var ett problem för den sport de utövade - eller att det inte riktigt var värt att ta det hela på allvar eftersom kvalitetsskillnaderna mellan länder var så stora…

När jag såg en NHL-match med amerikanska kommentatorer för något år sedan slog det mig att kommentatorerna inte alls pratade om matchen. Allt de sade handlade om bedömningar om de individuella spelarnas manlighet. Varje gång någon tryckte till en riktig stänkartackling hette det ”wow!” och ”Man, that’s gotta hurt!”. När det blev mål: ”and he shoots, and he scoooooores!” Ingen analys av själva spelet, bara glada utrop, och ju mer våldsamt spel, desto gladare utrop.

Svenska kommentatorer är inte riktigt på den låga nivån. Men det är en grad-, inte en artskillnad. Det blev tydligt när jag satt igår och tittade på Sverige-Kanada. Hockey handlar om vita män som älskar när vita män verkligen är män. Det blir så tydligt hos just kommentatorerna, som ständigt måste kolla av stämningen i det svenska båset: är de stressade, är de rädda, eller sitter de med lugn styrka i bröstet och vågar smälla på och inge lite respekt i kanadensarna? Helt enkelt: är de män eller möss?

Före matchen var det mycket prat om att nu skulle det med all sannolikhet bli fysisk hockey, mycket kropp, mycket ruff, för det är så kanadickerna spelar. Det gällde då enligt en hundra och en gånger upprepad formulering för De Svenske att ”stå upp”, att inte ge vika. Det vill säga: när de stora stygga gossarna gäller måste De Svenske verkligen bete sig som Män. Samma sak med kandickernas ”kaxighet”. Det var här viktigt att, som en av kommentatorerna sade under själva matchen, ”skrapa på den kaxiga ytan” av överdrivet ”självförtroende” som kanadensarna alltid hade. Lyckades man väl skrapa bort denna yta kunde man nämligen få dem dit man ville. Det kanadensiska stuket, mer än spelet, blev föremål för en ständigt fortgående stereotypisering: Kanadicken är hård. Han tacklar. Han är en bra hockeyspelare, men spelar ofta fult och oschysst. För den som inte såg matchen kan jag säga att den inte alls var särskilt oschysst – något som kommentatorerna också nämnde vid ett enstaka tillfälle, för att sedan prata oändligt om enstaka fula tacklingar. När stereotypen väl sitter där den sitter är det tydligen svårt att betrakta verkligheten genom andra ögon än stereotypens.

Framför allt var berömmet av de svenska spelarna ett marathonpoem över deras obestridda manlighet. ”Niklas Kronwall, 85 kilo, tacklar som ett tåg!”, som det uppskattande hette. Man påpekade vidare att ”inga rådjursögon” stod att finna i spelarbåset. Man körde klyschan om att spelare som annars spelar i samma lag inte direkt var ”såta vänner” idag – som om det inte vore en självklarhet för en professionell hockeyspelare att kämpa för att det egna laget i just detta nu skall vinna. Men priset för ”mest manliga kommentar” går till den kommentator som uppmanade De Svenske att ”inte stå och suga på tummen utan köra, köra, köra”. (Och ja, jag satt och skrev ned dessa kommentarer under matchen, så citaten är verkligen citat.)

Detta är hockey, och den mediala produktionen av en hockeymatch: sportjournalister som lever så hårt med i matchen att de ser det som en personlig förödmjukelse om Tommy Salo släpper in ett skitmål mot Vitryssland (jag vet inte vilken av kvällstidningarna som kallade honom en landsförrädare dagen efter vid det tillfället); som älskar när just deras spelare från just deras land vinner manlighetstävlingen mot andra män.

Det är inte det att jag inte gillar hockey – jag älskar hockey. Men kunde man tänka sig att själva hockeykulturen och journalister som verkar kring hockeyn kunde lyfta ribban en liten aning över den där testoreronstinna sandlådenivån? Ni vet, den där nivån som gör ett möjligt sexuellt övergrepp från tre landslagsspelare till något som fördöms, samtidigt som man mest pratar om hur jobbigt det här är för spelarnas familjer!