David Tjeders blogg

Jag har sent omsider kommit mig för att läsa Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976). Den är chockerande bra, och oerhört komplex mitt i den enkla berättelsen. Man kan säga att den handlar om hur oerhört svårt det är för en kvinna att inta en subjektsposition i sexuella relationer till män. Att kvinnan inte heller är purung gör inte saken lättare. Och det är, på ett sätt, endast i en relation där Thorvall, utifrån sett, är stenhårt underordnad som hon också kan vara till, sexuellt.

Det finns en ohöljd stolthet över den egna sexualiteten, och ett kontinuerligt problematiserande av den, som fortfarande efter trettio år är just chockerande. Det är radikalt, öppenhjärtigt, självutlämnande, och samtidigt så akut självmedvetet om de egna bristerna och problemen i relationerna till män att boken borde ersätta de jämförelsevis trista standardböcker man tvingades läsa i högstadiet och gymnasiet. Vad är väl Röda rummet mot detta? Vilken grund skulle inte unga människor få för att diskutera sina problem om man läste denna bok istället?

Ja, jag är nyfrälst. I ljuset av denna roman blir de faktiskt ändlöst repetetiva självbiografiska sexuella bekännelser som kvinnor i min ålder och yngre under flera år publicerat i bang till meningslöst navelskåderi. Jag har under en längre tid gäspat mig igenom dessa berättelser, inte för att de i sig skulle vara ointressanta, utan för att de är delvis mycket förutsägbara. Jag vet att jag riskerar att framstå som en mansgris när jag skriver det. Men det kan inte hjälpas. I och med att Thorvall tillhör en annan ålderskategori och driver sin analys långt längre utan att ha tillgång till flera användbara teoretiska redskap som utvecklats efter att hennes bok kom ut, blir hennes text så oerhört mycket mer oväntad, intresseväckande, och (än mer) deprimerande.

Läs den. Gör det. Nu.