David Tjeders blogg

Ett citat. En kvinna hävdar:

”Det förhåller sig nämligen så, att kvinnlighet är ett obestämt begrepp, som var och en kan definiera på sitt sätt. Det är obestämt även på grund av att det just nu håller på att undergå en metamorfos; kvinnligheten erövrar det ena arbetsområdet efter det andra, om vilket det förut hette: det där är omöjligt för en kvinnlig kvinna. Man kan numera inte annat än storskratta åt de karakteristiker över kvinnonaturen och dess begränsning, som skrevs för en 50 år sedan.”

Det är viktiga ord. Nej, påpekar feminister med rätta idag, kvinnlighet är inte ett biologiskt öde; det är något som skapas i samhället, genom praktiker, genom idéér, genom institutioner. Men kvinnligheten är också föränderlig; den förändras inte minst för att kvinnor själva tränger fram på nya områden och därmed också förändrar kvinnlighetens innehåll. Det som var kvinnligt för 50 år sedan känns idag hopplöst föråldrat, traditionellt, problematiskt.

Så, varifrån har jag hämtat de inspirerande orden? Svaret är: från 1896. Så visst, jag har fubbat lite, moderniserat stavning och ändrat en del småord som inte känns 2007. Det är feministen Anna Sandström som i sin artikel ”Kvinnoarbete och kvinnolycka: Ännu några synpunkter”, i den tidiga feministiska tidskriften Dagny 11 (1896) fäller detta yttrande. Vill du läsa hela artikeln? Hämta den som pdf via den här adressen. För övrigt en fantastisk portal där hela Dagny, utgiven 1886–1913, görs tillgänglig för allmänheten.

För den genushistoriker jag är idag framstår 80-talet som en brusande vårflod efter ett långt töväder. 80-talet ser en massiv publicering av böcker och artiklar med feministisk analys av dåtid och samtid, såväl i Sverige som internationellt. Joan Scott och Yvonne Hirdman utvecklar teoretiseringen av fältet; blicken vänds mot de prostituerades historia, mot feminismens historia, mot de borgerliga hustrurnas historia, genus sammanbinds med klass och kvinnohistoria blir till genushistoria.

Mitt eget 80-tal ser annorlunda ut. Man kan kanske inte klandra mig för att jag som fjortonåring inte läste Joan Scotts banbrytande artikel ”Gender: A useful category of historical analysis” när den publicerades i American Historical Review 1986. Jag läste annan litteratur – Dostojevskij, Majakovskij, Lundell – och levde i en värld där genus överhuvudtaget inte var en kategori.

När jag föreläser i genusfrågor på svenska gymnasier finns numera nästan alltid någon elevförening som dryftar jämställdhetsfrågor. Några sådana fanns inte på min högstadieskola. I mitt 80-tal var andra frågor på tapeten. Jag var engagerad i Amnesty International och talade mig varm om den orättvisa världsordningen, om svälten i tredje världen och om rasism. 80-talet var för mig först och främst svältande barn och ”Do they know it’s Christmas?”.

80-talet är också en tid då jag skapar min identitet som ett ”inte”. Alla dessa Henry Lloyd-jackor i skolan. Jag blir en som aaaaaaaaldriiiiiiiig skulle kunna vara så ytlig att jag bar en Henry Lloyd-jacka. Mitt mantra är ”alla andra är dumma och ytliga, men jag är minsann äkta”. Till skillnad från alla dessa ytliga MUF-are vill jag någonting med mitt liv. Jag tar som synes livet, och mig själv, på mycket stort allvar. Inte minst då vad gäller denna klassiska identitetsmarkör, musiken.

Bruce Springsteen. U2. Uffe.

Mitt 80-tal i ett nötskal. Det finns annat också, förstås. Men dessa är störst. Ulf Lundell är aldrig Ulf Lundell för mig – han är Uffe. Han är Mannen. När Uffe spelar på Johanneshov på nyårsafton 1985 är jag för liten för att få gå. Men jag sliter mig inte från teven ens när raketerna exploderar runt omkring huset och ett nytt år är inlett. Jag måste se vad Uffe gör.

Så blir jag en av Pojkarna längst fram. Men lite för liten, lite för ung; jag har ju ännu inte gjort de saker som de där pojkarna i sången har gjort. Jag är mycket långt ifrån att ha lägrat min kvinna och fått barn. Och jag är för ung för att kunna, som en hel generation av äldre svenska män har gjort, gifta mig och skilja mig med Uffe som förebild. När andra män ursäktade sitt supande i ljuset av Uffes alkoholism var jag mest orolig för hur Uffe mådde. När Uffe låg i skilsmässa och sjöng sin smärta bodde jag hemma hos mamma och pappa och hade ännu inte någon gång blivit onykter.

Någon gång i slutet på 80-talet spelar Ulf Lundell tre (eller var det fem?) kvällar i rad på Konserthuset i Stockholm, och jag har biljetter till alla spelningarna. Givetvis längst fram i mitten. Sista spelningen garvar Uffe när han ser mig, höjer ögonbrynen och nickar en hälsning. Jag har blivit igenkänd av Uffe! Det är ett av de största ögonblicken i mitt 80-tal. Oförglömligt.

Vad var det då, med Uffe?
(more…)

Ett varningens ord – för de som inte sett Woody Allens Match Point och ämnar göra det, läs inte mer, för i det som följer avslöjas allt.

Chris Wilton träffar Chloe Hewett. Han gillar henne. Men ännu mer gillar han Nola Rice. Chloe är stillsamt mys – Nola är passion, är sex, är kropp. Chris gifter sig med Chloe, men vänstrar med Nola. Mycket sex blir det. Det är hett, det är varmt, det är livsglädje. I jämförelse med den eldiga och intensiva Nola blir mysiga Chloe en trist vardagsmänniska.

Och genom Chloes pappa får Chris ett riktigt schysst liv – ett bra, välbetalt jobb, en bra lägenhet, allt det där. Men Nola spökar. Det är henne han egentligen vill ha.

Tills hon blir med barn. Och förändras. Från att ha varit coola självsäkra Nola som alltid finns där blir hon till Älskarinnan Som Ställer Krav. Som säger: lämna din fru. Lev med mig istället. Ha det här barnet med mig. Ta ansvar för det här barnet.

Och Chris kan inte säga nej till det goda liv han fått. Han bara kan inte berätta för sin fru att han egentligen inte älskar henne. Att han älskar Nola, egentligen. För så är det verkligen - i alla fall till en början.

För någonstans där, när Nola börjar förvandlas från Waozers-bruden i snygga kläder till en vanlig kvinna med egna känslor som är på tjocken och gråter och är sur, då börjar Chris undra om det verkligen är henne han vill ha. Ungefär när hon slutar representeras i filmen som Woodys och många – även min! – våta dröm och blir till en människa av kött och blod som har en egen vilja, då är hon inte längre lika åtråvärd. Då blir hon bara i vägen. Då blir hon bitchen som inte längre ger en sexuell kick vid sidan av vardagslivet, utan som just kräver saker. Säger saker som: om du inte berättar för Chloe så gör jag det. Du måste lämna henne. Jag tänker inte göra abort. Det här är ditt barn också. Bara dina pengar räcker inte.

Hon är inte längre den sexiga älskarinnan. Hon är en furie, hon är Medusa. Hon ler inte. Hon skrattar inte. Istället är hon uppriven och ringer honom när hans fru sitter bredvid honom. Och gnäller: när kan vi ses, när skall du berätta för henne, när kommer du hit, hur skall det bli. Tjat, tjat, tjat. Det finns en linje mellan detta porträtt och den klassiska misogynin bakom karaktären Alex Forrest i Fatal attraction. Med en skillnad. Alex var en sexig bitch som blev Ond på två röda. I Match Point är det snarare Chris som är knäppgöken.

Och visst lider Chris av sitt beslut, och sitt genomförande av det: att hämta ett hagelgevär och mörda henne. Det gör ont för honom. Men han gör det.

Och jag sitter, såhär tio minuter efter att filmen slutat rulla, och tänker att antingen har Woody gjort en film som problematiserar mäns rädsla för verkligt engagemang, för att verkligen förlora det egna livet och följa någon annans vilja – eller så reproducerar han en föreställning som säger: fan vad jobbigt det är med brudar som gapar och skriker, som gör mer än får rygg och bröst insmordna med olja och ler sexigt.

Jag har tidigare blivit ganska fett missförstådd när jag gjort filmtolkningar. Så låt mig säga att jag tycker att filmen är skitbra. Men antingen pekar den på ett genusproblem i vår samtid, eller så är den själv en del av problemet. Jag lutar åt det senare.

De som dessa dagar passerar Mörby Centrum med bil kan konstatera att de har blaffat upp världens fetaste reklambild för just Mörby Centrum längs fasaden. På bilden, som jag inte lyckats hitta på nätet, syns två huvuden: en man och en kvinna. Mannen är längre än kvinnan. De ler - som jag minns det mot varandra, jag har bara passerat den vägen en gång - och ser sådär härligt lyckliga ut.

När bilen passerar detta gigantiska fotografi gör jag blixtsnabbt, nästan ryggradsmässigt, följande analys: att detta är en bild av stinkande könskomplementär heteronormativitet. Han och Hon, och tillsammans kan de i den moderna konsumtionens tempel få utlopp för det de innerst inne är - en Man, en Qvinna. Det är heterosexuellt, normalt, den bild av det goda livet som ständigt reproduceras i media.
(more…)

Hur många filmatiseringar av Jane Austens Pride and Prejudice (1813) kan det egentligen finnas plats för? Nu är det ju dags igen. Själv plöjer jag romanen med stort nöje om kvällarna. Denna blandning av empowerment för borgerlighetens döttrar och unken misogyni när de inte benhårt följer kvinnlighetens strikta gränser är onekligen ett intressant tidsdokument.

Mest av allt fascinerar, förstås, relationen mellan Lizzy och Mr Darcy. Den prudentliga borgardottern och den stenrike gentlemannen av finare än finast familj. Mr Darcy är först alltför stolt för att beblanda sig med Lizzy; Lizzy för fördomsfull för att förstå Mr Darcys egentliga karaktär. Romanen suckar: om bara borgerligheten kunde förstå att adeln faktiskt kan vara dygdig; om bara adeln kunde förstå att sann adel finns i borgerligheten.

Men de får ju varandra till sist - surprise! Detta eftersom Lizzy och Mr Darcy inser precis just detta. Lizzy förstår Darcys godhet; Darcy förstår vilken underbar liten varelse Lizzy är, trots sin familj.

Mr Darcy är en god man. Men det som verkligen gör honom mjuk, civiliserad och älskvärd är det inflytande Lizzy utövar på hans karaktär. Det är en klassisk berättelse om kvinnan som civiliserande kraft; kvinnligheten som gör den kantige mannen lite mindre kantig, lite mjukare, lite ömmare.

Det är klassisk borgerlig ideologi. Allt mannen är är han på grund av kvinnan. Bara kvinnan ser sin livsuppgift som att i allt hjälpa sin make. Kvinnlig självuppoffring - manligt självförverkligande.

Detta ligger under den stora kärlekshistorien mellan den obemedlade Lizzy och den högdragne men ack så karaktärsfaste och manlige Mr Darcy.

Det är för övrigt en ironi värd att beakta att i Pride and Prejudice består borgerlig framgång i förmågan att gifta in sig i adeln. Det är en period då borgerligheten ännu avundsjukt blickar uppåt mot de vars värde kan mätas inte bara i karaktär, utan även genom blodsband. Den största borgerliga lyckan är att göra adeln lite mindre adlig, lite mer borgerlig - samtidigt som man också får umgås i deras kretsar. Så får Lizzy sin Darcy, hennes syster Jane får sin Bingley - och systern Lydia, som är okvinnligt lätt på foten, får nöja sig med spelaren, drinkaren och förföraren Mr Wickham.

UEFA-bossen Lennart Johansson tror på damfotbollen. Om damerna visar upp sig från sin allra soligaste sida kanske också sponsorpengarna kan komma trillande, menar han. I en intervju med engelska BBC som nått eko i svenska medier (till exempel här och här) säger han:

–Det skulle sälja om man får se en tjej spela på planen och bli svettig i det regniga vädret. Sen kommer hon ut från omklädningsrummet och ser alldeles underbar ut.

Det påminner om de där fotografierna på topmodeller som poserade som det brasilianska damlandslaget i lesbiska duschscener och halvnakna på en fotbollsplan i hällregn som snurrade runt på nätet för ett par år sedan. Det påminner mig om taxichaffisen som under VM i USA sa till mig att Victoria Svensson var jävligt bra, men att det var synd att hon var så ful. Det påminner om att kvinnor aldrig kan få vara bara till exempel idrottare. De måste också vara smakfulla objekt. Jag har aldrig hört någon fälla yttrandet att Kim Källström är skitbra men att det är synd att han är så ful.

Den folkpartistiska iksdagsledamoten Tina Acketoft säger i en kommentar till Expressen att “Fotbollsvärlden är uppenbarligen bemannad av cyniska dinosaurier”.

Så sant, så sant. Det är just det som är problemet - att dinosaurierna på sina håll fortfarande uppbär centrala maktpositioner. Det är inte lite att bossa över UEFA. Sexism i en taxi en fredagkväll må vara unkel - kommer den från Lennart Johansson stinker den.

Vore det inte intressant om vi också vände på steken, och den avgående landslangstränaren Marika Domanski Lyfors kläckte ur sig något i stil med “Jag tycker UEFA gör ett jättebra jobb. Om de vill få lite mer sponsorpengar kanske en kalender med Lennart Johansson i stringtrosor kunde vara något att satsa på.” Vad skulle hända då?

Jag läser om en bok av August Blanche, en av 1800-talets mest älskade författare. Boken är rätt känd. Den heter Hyrkuskens berättelser och publicerades i bokform första gången 1863. Den är ett avslöjande tidsdokument: borgerliga män som står upp mot fjantiga adelsherrar blandas med samma borgerliga mäns patetiska vilja att ändå umgås med de där finare familjerna, och att slutligen få gifta sig med adelsdöttrar. Slutmålet för Figge Höglund, bokens jag, är till syvende och sist äktenskapet, även om det inte blir med adelsflickan Evelina som han länge älskar men inte kan få. Det var bara som gift man en borgerlig man kunde nå sann mandom, enligt seklets visdom. Givetvis måste då boken sluta med att jaget säkrar denna position.

Det finns något i bokens avslutande sidor som både talar och inte talar till vår tid. Trots singelbegreppet, queerteorins landvinningar, en demografi som visar att enorma mängder människor är ensamstående och skilsmässotal som skulle ha chockat 1800-talets människor ser vi fortfarande heterosexuell tvåsamhet som själva meningen med livet. Och det är fortfarande i stor utsträckning i denna tvåsamhet som vi skall bli till som människor. De två, mannen och kvinnan som älskar varandra, är samhällets mikrokosmos – då som nu. Trots att familjer inte längre ser ut på det sättet är ändå uppfattningen av en familj mamma pappa barn.
(more…)

Egentligen hade jag utlovat mig själv ett mer eller mindre heligt löfte att inte skriva om privata saker på denna blogg, men ibland är det privata verkligen politiskt, så bear with me, som det heter.

Jag har blivit pappa igen. Lilla Milla är åtta dagar, och jag kan bara konstatera att min kropp måste vara smockfull av oxytocin. Ni vet, hormonet som man säger ger nygravida kvinnor gröt i hjärnan, eftersom amningen omprogrammerar dem biologiskt så att allt bara blir kärlek till och omsorg för barnet. En idé som också slagit och slår an på åtminstone en del mödrar, gör bara en google-sökning på “gröt i hjärnan” och “gröt i huvudet” och se efter själva.

Inte så konstigt, heller - man fylls ju med berättelser om att det är precis så det är. När vi lämnade BB fick vi med oss papper om hur livet med ett nytt barn kunde vara. Där stod att läsa att det inte var konstigt om mamman blev lite introvert och stängd den första tiden, eftersom det fanns hormoner som såg till att hon vänder sin energi till livet i det lilla, i det privata. Om mannen stod det inget. I de föräldratidningar som medföljde gratisreklamen av olika krämer och annat fanns artiklar om moderskärleken och modersinstinkten, men inget om fadersinstinkten.

Låt mig bara påpeka att jag inte tror att allt tal om hormoner i sig självt måste vara nys. Kanske ligger det verkligen något i det där med att oxytocin har med “moderlighet” att göra. I nätuppslagsverket Wikipedia läser jag:

“Sheep and rat females given oxytocin antagonists after giving birth do not exhibit typical maternal behavior such as grooming towards newborns. Conversely, virgin sheep females show maternal behavior towards foreign lambs upon cerebrospinal fluid infusion of oxytocin, which they would not do otherwise.”

Så vem vet. Men att överföra resonemanget på människor? Dundra in lite oxytocin i ryggmärgen på en 16-årig kille som bara lyssnar på Metallica och pratar om döden och se hur han flänger iväg med första buss för att enrollera sig i barnmorskornas skara, och ni har övertygat mig.

Det tycks mig dessutom som att det där som folk säger beror på oxytocin slår minst lika hänsynslöst även på män som får barn. Borde inte jag, numera dubbelt upp alfahanne i min egen lilla flock i lägenheten, känna det biologiska ruset efter att nedlägga en mammut, det vill säga skriva på den där ansökan till forskarassistenttjänsten vid min institution som skall vara inlämnad på måndag? Eller åtminstone springa ned till mathandeln och se till att min hona och telningarna har ett matförråd den kommande tiden? Men detta sker inte, eller sker med extrem motvilja. Jag blir precis som de säger att kvinnor blir av amning. Allting går mycket långsammare att ordna. Mina fingrar som vanligtvis daskar tangenterna rör sig som genom marsmallows när jag skriver det här.

Så, beror nyblivna mödrar och fäders sengångaraktiga rörelser och nära relationer till den nyfödda på att hormoner utlöses i kroppen, eller på att vad som faktiskt händer när en bebis kommer är:

-Man sover mindre.
-Eftersom bebisen skriker och man måste byta blöja tar det längre tid att fixa frukost, ringa samtal, ordna papper.
-Allt annat än den nya bebisen blir mindre viktigt.

Det vill säga: man får gröt i hjärnan. För kvinnors del kan ytterligare faktorer med fördel slängas in: den extrema kroppsliga utmattningen efter en förlossning. Såriga bröstvårtor som gör att det gör skitont när bebisen ammar. Och smärtan när oxytocinet (ja! det gör det också!) hjälper livmodern att dra sig samman igen. Det behövs inget speciellt hormon för att göra nyblivna föräldrar tröga och långsamma - det räcker utmärkt med att försöka leva i en lägenhet och få livet att fungera. Man blir verkligen långsammare. Dummare. Trögare. Segare. Dummare. Eller vänta, hade jag redan skrivit dummare?

Som forskare har jag uppfostrats att läsa kritiskt. Kanske för kritiskt. Det gör nämligen att jag ganska sällan läser något överhuvudtaget som jag tycker är riktigt bra och tänkvärt. Men det händer ibland. Och nu har det hänt.

1931 höll Virginia Woolf en föreläsning till yngre kvinnor över ämnet “Professions for women”. I denna föreläsning gör hon upp med det förkvävande kvinnoideal som var rådande under hennes egen uppväxttid, och som hon efter en dikt av Coventry Patmore kallade The Angel in the House. Detta vitt spridda borgerliga ideal betonade att kvinnan, för att verkligen vara en riktig kvinna, skulle stanna i hemmet och förneka alla egna behov till förmån för att finnas till för sin make.

Woolf skildrar självbiografiskt hur hon skulle börja skriva en recension av en roman skriven av en känd man. Just som hon skall sätta pennan till pappret känner hon en tvekan, den att överskrida den rätta kvinnlighetens gränser. Hon inser snart att hon måste döda det kvinnoideal som gör det omöjligt för henne att andas fritt, att få utvecklas som människa i sin egen rätt.

Vår tids kvinnor behöver inte känna att deras kvinnlighet försvinner spårlöst om de befinner sig mer än fem meter från spisen. Men vi lever fortfarande i kölvattnet efter borgerlighetens kvinnoideal från 1800-talet, det som säger att kvinnor finns till för män och skall ha ansvar för uppfostran av barnen och sköta disk och städning. Därför är Woolfs uppgörelse med sin tids ideal också skrämmande aktuellt sjuttio år senare. Och jävlar, vad bra hon skriver! Det är ju så att man får gåshud! Läs bara:
(more…)

Dessa dagar sitter jag och läser om delar av en bok, Bram Dijkstras Idols of perversity: Fantasies of feminine evil in fin-de-siècle culture från 1986. Det är inte en särskilt bra bok; Dijkstras analys saknar all form av nyans. Den innehåller dock en hel citat från källor där män säger saker som får oss idag, 2005, att häpna.

De som idag motsätter sig jämställdhet mellan män och kvinnor brukar säga att män och kvinnor är olika, men att det är bara hääääärligt, inget som på något sätt gör att man anser kvinnor vara mindre värda än män. Könen sägs vara olika - men lika mycket värda. För hundra år sedan var det inte alls så. Om Stig Malm klämde ur sig ordet ”fittstim” och därmed gav antifeministisk gubbighet ett ansikte, är hans uttalande ett intet mot de citat Dijkstra lyfter fram. För hundra år sedan fanns ingen brist på högt respekterade män som hävdade de mest bisarrt kvinnohatande åsikter utan att därför riskera sitt anseende – snarare tvärtom. Några smaskiga exempel:

Havelock Ellis, välkänd och respekterad expert i sexologi, 1894: “Women’s brains are in a sense [!] in their wombs.”

Otto Weininger, oerhört läst och inflytelserik intellektuell skribent i sin Kön och karaktär, 1903:”The disposition for and inclination to prostitution is as organic in woman as is the capacity for motherhood.”

Paul J. Möbius, inflytelserik tysk patolog, 1898: “Let’s protect women against intellectual activity.”

Pierre-Joseph Proudhon, mannen som är mest känd för uttrycket att all egendom är stöld, 1858: “Woman does not at all dislike to be treated a bit violently, or even to be raped.”

Auguste Forel, respekterad sexolog och entomolog (!), 1906: “It is notorious that many women like to be beaten by their husbands, and are not content unless this is done.”

Dijkstras bok är överfull av sådana här yttranden. Även om jag inte håller med Dijkstra om att det dessa män sade var representativt för vad alla män i samtiden tänkte, är det ändå tänkvärt att män kunde skriva och publicera sådana här yttranden. Vi har faktiskt kommit långt ifrån den mentalitet som rådde kring 1900. Malm var tvungen att göra en pudel. Det behövde de ovan citerade männen aldrig göra.