David Tjeders blogg

Jag läser i dagens Metro, under rubriken “Invandrare vill föda utan smärtlindring”, att invandrare har mindre problematiska förlossningar än svennar, och att detta beror på att invandrare

1) föder utan smärtlindring i större utsträckning.
2) “Medan svenska kvinnor har svårt för att tappa kontrollen över situationen har invandrarkvinnor en mer defaitistik inställning. För dem är förlossningen något som man inte kan påverka och som man bara måste genomgå.”
3) invandrare som föder barn är yngre än svennar.

Slutsatsen som åtminstone dras en barnmorska i Rosengård drar är att “invandrarna kan vara en inspirationskälla för svenska blivande mödrar”.

OK, tänker jag då, visst är det bra om komplikationerna är färre hos en grupp av människor som föder. Och visst är det upplyftande att för EN gångs skull få se gruppen “invandrarkvinnor” presenteras som något annat än en problemgrupp - en grupp som tillochmed skulle kunna ha något att lära “svenskor”, vilka nu de är. MEN.

1) denna text, liksom en miljon andra, fortsätter att ta för givet att det finns en enhetlig grupp som vi kallar “svenskar”, och en lika enhetlig grupp av “invandrare”, om vilka man kan hävda att de har en annan inställning till barnafödande än svenskar. Invandrare har tydligen en inställnig, och vita svenska kvinnor en annan. Och än värre:

2) medan en hel del av de skillnader i komplikationsgrad som lyfts fram möjligen, säger möjligen, beror på åldersskillnaden gör man i artikeln frågan till en fråga om smärtlindring eller inte. Att sedan denna defaitistiska inställning som man kokat ihop som något sant om denna enhetliga grupp av invandrare lyfts fram som positiv känns väl inte helt positivt?

3) vi lever i en kultur där “föda utan smärtlindring” är detsamma som “mer kvinna”. De som föder utan smärtlindring (obs gäller väl snarare vita medelklassmänniskor än de “invandrare” som artikeln talar om) får bättre rum på sjukhusen, får mer resurser, och betraktas inte sällan som ett slags hjältar. Det anses helt enkelt finare att föda utan än med smärtlindring.

Vad man inte andas ett ord om i den här artikeln liksom i all hyllning av detta med att föda utan smärtlindring är det självklara: det gör ont att föda barn! Det gör ont som fan! Om jag bryter båda benen och upplever smärtor från helvetet och kommer in till sjukhuset och vet att (här parafraserar jag siffrorna från Metro):

1) Om jag inte tar smärtlindring är risken en på hundra att de misslyckas gipsa mina ben.
2) Om jag tar smärtlindring är risken sju på hundra att de misslyckas eller att ingreppet blir mer komplicerat.

Vad väljer jag? Sjävklart vrålar jag: GE MIG SPRUTORNA I MÄNGDER!! Om jag kan välja att utföra något antingen med eller utan smärta, varför skulle jag välja den väg som är mer smärtsam? Problemet med den utbredda uppfattning som den här artikeln reproducerar är att man pekar på komplikationer men inte på de extremt låga mortalitetstal vi har för kvinnor som föder. Om det nu vore oerhört dödligt för fostret att den blivande mamman pumpas full med smärtstillande skulle jag förstå all denna hyllning av det “naturliga” födandet. Men så är det inte. Gravida kvinnor får hela tiden höra att om man tar smärtstillande blir förlossningen mer utdragen. Mer utdragen, ja - visst är det så. Men tänk igen: fyra timmar i extrem smärta, eller tolv timmar med en rejäl epidural i ryggmärgen där man slipper känna att hela livet passerar revy? Vad är väl att föredra?

Vänta nu, tänker den som läst långsamt och eftertänksamt. Ser vi inte här hur David Tjeder egentligen bara är ute efter att problematisera och kritisera invandrarkvinnors attityder till barnafödande? Nä. Ge alla gravida kvinnor information om den smärtlindring som finns, men ge den *neutralt*. Det vill säga inte som idag, då man förvisso berättar om smärtlindring men där sjukhusen och graviditetstidnigar underblåser och skapar attityder som finns bland många gravida, nämligen att det i sig är bättre att föda utan smärtlindring. Då kanske valet mellan smärtlindring eller inte smärtlindring kunde bli mer av ett fritt val än vad fallet är idag. Och, snälla snälla snälla: sluta räkna de som heter Feven som en enhetlig grupp av människor medan alla som heter Anna tillhör en annan.