David Tjeders blogg

Hu, vad det glunkas. Nina Björk anade nog inte vilken boll hon satte i rullning när hon för ett par veckor sedan skrev sin märkliga krönika i Dagens Nyheter.

Och alla skulle in och svara emot, eller jubla, eller ironisera; det offentliga pratet om Björk har varit massivt. Petra Ulmanen, Linna Johansson, Per Svensson, Ulrika Milles, Magnus Linton, Elise Claesson, Hanne Kjöller, Maria Larsson, Jenny Sköld, Margareta Zetterström, Marie Söderqvist, Nina Lekander, Monika Wehlin, Joar Tiberg, Peter Wolodarski, Mats Runvall, Katarina Holt, Ulrika Hagström, Roland Poirier Martisson och en uppsjö av bloggare har alla känt sig manade att prata. Och fler ändå har gett sig i kast med denna diskussion. Jag har slutat följa textmassorna, av ren utmattning.

Så, vad finns egentligen att tillägga efter denna massiva debatt? Kanske det här: att Nina Björk i sin första krönika, i sitt svar på Maria Larsson och den vad jag vet senaste texten av hennes hand på ett mycket förvånande sätt fortsätter att prata som om dagisproblematiken är ett kvinnoproblem.

När Björk skriver att “vi” har fastnat i konsumtionssamhällets hetsiga tempo och att barnen lider på dagis gör hon det nästan helt utan att nämna pudelns kärna. Männen. Det är nämligen inte så, att män och kvinnor arbetar heltid på en gång efter att barnen slängts in på dagis och karriärshetsen tar över. Problemet är inte ett kvinnoproblem och inte heller ett föräldraproblem, utan ett mansproblem. Kvinnorna går ned på halvtid, eller jobbar sjuttio-åttio procent - männen fortsätter att arbeta heltid. Grovt sett. Visst nämner Björk som idé att pappor skall förbjudas att arbeta heltid - men i övrigt råder nästan en total tystnad kring männen i hennes texter. Skall vi nu en gång diskutera föräldrars beteenden mot sina barn kan vi väl i alla fall göra det utan att ytterligare skuldbelägga de som redan tar över fyra femtedelar av föräldraledigheten, som sörjer för matlagning och bajsblöjsbyte och klädinköp i långt större utsträckning än de verkligt problematiska föräldrarna - männen? Björks ovilja – hennes oförmåga – att sätta fingret på denna kritiska punkt är verkligen mycket mycket märklig. Minst sagt. Hur starkt hon än säger att feminismen inte leder till kristdemokraterna finns det hos Björk anno 2005 något av den livmoderfeminism som hon så starkt polemiserade mot för nästan tio år sedan.

Jag tänker förstås på Björks bok Under det rosa täcket – orsaken att jag blev feminist. Den öppnade mina ögon för en ny problematik. Det är därför märkligt att Björk nu resonerar utifrån andra positioner. Och att hon fortsätter göra det efter att halva feministsverige påpekat allvarliga brister i hennes resonemang.

Det finns mer att invända mot Björks resonemang. Hennes karakterisering av vår tid som en som bygger på ett bortträngt barngråt på dagis är missvisande. Det låter som att det fanns en tid då barnen inte grät, då de mådde bra och hade sina föräldrar nära till hands. Som historiker kan jag garantera att ingen sådan svunnen period står att finna. Det förefaller mig snarare vara så, att barn har bättre och mer tillgång till sina föräldrar idag än någonsin förr i historien. Om pappor är relativt frånvarande är det inget mot hur de har varit bakåt i tiden. Och de där mammorna som var hemmafruar förr, vad är det som säger att detta var bättre för barnen än att få vara på dagis?

Det låter också på Björk som att barnen gråter mindre om de bara får vara med sina föräldrar. Som om det i sig är bättre att vara hemma med en förälder, oavsett kön, än att få umgås med andra barn på dagtid.

Vidare: varför skulle gränsen för insättning på dagis sättas just vid två års ålder, som Björk föreslår? Varför inte tre? Varför inte bara avskaffa dagis helt och säga att föräldrarna skall vara hemma med barnet tills det börjar i skolan? Vid någon punkt kommer separationen mellan barn och förälder att ske i livet. Finns det någon punkt under livscykeln där denna separation kan komma till stånd utan att barnet lider, där gråt helt kan undvikas? Nä.

Dagis är säkerligen inte en perfekt institution. Det kan säkert göra ont att börja på dagis. Men lika säkert är att det kan göra ont att vara hemma från dagis med en förälder. Det kan säkert vara jobbigt att vara barn idag. Men att i bjärta färger måla upp en situation som om barn idag lider mer än förr är missvisande. Och att göra det utan att framför allt kräva förändring från män är att missrikta sina energier. Björks kolumner doftar moralpanik över det moderna samhället, och en vilja att åter rikta blicken på de tydligen mer eller mindre bortglömda barnen. Som om barn skulle vara något kollektivt bortträngt i detta samhälle, där föräldrar läser en miljon föräldratidningar och läser en miljon råd om hur de skall bete sig – och åtminstone kvinnorna faktiskt deltidsarbetar just för att de vill vara med sina barn.

Nej du, Nina. Vi är inte inne på helt fel spår. Förändringen över tid från 1950-talet till idag är snarare ett framsteg: inte för att föräldrar av båda kön numera kan göra karriär, utan för att många fler barn idag har mer än en förälder som engagerar sig aktivt i det; för att barn i mycket större utsträckning idag tillåts vara barn; och för att engagemanget kring barnens situation idag är starkare. Om vi kunde få fäder att bli lika involverade som mödrar vore ännu mer vunnet. Det får vi inte genom att få höra att konsumismen och kapitalismen är av ondo och att klockan borde vridas tillbaka till ett svunnet Utopia.

Jaha, så har jag sett dem då, del 2 igår och del 1 idag. Journalisten Evin Rubars skildring av den variant av feminism som trivs och frodas hos delar av Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, alltså. För dem som har missat programmen har ni några veckor på er att se dem på webben, här.

Det finns många saker att diskutera kring de här programmen, och min text har blivit lite lång. Jag skall hålla mig till två saker: hur programmen läses av några andra och framför allt problemen med den feminism som inte minst Roks’ ordförande Ireen von Wachtfeld ger uttryck för.
(more…)

Bara så att vi är säkra från början: jag sympatiserar helhjärtat med tanken på ett feministiskt parti. Jag tror att detta parti kan göra mycket gott, inte minst höja nivån på folks tankar om vad feminismen är till för. I och med ett feministiskt parti har vi i Sverige en unik möjlighet att få ett parti som sträcker ut den feminstiska kampen in i varje skrymsle av detta ojämlika samhälle vi lever i. (Jag vet, de är inte ett parti i traditionell bemärkelse än, men jag använder ändå det ordet här och nedan.)

Jag har dock ett par invändningar. Trots allt presenterar sig detta parti, åtminstone på sin hemsida, nästan som ett kvinnoparti, trots allt. I partiets så kallade “Plattform“, ett slags grunddokument, ligger all fokus på kvinnors underordning, och i princip inget alls sägs om hur man vill arbeta på att förändra dagens uppfattningar av maskulinitet. “Män” används oerhört monolitiserande, medan “kvinnor” tillåts vara av olika sexuell läggning, hudfärg, ålder, och så vidare. Det heter också att:

“Feministiskt initiativ vänder sig till kvinnor som vill avskaffa den patriarkala ordningen och till de män som solidariserar sig med oss i denna kamp.”

Jag vet inte om det är jag som är helt överkänslig. Men här säger ju faktiskt detta feministiska parti att själva kampen är kvinnors, och att en sådan som jag är biologiskt utesluten från att vilja avskaffa den patriarkala ordningen - det enda jag kan göra är att solidarisera mig med kvinnor i vad som framställs som DERAS kamp.

Partiet sträcker inte heller ut en hand till andra underordnade grupper, som till exempel homosexuella män eller de som buntas ihop och etiketteras som “invandrare”, i det att man i Plattformen skriver att “Kvinnor som överskrider samhällets gränser för kön och sexualitet trakasseras och diskrimineras.” Inte ett ord om att homosexuella män är oerhört utsatta för andra mäns våld; eller att det kostar på även maktmässigt för män att överskrida samhällets gränser för kön och sexualitet. Inte ett ord om att även stora grupper av män befinner sig i underordnade positioner gentemot andra män. Könsmaktsordningen är här mäns makt över kvinnor. Basta.

Tyvärr är det så, att genom att monolitisera män riskerar partiet att misslyckas att förklara för folk vad män har att vinna på feminismen.

Jag förstår att man inte kan få med allt i ett så litet dokument. Men bristen på differentiering av män i olika former av maskuliniteter visar att man fortfarande har en mycket stereotyp bild av vad manlighet är för män som bor i detta land. Detta blir också märkbart i partiets svar på vanliga frågor, där man under frågan

Vad finns det för skäl för män att rösta på Fi?

svarar såhär:

“Om du är upprörd över att din fru fortfarande går på ett osäkert vikariat inom vården efter tio års arbete, eller om du är upprörd över att din dotter får höra skällsord som fitta och hora i skolan. Om du är upprörd över att din gamla mamma inte får lika bra vård som din gamla farbror i äldreomsorgen, eller om du inte känner dig bekväm med att tvingas in i en stereotyp mansroll som förhärligar våld och ser män som tvåbenta bankomater med försörjaransvar.”

Feminismen är en fråga om kvinnors utsatta positioner. Och den svenska “mansrollen”, det där begreppet man fortfarande använder i den offentliga debatten trots att forskningen har dissat det i tjugo år eller så, är ett förhärligande av våld och familjeförsörjning. That’s it. I en intervju i tidskriften Arena som dock inte tycks ha lagts ut på nätet tilläts Gudrun Schyman verkligen tala till punkt angående vad hon menar med den feministiska kampen. Där var det oerhört tydligt dels att hon är en mer nyanserad, mer skarptänkt feminist än vad media normalt vill göra henne till. Dessutom framkom med all önskvärd tydlighet hur frågan om feminismen och männen verkligen var något hon har tänkt mycket och bra kring. Dessa tankar återspeglas dock inte i själva partiets programförklaringar.

Om Fi kunde formulera politiken också så, att män kunde inse vilka vinster de kunde göra genom feminismen, vore det på en och samma gång ett taktiskt smart drag som skulle locka fler manliga väljare, och en mer sann analys av hur patriarkatet fungerar.

Läser dagens DN, ledarsidan, och sätter kaffet i halsen. Jag menar, det måste ju finnas gränser för hur dumt man får resonera. Anders Isaksson brer ut sig över hur feminismen är vår tids (västerländska) form av fundamentalism, där det bara finns en enda sanning. Artikeln avslutas med en osmaklig parafrasering på den muslimska trosbekännelsen:

“Det finns bara en feminism, dess uttolkare är akademiska genusteoretiker och dess profet är – för ögonblicket - Gudrun Schyman.”

Så blir “islam” till “fundamentalism”, och “feminism” blir “islam”. Cirkeln är sluten: Ahmed och feminister har lika svårt för att tänka så öppet och nyanserat och klart som Anders Isaksson (nedan AI).
(more…)