David Tjeders blogg

Fotbollsklubben F C Københavns spelare får en särskild bonus om laget vinner sina matcher. Bonusen består av porrfilmer. Två per spelare och vunnen seger, för att vara exakt. Är det inte underbart, så säg? God prestation på planen – grattis, här får du lite porr. Jag läser artikeln och känner som Sam Seaborn i Vita Huset: “This is bad on so many levels.” Jag funderar också stilla om klubben har registrerat sina spelare utifrån sexuell läggning, så att homosexuella spelare kan få njuta av homoporr, eller om alla spelarna får samma typer av filmer? Om man gillar bondage, får man sånt då?

Nästan ännu roligare än detta i sig helt bisarra och djupt problematiska faktum är Dagens Nyheters sätt att vinkla berättelsen. När de skriver i frågan är rubriken “Porrbonus till svenska spelare”, och de svenska spelarna i FCK benämns med namn. Som om problemet är att våra blågula helyllegossar kommer att bada i pornografi, inte att FCK har ett sponsoravtal som stinker heterosexism. Ingen kritisk röst tas heller fram, och artikeln avslutas stillsamt med meningen “FCK har så här långt vunnit 9 av sina 14 seriematcher, och sammanlagt 13 tävlingsmatcher.” Är det meningen att vi läsare av detta skall dra en längtans slutsats: 26 p-rullar per skalle i FCK. Den som ändå spelade där… Eller?

Bara helt kort. Inatt avgörs ju det amerikanska presidentvalet. Vore jag troende skulle jag be till Gud att landet låter sig ledas av den av de båda kandidaterna som inte är ytterligare en i raden av vita män. Inte för att han inte är vit, utan för innehållet i hans politik. Förstås.

Staden jag just kommit hem ifrån kommer med förkrossande majoritet att rösta för Obama – liksom New York alltid varit ett starkt demokratiskt fäste. På Halloween var ungefär varannan människa i staden utklädd – en helt surrealistisk upplevelse. Några hade klätt ut sig till McCain, i ondskefulla dräkter. I den stora helloweenparaden kom en stor grupp människor med Obamamasker som skanderade “Obama! Obama! Obama!” Ingen annan grupp i paraden fick så stora ovationer. Folk blev nästan som tokiga av entusiasm. Och på en sidogata såg jag ett hus där Bush porträtterades som en mörkerman som höll i Palin (med en hockeyklubba) och McCain på våningen nedanför som sina dockor (det svenska ordet jag söker och inte hittar är puppets). Till höger Obama istället med ett par helgon, en pappdocka uppklädd som en Jesuslik frälsare. Stadens beundran för Obama var nästan fysiskt påtaglig; inte minst kunde man enkelt avkänna vilket starkt hopp man satt till att Obama verkligen skulle kunna ändra på den politiska kartan i landet.

Ett skakigt och dåligt foto av huset nedan: en studie både i humor och i förhoppningar.

Amerikas nya helgon…

Jag befinner mig i New York och har precis alldeles nyss tittat på Barack Obamas helt färska, 30 minuter långa infomercial, tänkt att övertyga dels de som ännu inte bestämt sig för vilka de skall rösta på, dels att få demokrater att ta sig till valurnorna. Det var en märklig upplevelse. Låt oss för en sekund bortse från den extremt smetiga hissmusiken, och ta oss en titt på Barack Obamas manlighet och den amerikanska politikens förtjusning i manlighet.

Jag har tidigare skrivit om hur republikanerna skapat en diskursiv hegemoni under George W. Bush; hur man har lyckats med konststycket att sätta den diskursiva dagordningen, så att det är demokraterna, inte republikanerna, som måste så att säga förklara sig och legitimera sin dagordning. Denna ordning är helt klart rubbad i dagsläget, då Bush har blivit den kanske minst populäre presidenten i modern amerikansk historia. Nu är det tydligen inte längre så att demokrater måste be om ursäkt för sig själva och förklara att de faktiskt inte alls är homosexuella skatteälskare som hatar Amerika. Hegemonin har brutits. Jag tror att vi kan tacka den finansiella krisen för att bara delar av filmen att handla om att, som det heter “make America safe”.

Inte så, att Obama inte måste relatera till den kritik han utsatts för. Tvärtom var filmen smockfull med betoningar som grundades i den kritik McCain yttrat mot Obama, som i Obamas försäkran att han skulle sätta ett stopp för “Russian aggression”. Jag studsade vid de orden, som så starkt visade på det kalla krigets återkomst, och frågade killen bredvid mig om han verkligen sade Russian aggression. Jo, då. Obama betonade vidare i filmen hur mycket han skulle göra militärt som ny “Commander in Chief”, och även om terrorismen inte benämdes med ordet “terrorism” förklarade Obama med en mycket allvarlig min att han inte skulle tveka en sekund att skicka amerikanska trupper i strid. Inte konstigt - det är ju just vad McCains alltmer desperata kampanj går ut på: att förklara att Obama inte är redo att bli president i USA.

Det var dock inte bara republikanernas bristande hegemoni som studsade ut från TV-skärmen. Det var framför allt den skickliga och problematiska iscensättningen av välvillig manlighet som slog mig. Obama kramar en mamma till en amerikansk soldat i Irak. Obama sätter en fast och sympatisk hand på en fattig arbetarklassmans (i filmen förstås “middle class”) axel. Obama skakar hand med massor av väljare. Obama leker med sina barn, till tonerna av hustruns bedyrande att han varje dag tar sig tid att prata med sina barn. Obama står fast och övertygande vid ett stort skrivbord och en amerikansk flagga och förklarar hur situationen i USA ser ut. Obama lyssnar på vanligt folks berättelser om ekonomiska svårigheter. Obama står i ett hav av folk och förklarar hur han kommer leda landet.

En annan märklig sak: de som skulle vittna om Obamas enorma politiska skicklighet (och därmed också: hans enorma manlighet) hade en sak gemensamt: de var vita. Konstrasten blir så skriande, då. Jag menar, Biden är ju vit, det är liksom inte något man kan göra något åt. Men att alla de andra också var vita? Hur svårt hade det varit att skaka fram några andra auktoriteter som kunde uttala sig om Obamas enorma politiska vilja, förmåga och geni? Men nä. Här skulle den etniskt ickevites manlighet boostas genom att vita män (och någon enstaka vit kvinna) förklarade hur otroligt mycket han betydde.

Med ett uttryck som jag egentligen hatar: missförstå mig rätt, jag har inget emot Obama. Liksom alla människor som har något vett över huvud taget (i Sverige är det bara i moderaternas riksdagsgrupp som det finns ett litet litet övertag för McCain kontra Obama - I rest my case) är jag givetvis stenhårt för Obama och betraktar McCain som djupt problematisk. Varje människa som kallar sig feminist vore ju galen eller en usel feminist om hon eller han skulle ställa McCain före Obama. Men filmen, som enligt dagens New York Times kostade Obamas kampanj mer än 3 miljoner dollar, var också problematisk i sin presentation av faderskap, auktoritet och manlighet. Jag visste aldrig riktigt var jag skulle ställa mig när striden stod som hetast mellan Barack Obama och Hillary Clinton, inte minst eftersom svenska medier då som nu vägrade och vägrar göra det för planeten Tellus’ livsviktiga amerikanska presidentvalet till något mer än en utdragen fotbollsmatch där allt bara handlar om de senaste väljarundersökningarna istället för vad val skall handla om: politik. För mig var det då känslomässigt såhär: vad är mest radikalt för USA, att de väljer en kvinnlig president eller en ickevit president? Efter att ha sett denna film slår det mig att det mycket väl kan ha varit ännu ett ännu mer radikalt brott mot normerna om man hade valt en kvinna. Svarta män som beter sig som vita män finns det ju gott om (Bill Cosby är ett exempel); men en kvinna som Commader in Chief kanske hade varit lite väl magstarkt för det amerikanska folket. Och i denna film uppbar Obama en elfenbensvit manlighet; det går knappt att bli vitare än den man som var huvudpersonen i filmen.

Av allt att döma blir Obama president. Jag jublar om så blir fallet. Men efter att ha sett denna film har jag inte bara bevittnat en skicklig och medryckande politiker, utan också en helt traditionellt maskulin sådan. Och detta i ett land som odlar manlighet som ogräs. Om något vore en välsignelse för världen vore det detta: att USA kunde sluta med sin ohöljda manlighetsdyrkan.

För den genushistoriker jag är idag framstår 80-talet som en brusande vårflod efter ett långt töväder. 80-talet ser en massiv publicering av böcker och artiklar med feministisk analys av dåtid och samtid, såväl i Sverige som internationellt. Joan Scott och Yvonne Hirdman utvecklar teoretiseringen av fältet; blicken vänds mot de prostituerades historia, mot feminismens historia, mot de borgerliga hustrurnas historia, genus sammanbinds med klass och kvinnohistoria blir till genushistoria.

Mitt eget 80-tal ser annorlunda ut. Man kan kanske inte klandra mig för att jag som fjortonåring inte läste Joan Scotts banbrytande artikel ”Gender: A useful category of historical analysis” när den publicerades i American Historical Review 1986. Jag läste annan litteratur – Dostojevskij, Majakovskij, Lundell – och levde i en värld där genus överhuvudtaget inte var en kategori.

När jag föreläser i genusfrågor på svenska gymnasier finns numera nästan alltid någon elevförening som dryftar jämställdhetsfrågor. Några sådana fanns inte på min högstadieskola. I mitt 80-tal var andra frågor på tapeten. Jag var engagerad i Amnesty International och talade mig varm om den orättvisa världsordningen, om svälten i tredje världen och om rasism. 80-talet var för mig först och främst svältande barn och ”Do they know it’s Christmas?”.

80-talet är också en tid då jag skapar min identitet som ett ”inte”. Alla dessa Henry Lloyd-jackor i skolan. Jag blir en som aaaaaaaaldriiiiiiiig skulle kunna vara så ytlig att jag bar en Henry Lloyd-jacka. Mitt mantra är ”alla andra är dumma och ytliga, men jag är minsann äkta”. Till skillnad från alla dessa ytliga MUF-are vill jag någonting med mitt liv. Jag tar som synes livet, och mig själv, på mycket stort allvar. Inte minst då vad gäller denna klassiska identitetsmarkör, musiken.

Bruce Springsteen. U2. Uffe.

Mitt 80-tal i ett nötskal. Det finns annat också, förstås. Men dessa är störst. Ulf Lundell är aldrig Ulf Lundell för mig – han är Uffe. Han är Mannen. När Uffe spelar på Johanneshov på nyårsafton 1985 är jag för liten för att få gå. Men jag sliter mig inte från teven ens när raketerna exploderar runt omkring huset och ett nytt år är inlett. Jag måste se vad Uffe gör.

Så blir jag en av Pojkarna längst fram. Men lite för liten, lite för ung; jag har ju ännu inte gjort de saker som de där pojkarna i sången har gjort. Jag är mycket långt ifrån att ha lägrat min kvinna och fått barn. Och jag är för ung för att kunna, som en hel generation av äldre svenska män har gjort, gifta mig och skilja mig med Uffe som förebild. När andra män ursäktade sitt supande i ljuset av Uffes alkoholism var jag mest orolig för hur Uffe mådde. När Uffe låg i skilsmässa och sjöng sin smärta bodde jag hemma hos mamma och pappa och hade ännu inte någon gång blivit onykter.

Någon gång i slutet på 80-talet spelar Ulf Lundell tre (eller var det fem?) kvällar i rad på Konserthuset i Stockholm, och jag har biljetter till alla spelningarna. Givetvis längst fram i mitten. Sista spelningen garvar Uffe när han ser mig, höjer ögonbrynen och nickar en hälsning. Jag har blivit igenkänd av Uffe! Det är ett av de största ögonblicken i mitt 80-tal. Oförglömligt.

Vad var det då, med Uffe?
(more…)

Jag frågar elever i en gymnasieklass efter män som de anser vara manliga. Vi får bland annat: Clint Eastwood. Zlatan Ibrahimovic. George W. Bush. Arnold Schwarzenegger. En tjej säger Darin. Darin med den lena rösten och de känslomättade balladerna. När jag lyfter pennan för att lägga hans namn till de andra inträffar vad man kunde kalla ett postmodernt ögonblick. Jag är ju Föreläsaren som skall berätta Sanningen om manlighet. Om jag verkligen skriver ”Darin”, ja, då är ju Darin en riktig man. Och att släppa in Darin i det där brödraskapet av karlakarlar är något som särskilt killarna i klassen visar sig ha väldigt väldigt svårt för. Invändningarna haglar genom rummet.

Händelsen i just det här klassrummet är inte unik. Om det inte är Darin som utlöser ramaskri bland killarna är det Magnus Carlsson, eller Thomas di Leva, eller Jonas Gardell, eller vilken ung kille som helst från vilket pojkband som helst. Och det är alltid tjejer som kommer med de förslagen.

Medan jag skriver utropar en kille, med äckel i rösten:
”Darin! Men – det är ju en sådan kille som tjejer gillar!”

Se här manlighetens konstruktion i ett nötskal. Förutom gränslinjen mot att inte själv vara kvinnlig: Att först och främst vara en sådan man som uppskattas av andra män. Att inte vara en sådan man som uppskattas av kvinnor. Och, trots viljan att uppskattas av andra män snarare än kvinnor: att under inga omständigheter vara homosexuell.

När jag var sådär en tolv, tretton var en av mitt livs största skräcker att jag skulle vakna upp en morgon och vara bög. Samma unkna homofobi uttalas av unga killar när namnet som skall upp på listan tillhör någon som är sexuellt attraherad av män.

Ännu sorgligare blir det när eleverna får tala om kvinnor de ser upp till. Ingen kille har någon enda gång här sagt namnet på en feminist. Istället förskjuts idealet från politikens, handlingens, den muskulösa väldefinierade kroppens och våldets arenor till den sexuella tillgänglighetens. Kvar blir kontrasten mellan en Britney Spears och en George W. Bush.

Igen manlighetens konstruktion i ett nötskal. Hon för honom. Han för honom. Efter ett halvt sekel av jämställdhetspolitik: misogyni och homofobi.

Det är inte så att ingen av killarna uppskattar Darin eller Magnus Carlsson eller Thomas di Leva eller Jonas Gardell, även som manliga förebilder. De bara säger det inte. I mindre grupper kan de dock artikulera helt andra och öppnare mansideal än vad de gör i klassrummet. Inte minst handlar detta om rädslan att framstå som omanlig i andra mäns ögon. Härav mäns tendens att bli mer sexistiska, mer homofoba, mer misogyna, och mer rasistiska ju fler män som befinner sig i ett givet rum. Det är en kärlekstörstande tävlan efter andra mäns uppskattning.

Att få heterosexuella svenska män att på allvar lyssna till andras röster. Att få dem att inte bara undantagsvis, privat och med ett fåtal vänner artikulera tankar och handla längs linjer som går på tvärs mot problematiska föreställningar om manligt och kvinnligt. Se där ett par centrala uppgifter för vår tids feminism.

[Publicerad i senaste numret av Genus, där dock med den mycket problematiskt heteronormativa rubriken ”Våga vara en sådan kille som tjejer gillar!”]

Oj.

Det var ett tag sedan sist. Först var det tekniska problem med bloggen, sedan semester, sedan lättja. Jag har hunnit vara med om en underbar konferens om maskuliniteter i Guadalajara, Mexico; jag har suttit på seminarium under Almedalsveckan och diskuterat genusforskningens framtid (där Popova dök upp som gubben i lådan under seminariet och var precis lika popovsk som hennes texter i SvD är); och jag har slitit med akademiska texter som är aaaaalldeles för försenade. Därav tystnaden här.

Nu har jag bara två småsaker på hjärtat.

1) Sportjournalister. Hur de dels griper efter halmstrån, och dels upplever varje motgång som ett svek mot - sig själva. När Sverige nu fick spö av Tyskland (igen) är det med desperation i rösten som TV3:s journalister tjatar och tjatar och tjatar i varje intervju om att berodde detta kanske också på att det svenska laget blev en timme försenat till arenan? Var det så? Var det så? Var det så?

Var, förutom inom sportjournalistiken, får män bry sig så oändligt bekymrat om andra män? Hur är det med den där lätta sträckningen i höger ljumske, hur mår egentligen Svensson, är det förvirrande för dem att spela 4-4-1-1? Vojne, vojne.

Två lag spelar fotboll. Det ena laget spelar sämre än det kan. Det andra laget är, och bör, vara överlägset. Sverige kunde spela bättre, men gjorde det inte. End of story. Men nej, nej. Diskursproduktionen måste vara minst lika omfattande som om Persson skulle annonsera att han avgår med omedelbar verkan. Före, under, efter varje match. Gäääääääsp.

Så till nummer 2 - en liten anekdot ur historien. Detta står att läsa i Aftonbladet den 24 augusti 1945. Det är femton dagar efter att den andra atombomben detonerat över Nagasaki; arton dagar efter Hiroshima. Tidningen är full av berättelser om hur många som dött, och man skriver om bombens “‘radioaktivtet’” - med citationstecken. Så finns bland dessa berättelser följande lilla artikel:

Atombomb kan ej stoppa tyfon

Borgmästare Herbert Frinke, som hoppades att man med hjälp av atombomber skulle kunna hejda och ”splittra” de orkaner och tornados, som sveper fram vid Floridas kust, och som för några dagar sedan sände president Truman ett telegram härom, har fått sina förhoppningar grusade.
President Truman har nämligen låtit sända ett svarstelegram till borgmästaren, vari förklaras att den ”den meteorologiska effekten” av atombomben är mycket ringa.

Detta är hela artikeln. Jag har googlat på Frinke - resultatlöst. Men är inte den lilla berättelser precis hur bisarr som helst, så säg? Att man kommenterar själva idén så totalt stillsamt, mitt i katastrofen i Japan. Eller är det extremt torr humor, ett ironiskt sätt att hänga ut Frinke som ett rikspucko utan att säga det?

De som dessa dagar passerar Mörby Centrum med bil kan konstatera att de har blaffat upp världens fetaste reklambild för just Mörby Centrum längs fasaden. På bilden, som jag inte lyckats hitta på nätet, syns två huvuden: en man och en kvinna. Mannen är längre än kvinnan. De ler - som jag minns det mot varandra, jag har bara passerat den vägen en gång - och ser sådär härligt lyckliga ut.

När bilen passerar detta gigantiska fotografi gör jag blixtsnabbt, nästan ryggradsmässigt, följande analys: att detta är en bild av stinkande könskomplementär heteronormativitet. Han och Hon, och tillsammans kan de i den moderna konsumtionens tempel få utlopp för det de innerst inne är - en Man, en Qvinna. Det är heterosexuellt, normalt, den bild av det goda livet som ständigt reproduceras i media.
(more…)

Hur många filmatiseringar av Jane Austens Pride and Prejudice (1813) kan det egentligen finnas plats för? Nu är det ju dags igen. Själv plöjer jag romanen med stort nöje om kvällarna. Denna blandning av empowerment för borgerlighetens döttrar och unken misogyni när de inte benhårt följer kvinnlighetens strikta gränser är onekligen ett intressant tidsdokument.

Mest av allt fascinerar, förstås, relationen mellan Lizzy och Mr Darcy. Den prudentliga borgardottern och den stenrike gentlemannen av finare än finast familj. Mr Darcy är först alltför stolt för att beblanda sig med Lizzy; Lizzy för fördomsfull för att förstå Mr Darcys egentliga karaktär. Romanen suckar: om bara borgerligheten kunde förstå att adeln faktiskt kan vara dygdig; om bara adeln kunde förstå att sann adel finns i borgerligheten.

Men de får ju varandra till sist - surprise! Detta eftersom Lizzy och Mr Darcy inser precis just detta. Lizzy förstår Darcys godhet; Darcy förstår vilken underbar liten varelse Lizzy är, trots sin familj.

Mr Darcy är en god man. Men det som verkligen gör honom mjuk, civiliserad och älskvärd är det inflytande Lizzy utövar på hans karaktär. Det är en klassisk berättelse om kvinnan som civiliserande kraft; kvinnligheten som gör den kantige mannen lite mindre kantig, lite mjukare, lite ömmare.

Det är klassisk borgerlig ideologi. Allt mannen är är han på grund av kvinnan. Bara kvinnan ser sin livsuppgift som att i allt hjälpa sin make. Kvinnlig självuppoffring - manligt självförverkligande.

Detta ligger under den stora kärlekshistorien mellan den obemedlade Lizzy och den högdragne men ack så karaktärsfaste och manlige Mr Darcy.

Det är för övrigt en ironi värd att beakta att i Pride and Prejudice består borgerlig framgång i förmågan att gifta in sig i adeln. Det är en period då borgerligheten ännu avundsjukt blickar uppåt mot de vars värde kan mätas inte bara i karaktär, utan även genom blodsband. Den största borgerliga lyckan är att göra adeln lite mindre adlig, lite mer borgerlig - samtidigt som man också får umgås i deras kretsar. Så får Lizzy sin Darcy, hennes syster Jane får sin Bingley - och systern Lydia, som är okvinnligt lätt på foten, får nöja sig med spelaren, drinkaren och förföraren Mr Wickham.

Jack Bauer förvandlades trots vad jag förutsade tidigare inte homosexuell feminist i femte säsongen av 24. Surpriiiiise! Nej, han fortsätter att vara just så manlig som han alltid varit. Bara detta: hans pseudonym nu när han gått under jorden är Frank. Om möjligt ännu mer helylleamerikanskt än Jack. (Vi borde nog inte övertolka hans erotiskt belastade efternamn: Flynn.)
Och han arbetar på ett oljeraffinaderi.
Och han har en vacker kvinna - igen.
Och skall göra det rätta - igen.
Och det kräver våld - igen.
Och han älskar sitt USA - igen.
Och när han inom kort hittar den som just mördat hans största kärlek i livet, den före detta amerikanske presidenten Palmer, är det No More Mr. Nice Guy - han skjuter snubben i huvudet trots att han skulle kunna rädda hans liv. När det gäller kärleken mellan män är Jack skoningslös.

Jack är tillbaka. Lika manlig som någonsin förr.

Det finns en myt om mannens sexualitet som det är hög tid att skrota: när män blir kåta är deras drift så stark att den bara måste få utlopp.

Få myter har haft så katastrofala konsekvenser som just denna. Under 1800-talet legaliserade man prostitutionen, och tvingade de registrerade kvinnorna att genomgå läkarundersökningar för att säkra att männen inte skulle smittas av könssjukdomar. Männens rätt till sexuell utlevelse måste säkerställas. För om inte de prostituerade fanns, vad skulle då männen ta sig till? Läkarna svarade unisont: de skulle börja förföra och tillochmed våldta de fina kvinnorna, de ur medelklassen. Prostitutionen var ett skydd mot dessa kvinnors dygd. För mannen måste ju få utlopp för sin drift. Som en flitig bordellkund uttryckte saken i sina memoarer: ”Man skaffade sig den nödvändiga lättnaden i körtlarnas överbelastning hos de ofta vackra och snälla hetärerna på ’59:an’”, den lokala bordellen.

Trodde ni att den här idén var död, nu när lagstiftningen kriminaliserat könsköparna och männen inte längre har tillgång till kommunala bordeller? Inget kunde vara felaktigare.
(more…)