David Tjeders blogg

Jag har köpt fjärde säsongen av 24 på dvd. Och plöjt igenom den. Två gånger.

Det är inte första gången Jack Bauer och hans kamp mot ondskan fascinerar mig. Jag har sett alla säsonger minst två gånger. Jag är fast.

Ändå kommer man inte ifrån hur djupt problematisk denna TV-serie är. Visst finns det en rad problem kring etnicitet, som Oivvio Polite också påpekat: De Onda Muslimerna hotar De Goda Jänkarna.

Det finns dock även andra problem med Bauer och hans kamp. Framför allt finns här en rad slitningar mellan heterosocial och homosocial manlighet, och en rad problematiska kopplingar mellan Den Riktige Mannen och hans Uppdrag Att Rädda Nationen.
(more…)

Hu, vad det glunkas. Nina Björk anade nog inte vilken boll hon satte i rullning när hon för ett par veckor sedan skrev sin märkliga krönika i Dagens Nyheter.

Och alla skulle in och svara emot, eller jubla, eller ironisera; det offentliga pratet om Björk har varit massivt. Petra Ulmanen, Linna Johansson, Per Svensson, Ulrika Milles, Magnus Linton, Elise Claesson, Hanne Kjöller, Maria Larsson, Jenny Sköld, Margareta Zetterström, Marie Söderqvist, Nina Lekander, Monika Wehlin, Joar Tiberg, Peter Wolodarski, Mats Runvall, Katarina Holt, Ulrika Hagström, Roland Poirier Martisson och en uppsjö av bloggare har alla känt sig manade att prata. Och fler ändå har gett sig i kast med denna diskussion. Jag har slutat följa textmassorna, av ren utmattning.

Så, vad finns egentligen att tillägga efter denna massiva debatt? Kanske det här: att Nina Björk i sin första krönika, i sitt svar på Maria Larsson och den vad jag vet senaste texten av hennes hand på ett mycket förvånande sätt fortsätter att prata som om dagisproblematiken är ett kvinnoproblem.

När Björk skriver att “vi” har fastnat i konsumtionssamhällets hetsiga tempo och att barnen lider på dagis gör hon det nästan helt utan att nämna pudelns kärna. Männen. Det är nämligen inte så, att män och kvinnor arbetar heltid på en gång efter att barnen slängts in på dagis och karriärshetsen tar över. Problemet är inte ett kvinnoproblem och inte heller ett föräldraproblem, utan ett mansproblem. Kvinnorna går ned på halvtid, eller jobbar sjuttio-åttio procent - männen fortsätter att arbeta heltid. Grovt sett. Visst nämner Björk som idé att pappor skall förbjudas att arbeta heltid - men i övrigt råder nästan en total tystnad kring männen i hennes texter. Skall vi nu en gång diskutera föräldrars beteenden mot sina barn kan vi väl i alla fall göra det utan att ytterligare skuldbelägga de som redan tar över fyra femtedelar av föräldraledigheten, som sörjer för matlagning och bajsblöjsbyte och klädinköp i långt större utsträckning än de verkligt problematiska föräldrarna - männen? Björks ovilja – hennes oförmåga – att sätta fingret på denna kritiska punkt är verkligen mycket mycket märklig. Minst sagt. Hur starkt hon än säger att feminismen inte leder till kristdemokraterna finns det hos Björk anno 2005 något av den livmoderfeminism som hon så starkt polemiserade mot för nästan tio år sedan.

Jag tänker förstås på Björks bok Under det rosa täcket – orsaken att jag blev feminist. Den öppnade mina ögon för en ny problematik. Det är därför märkligt att Björk nu resonerar utifrån andra positioner. Och att hon fortsätter göra det efter att halva feministsverige påpekat allvarliga brister i hennes resonemang.

Det finns mer att invända mot Björks resonemang. Hennes karakterisering av vår tid som en som bygger på ett bortträngt barngråt på dagis är missvisande. Det låter som att det fanns en tid då barnen inte grät, då de mådde bra och hade sina föräldrar nära till hands. Som historiker kan jag garantera att ingen sådan svunnen period står att finna. Det förefaller mig snarare vara så, att barn har bättre och mer tillgång till sina föräldrar idag än någonsin förr i historien. Om pappor är relativt frånvarande är det inget mot hur de har varit bakåt i tiden. Och de där mammorna som var hemmafruar förr, vad är det som säger att detta var bättre för barnen än att få vara på dagis?

Det låter också på Björk som att barnen gråter mindre om de bara får vara med sina föräldrar. Som om det i sig är bättre att vara hemma med en förälder, oavsett kön, än att få umgås med andra barn på dagtid.

Vidare: varför skulle gränsen för insättning på dagis sättas just vid två års ålder, som Björk föreslår? Varför inte tre? Varför inte bara avskaffa dagis helt och säga att föräldrarna skall vara hemma med barnet tills det börjar i skolan? Vid någon punkt kommer separationen mellan barn och förälder att ske i livet. Finns det någon punkt under livscykeln där denna separation kan komma till stånd utan att barnet lider, där gråt helt kan undvikas? Nä.

Dagis är säkerligen inte en perfekt institution. Det kan säkert göra ont att börja på dagis. Men lika säkert är att det kan göra ont att vara hemma från dagis med en förälder. Det kan säkert vara jobbigt att vara barn idag. Men att i bjärta färger måla upp en situation som om barn idag lider mer än förr är missvisande. Och att göra det utan att framför allt kräva förändring från män är att missrikta sina energier. Björks kolumner doftar moralpanik över det moderna samhället, och en vilja att åter rikta blicken på de tydligen mer eller mindre bortglömda barnen. Som om barn skulle vara något kollektivt bortträngt i detta samhälle, där föräldrar läser en miljon föräldratidningar och läser en miljon råd om hur de skall bete sig – och åtminstone kvinnorna faktiskt deltidsarbetar just för att de vill vara med sina barn.

Nej du, Nina. Vi är inte inne på helt fel spår. Förändringen över tid från 1950-talet till idag är snarare ett framsteg: inte för att föräldrar av båda kön numera kan göra karriär, utan för att många fler barn idag har mer än en förälder som engagerar sig aktivt i det; för att barn i mycket större utsträckning idag tillåts vara barn; och för att engagemanget kring barnens situation idag är starkare. Om vi kunde få fäder att bli lika involverade som mödrar vore ännu mer vunnet. Det får vi inte genom att få höra att konsumismen och kapitalismen är av ondo och att klockan borde vridas tillbaka till ett svunnet Utopia.

Jag läser om en bok av August Blanche, en av 1800-talets mest älskade författare. Boken är rätt känd. Den heter Hyrkuskens berättelser och publicerades i bokform första gången 1863. Den är ett avslöjande tidsdokument: borgerliga män som står upp mot fjantiga adelsherrar blandas med samma borgerliga mäns patetiska vilja att ändå umgås med de där finare familjerna, och att slutligen få gifta sig med adelsdöttrar. Slutmålet för Figge Höglund, bokens jag, är till syvende och sist äktenskapet, även om det inte blir med adelsflickan Evelina som han länge älskar men inte kan få. Det var bara som gift man en borgerlig man kunde nå sann mandom, enligt seklets visdom. Givetvis måste då boken sluta med att jaget säkrar denna position.

Det finns något i bokens avslutande sidor som både talar och inte talar till vår tid. Trots singelbegreppet, queerteorins landvinningar, en demografi som visar att enorma mängder människor är ensamstående och skilsmässotal som skulle ha chockat 1800-talets människor ser vi fortfarande heterosexuell tvåsamhet som själva meningen med livet. Och det är fortfarande i stor utsträckning i denna tvåsamhet som vi skall bli till som människor. De två, mannen och kvinnan som älskar varandra, är samhällets mikrokosmos – då som nu. Trots att familjer inte längre ser ut på det sättet är ändå uppfattningen av en familj mamma pappa barn.
(more…)

Håll i er.

I ETC läser jag att män kan amma. Det är bara att göra som många kvinnor som adopterar gör: sätt barnet till bröstet och efter en tid kommer mjölkproduktionen igång. Hm, tänker jag då, och undrar om inte detta är rent nys. Och hittar världens flummigaste sajt för manlig amning, där det heter att vem som helst kan suggerera sig till att börja producera mjölk. Föga övertygande: det är ungefär kristaller och diLeva och noll argument.

Men så hittar jag originalartikeln som ETC byggde på, Jared Diamonds “Father’s milk”. Den finns publicerad på en rad ställen på nätet, till exempel här. Innan vi går vidare skall man ha klart för sig att Jared Diamond inte är vem som helst. Han har skrivit en mycket hyllad studie där han kombinerar ett biologiskt perspektiv med historia, betitlad Vete, vapen och virus. Det är en vetenskapsman med mycket gott renommé som i denna text för pennan.

Och hos Diamond heter det att män under speciella omständigheter och i olika grader verkligen kan producera mjölk. Argumenten och empirin från djur- och människovärlden som Diamond för fram i artikeln är i alla fall övertygande.

Då kommer vi till mig. Jag har ägnat sju-åtta år av forskning åt att historiskt studera manlighet, och har övertygats om att manlighet är en fråga om idéer, inte om gener. Det som var manligt 1780 var omanligt 1840, och det som män gör idag när de verkligen vill vara riktiga män var sådant som de aldrig skulle ha gjort för åttio år sedan. Även om man i princip genom hela historien betraktat både manlighet och kvinnlighet som något av naturen givit, har historiker övertygande visat att detta är en fråga om kulturellt skapade ideal, inte biologiska essenser. Jag menar själv att min egen avhandling visar detta vad gäller manligheten under 1800-talet.

På ett intellektuellt plan inser jag alltså att min samtids koder för manligt beteende är en fråga om kultur, och detta har gjort mig i alla fall i vissa stycken öppnare för att inte alltid följa min samtids koder. Om det nu bara handlar om idéer och idéer sitter i huvudet, kan huvudet reformeras och barriärerna brytas.

Men så detta. Jag har uppfostrats till en syn på min kropp som en manlig kropp. Hur konstruktivistisk jag än är på ett intellektuellt plan känner jag direkt att här går en gräns. Efter kritisk självrannsakan måste jag inse att detta beror på att jag helt enkelt inte vill att min kropp skall utföra något som är så oerhört kodat som kvinnligt och biologiskt. Vore jag fri att välja skulle väl detta tillfälle, med en dotter på en månad i huset, vara ett gyllene tillfälle att verkligen bryta genusbarriärerna och amma? Som en handling av kärlek - även om det är mysigt att ge flaskan, förstås. Som en politisk handling - ha, där ser ni, den biololgiska gränsen mellan man och kvinna är trassligare att dra än vi tror. Som en personlig handling - ett övervinnande av min egen rädsla för att i biologiskt mening förkvinnligas.

Men icke.

Vad lär jag mig av detta? Att när genusgränserna trasslas till tillochmed på den biologiska nivån känner jag snarare en bekymrad skräck än befrielse. Så någonstans vill även en sådan som jag ha klara och tydliga kategorier. Jag överlåter alltså uppgiften att bryta isen och amma barn offentligt till andra - män.

Jaha, så har jag sett dem då, del 2 igår och del 1 idag. Journalisten Evin Rubars skildring av den variant av feminism som trivs och frodas hos delar av Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, alltså. För dem som har missat programmen har ni några veckor på er att se dem på webben, här.

Det finns många saker att diskutera kring de här programmen, och min text har blivit lite lång. Jag skall hålla mig till två saker: hur programmen läses av några andra och framför allt problemen med den feminism som inte minst Roks’ ordförande Ireen von Wachtfeld ger uttryck för.
(more…)

Bara så att vi är säkra från början: jag sympatiserar helhjärtat med tanken på ett feministiskt parti. Jag tror att detta parti kan göra mycket gott, inte minst höja nivån på folks tankar om vad feminismen är till för. I och med ett feministiskt parti har vi i Sverige en unik möjlighet att få ett parti som sträcker ut den feminstiska kampen in i varje skrymsle av detta ojämlika samhälle vi lever i. (Jag vet, de är inte ett parti i traditionell bemärkelse än, men jag använder ändå det ordet här och nedan.)

Jag har dock ett par invändningar. Trots allt presenterar sig detta parti, åtminstone på sin hemsida, nästan som ett kvinnoparti, trots allt. I partiets så kallade “Plattform“, ett slags grunddokument, ligger all fokus på kvinnors underordning, och i princip inget alls sägs om hur man vill arbeta på att förändra dagens uppfattningar av maskulinitet. “Män” används oerhört monolitiserande, medan “kvinnor” tillåts vara av olika sexuell läggning, hudfärg, ålder, och så vidare. Det heter också att:

“Feministiskt initiativ vänder sig till kvinnor som vill avskaffa den patriarkala ordningen och till de män som solidariserar sig med oss i denna kamp.”

Jag vet inte om det är jag som är helt överkänslig. Men här säger ju faktiskt detta feministiska parti att själva kampen är kvinnors, och att en sådan som jag är biologiskt utesluten från att vilja avskaffa den patriarkala ordningen - det enda jag kan göra är att solidarisera mig med kvinnor i vad som framställs som DERAS kamp.

Partiet sträcker inte heller ut en hand till andra underordnade grupper, som till exempel homosexuella män eller de som buntas ihop och etiketteras som “invandrare”, i det att man i Plattformen skriver att “Kvinnor som överskrider samhällets gränser för kön och sexualitet trakasseras och diskrimineras.” Inte ett ord om att homosexuella män är oerhört utsatta för andra mäns våld; eller att det kostar på även maktmässigt för män att överskrida samhällets gränser för kön och sexualitet. Inte ett ord om att även stora grupper av män befinner sig i underordnade positioner gentemot andra män. Könsmaktsordningen är här mäns makt över kvinnor. Basta.

Tyvärr är det så, att genom att monolitisera män riskerar partiet att misslyckas att förklara för folk vad män har att vinna på feminismen.

Jag förstår att man inte kan få med allt i ett så litet dokument. Men bristen på differentiering av män i olika former av maskuliniteter visar att man fortfarande har en mycket stereotyp bild av vad manlighet är för män som bor i detta land. Detta blir också märkbart i partiets svar på vanliga frågor, där man under frågan

Vad finns det för skäl för män att rösta på Fi?

svarar såhär:

“Om du är upprörd över att din fru fortfarande går på ett osäkert vikariat inom vården efter tio års arbete, eller om du är upprörd över att din dotter får höra skällsord som fitta och hora i skolan. Om du är upprörd över att din gamla mamma inte får lika bra vård som din gamla farbror i äldreomsorgen, eller om du inte känner dig bekväm med att tvingas in i en stereotyp mansroll som förhärligar våld och ser män som tvåbenta bankomater med försörjaransvar.”

Feminismen är en fråga om kvinnors utsatta positioner. Och den svenska “mansrollen”, det där begreppet man fortfarande använder i den offentliga debatten trots att forskningen har dissat det i tjugo år eller så, är ett förhärligande av våld och familjeförsörjning. That’s it. I en intervju i tidskriften Arena som dock inte tycks ha lagts ut på nätet tilläts Gudrun Schyman verkligen tala till punkt angående vad hon menar med den feministiska kampen. Där var det oerhört tydligt dels att hon är en mer nyanserad, mer skarptänkt feminist än vad media normalt vill göra henne till. Dessutom framkom med all önskvärd tydlighet hur frågan om feminismen och männen verkligen var något hon har tänkt mycket och bra kring. Dessa tankar återspeglas dock inte i själva partiets programförklaringar.

Om Fi kunde formulera politiken också så, att män kunde inse vilka vinster de kunde göra genom feminismen, vore det på en och samma gång ett taktiskt smart drag som skulle locka fler manliga väljare, och en mer sann analys av hur patriarkatet fungerar.

…vi måste höja våra röster för att hööööras! Tydligen. Karl-Petter Thorwaldsson, regeringens utredare i frågan om en reformerad föräldraförsäkring, förklarar i en intervju i Dagens Nyheter att mäns låga uttag av föräldraledigheten faktiskt inte beror på dem, utan på – kvinnorna. Som han förklarar:

”I debatten har det alltid framhållits att det är papporna som väljer att inte vara ledig. Men vi har sett att det är mamman som är ovillig att släppa månader till pappan.”

Låt oss vara precisa. Jag tror att detta förekommer; jag tror att det finns en massa män som tänkte sig att de skulle vara hemma med barnen mera än vad som blev fallet, och att dessa män inte liksom släpptes in av barnens mödrar. Men vänta nu: vems fel är det? Luktar inte dessa mäns beteenden oerhört mycket av vad mansforskaren Lars Jalmert på tidigt 1980-tal kallade för “i-princip-män”? Jalmert fann att de flesta män han intervjuade alla hade en väldigt positiv inställning till jämställdhet, till att vara hemma med barn, göra hushållsarbete, och allt sådant. På en attitydskala var de inte fiender till jämställdhet. De hade bara inte riktigt möjligheten att förverkliga sina idéer i praktiken - menade de.

Så till dagens män, dessa stackars potentiellt älskande fäder som tydligen luras på konfekten av sin partner. Vi tänker oss följande situation: en man säger till sin partner att han vill vara hemma med barnet i nio månader. Hon svarar att hon tänker minsann vara hemma i ett och halvt år och är inte beredd att ge bort mer än högst tre månader. Mannen säger att jaha, det var ju tråkigt, då är jag väl hemma i tre månader. Vem bär ansvaret för denna brist på jämställdhet - är det bara kvinnan? Varför ställer sig inte mannen i detta läge och säger “Fast det är inte upp till dig att bestämma att du skall ta ut mer föräldraledighet än jag, eftersom barnet har två föräldrar. Varför skulle din röst väga tyngre än min?” I familjer där det finns två föräldrar som skall dela (redan det ett bedrägligt verb) på föräldraledigheten, hur kan det vara bara kvinnans fel om mannen tar ut lite eller ingen föräldraledighet? Nej, dessa män som menar sig vilja vara hemma massor med barnen men inte är det är just “i-princip-män” i Jalmerts terminologi: de talar sig varma för att vara hemma men är det inte. Attityden är positiv, praktiken är det inte. Dessutom är mitt empiriska exempel illa valt, eftersom det framställer män som en grupp där den vanliga attityden är att vilja vara hemma med barnet i nio månader. Att vilja vara hemma med barnet länge är just en sådan attityd man menar sig ha om någon frågar - eftersom man vet att detta är den “rätta” attityden. Ungefär som att man vet att man skall säga att frukosten är dygnets viktigaste måltid, helt oavsett om ens frukost normalt består av en cigg och en kopp kaffe.

Så, istället för att porträttera män som offer för kvinnors ovilja att lämna ifrån sig föräldraledighet kanske vi borde problematisera just männen, för deras ovilja att handla som de säger att de vill handla. På vilka andra områden än just familjen skulle man kunna beskriva män som viljelösa offer för andras märkliga maktutövning?
(more…)

Vem såg Guldbaggegalan igår?

När Ann Petrén skulle introducera de nominerade till kategorin bästa manliga skådespelare intog hon podiet som en man, gick som en man, pratade som en man, och var klädd som en man. Så sade hon allt sådant som kvinnor säger om kvinnor - men om män. Saker som att det finns så många berättelser om män som ännu inte är berättade; att vi behöver få intressanta roller skrivna för män; att män behövs inom filmindustrin; och så vidare.

Ann Petrén gjorde en helt briljant iscensättning av vad patriarkatet går ut på: kvinnor görs till kön, görs till undantag, och ingen höjer ett ögonbryn när kvinnor appellerar till manusförfattare för att fler intressanta kvinnoroller skall skrivas. Några - främst kvinnor - kritiserar ofta just denna faktiskt existerande brist. Men män? Roller för män som är intressanta? De finns ju redan i tusental! Just därför blev det Petrén sade så tänkvärt.

När Petrén höll sitt anförande benämnde hon män som en könad kategori. Män gjordes till en grupp som sades ha speciella intressen just i sin egenskap av män. Män är ovana vid att höra den här typen av resonemang; vi har ju privilegiet att först och främst vara individer. Resultatet blir roligt. Hade Ann Petrén gjort entré i klänning och sagt exakt samma saker men om kvinnor hade ingen skrattat - alla hade tänkt att det här var ju bra sagt, och tänkvärt. Och visst, det är ju roligt, när en kvinnokropp med manskläder - när en man med bröst och slida - benämner män som män. Bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor blir så skriande att vi skrattar.

Men vilka skrattade? Under nio tiondelar av Petréns anförande skrattade, av det ljusa skallet från skratten att döma, kvinnorna. Kameran zoomade in enstaka män som vred sig som metmaskar under orden, män som inte alls förstod vart Petrén ville komma. Mikael Persbrant, denna manlighetens ikon, såg närmast chockad ut. Först när Petrén var i det närmaste färdig började männen förstå - skratten ändrade tonart och blev könsblandade.

Det är roligt när män benämns som män. Det är härligt att få höra briljant feministisk kritik framförd med all den släpiga pondus som vi tenderar att gilla hos män. Och det var intressant att se att kvinnorna fattade poängen på en gång. Männen, däremot, tycks ha känt en helt rationell skräck: här hamnade den så sällan ifrågasatta maktpositionen i gungning.

Tack, Ann Petrén!

Läser dagens DN, ledarsidan, och sätter kaffet i halsen. Jag menar, det måste ju finnas gränser för hur dumt man får resonera. Anders Isaksson brer ut sig över hur feminismen är vår tids (västerländska) form av fundamentalism, där det bara finns en enda sanning. Artikeln avslutas med en osmaklig parafrasering på den muslimska trosbekännelsen:

“Det finns bara en feminism, dess uttolkare är akademiska genusteoretiker och dess profet är – för ögonblicket - Gudrun Schyman.”

Så blir “islam” till “fundamentalism”, och “feminism” blir “islam”. Cirkeln är sluten: Ahmed och feminister har lika svårt för att tänka så öppet och nyanserat och klart som Anders Isaksson (nedan AI).
(more…)