David Tjeders blogg

Det är OS. Det är hockey. Att det finns mycket manlighet i hur hockey kommenteras har jag resonerat kring för länge sedan. Men nu har OS och inte minst Niklas Wikegård tagit mansälskandet till nya höjder - eller dalar.

Damkronorna (som de ständigt benämns som - det vore ju hemskt krångligt om de också fick vara “Tre Kronor”, eller hur?) spelade mot Kanada härom natten, och den stackars huvudkommentatorn hade länge fullt sjå med att försöka få rätsida på Wikegård, som hela tiden lämnade det ämne han skulle tala om - dagens match - för att gå in på helt andra saker. Ett tag trodde jag faktiskt att karln var onykter, så märkliga saker kom flygande ur hans mun. Programmet kan mycket väl bli ett välanvänt underlag för genusanalyser i klassrum för lång tid framöver, i hela vårt land. “Kan vi inte hitta på sånger för alla kanadensiska spelare?” kastar han ur sig när Sveriges förnedring i siffror börjar bli plågsam - och bryter ut i sång. Eller: när jag tränade i Schweiz råkade vi ut för en sådan här blodig livsfarlig skada - följt av en lååååååååång utläggning. Ämnet gled hela tiden bort från hockeyspelare med snippa till hockeyspelare med snopp. Allra helst svenska sådana. Där satt jag och tittade på en match spelad av kvinnor, men Wikegård talade om något helt annat. Vid sådär en andra halvan av andra perioden gav huvudkommentatorn upp, och så satt de båda tupparna och kommenterade tuppar. Tuppar som varit, tuppar som skulle komma att bli, tuppars skadeproblem, tuppars formkurva. De var till sist så ointresserade av matchen som pågick att det faktiskt blev till humor av det hela.

Inom genusforskningen brukar vi som ägnar oss åt att analysera maskulinitet tala om homosocialitet. Typ mäns tendens att hela tiden spegla sig i, jämföra sig med, och vilja få sin manlighet bekräftad från andra män. I homosociala miljöer brukar manlighetsdyrkan bli extra tydlig. Fängelser. Militären (tills nyligen). Helt manliga ledningsgrupper och styrelser. Idrott. Till exempel. I Wikegårds fall är det tydligare än hos de flesta. Det är liksom härligt när de manliga hockeyspelarna spelar som män. Att inte gnälla på domaren utan bara “gnugga, gnugga, gnugga” är bra. Att lyckas sätta in en stenhård tackling den sekund en motspelare tittar för mycket ned i isen är bra. Att bryta in mot mål i hög fart är bra. Att göra det bärande en blågul tröja är bäst.

Men det tycks som att det krävs något mer. Det verkar inte bättre än att det krävs en penis för att Wikegård ska intressera sig mer än flyktigt för vederbörande.

En sista sak om detta med när kvinnor spelar hockey. Damhockeyn sägs ofta ha det problemet att det inte är bra för sporten att den domineras så totalt av två länder, USA och Kanada. Det är liksom inte bra med sådana stora kvalitetsskillnader, menar kommentatorer hela tiden. Tja, kanske det. Men: har alla glömt att mäns hockey fortfarande var på allra största allvar även när CCCP med stenansikten krossade allt motstånd under ett par decennier? Deras dominans lockar akademikern i mig att tala om hegemoni: 20 av 25 guld i VM mellan 1963 och 1990; sju av åtta guld i OS mellan 1964 och 1992. Under denna tid gick matcher mot Sovjetunionen ut på att hålla emot anstormingen; framgång var att förlora med bara sådär en fem mål. Hur underbart hade det då inte varit om de kvinnliga expertkommentatorerna hade talat massor om att Makarov, Fetisov, Krutov och grabbarna var ett problem för den sport de utövade - eller att det inte riktigt var värt att ta det hela på allvar eftersom kvalitetsskillnaderna mellan länder var så stora…

Så länge sedan jag skrev, och så återkommer jag med en banalitet. Jag har fått ett nytt namn, Thomas Tjeder. Så heter jag i alla fall i dagens Metro (internetupplagan är dock korrigerad). Ingen skam ska falla på journalisten, Jenny Sköld; det är något i sättningen som blivit fel. Undersökningen, utförd av YouGov, vore intressant att ta del av. Den är dock inte offentligt tillgänglig. Vad vi har att gå på är de delar av den som just tas upp av Metro.

Enligt undersökningen anser 43% av svenska kvinnor i urvalet att män var manligare förr, medan denna åsikt omfattas av 58% av männen. Samtidigt undrar man på vilket sätt man har ansett att männen var “manligare” förr, vad nu “manligare” innebär; de drag som åtminstone många kvinnor lyfter fram som positivt manliga har knappast haft hög status som manliga egenskaper i detta svunna “förr”. Så tycker bara 1% att framgång är manligt, och 43% av kvinnorna anser att humor är en kanonmanlig egenskap. Tittar vi bakåt i tiden har humor knappast konnoterat manlighet. Ännu intressantare vore förstås att få veta mer om vad männen tycker är riktigt manliga egenskaper, dessa som tydligen har gått förlorade i vår tid. Ser männen tillbaka till ett svunnet paradis av riktiga karlar som inte diskade och städade och var föräldralediga? Är deras siffra för just framgång högre än kvinnors? Jag misstänker det starkt, och lovar att i så fall återkomma i frågan om jag lyckas skaka fram själva undersökningen.

Fotbollsklubben F C Københavns spelare får en särskild bonus om laget vinner sina matcher. Bonusen består av porrfilmer. Två per spelare och vunnen seger, för att vara exakt. Är det inte underbart, så säg? God prestation på planen – grattis, här får du lite porr. Jag läser artikeln och känner som Sam Seaborn i Vita Huset: “This is bad on so many levels.” Jag funderar också stilla om klubben har registrerat sina spelare utifrån sexuell läggning, så att homosexuella spelare kan få njuta av homoporr, eller om alla spelarna får samma typer av filmer? Om man gillar bondage, får man sånt då?

Nästan ännu roligare än detta i sig helt bisarra och djupt problematiska faktum är Dagens Nyheters sätt att vinkla berättelsen. När de skriver i frågan är rubriken “Porrbonus till svenska spelare”, och de svenska spelarna i FCK benämns med namn. Som om problemet är att våra blågula helyllegossar kommer att bada i pornografi, inte att FCK har ett sponsoravtal som stinker heterosexism. Ingen kritisk röst tas heller fram, och artikeln avslutas stillsamt med meningen “FCK har så här långt vunnit 9 av sina 14 seriematcher, och sammanlagt 13 tävlingsmatcher.” Är det meningen att vi läsare av detta skall dra en längtans slutsats: 26 p-rullar per skalle i FCK. Den som ändå spelade där… Eller?

För några dagar sedan hade SVT:s program Argument en debatt om huruvida pappor diskrimineras i vårdnadstvister eller inte. På ena sidan stod Michael Alonzo, ordförande i föreningen pappa-barn. Hans argument var, i korthet, att män systematiskt diskrimineras i vårdnadstvister, eftersom rättssystemet utifrån ett odefinierat “barnets bästa” går till att i en förkrossande majoritet (mer än 90%) av fallen besluta att modern skall ha ensam vårdnad om barnen om föräldrarna inte kommer överens. På hans sida argumenterade även barnrättsjuristen Lena Celander-Jörgensen. Mot honom stod barnrättsadvokaten Lotta Insulander Lindh, den moderata riksdagsledamoten Inger René och psykoterapeuten Stefan Lindberg. Särskilt Insulander Lindh upprepade flera gånger att debatten under programmet hamnade snett eftersom den centrerade på föräldrars rätt till sina barn, istället för att fokusera på barnets bästa. Hon vägrade se ens möjligheten av några som helst strukturella problem i systemet, så som det fungerade idag. Det fanns kanske någon enstaka domare som dömde konstigt eller någon enstaka dum mamma som ljög i rättssalen, men att det skulle kunna finnas en strukturell obalans mellan fäders och mödrars utgångspositioner vid vårdnadstvister var liksom i sig självt uteslutet, tycktes hon mena.

9 fall av 10 leder till en dom i samma riktning, och det finns inga problematiska maktstrukturer mellan de inblandade värda att ta upp till debatt? Annat än den fullt rimliga, att kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män och därmed oftare är de facto huvudansvariga som föräldrar, förstås. Här ligger något i vassen och lurar. Här finns en ovilja att erkänna att strukturer, även helt hypotetiskt, skulle kunna verka diskrimerande mot män. I stället talade Insulander Lindh och de andra om att det finns barn som utsätts för misshandel och övergrepp; om att det inte alltid är bra med gemensam vårdnad; om att i de flesta fall kan föräldrarna sköta det där med vårdnaden om barnen vid separation.

Som om det var något Alonzo och Celander-Lindh inte höll med om!

Om man som jag förläst sig på maskulinitetsteorier och forskning om män och manlighet i vår samtid och i historien vet man att det som i USA varit känt som “Men’s rights movements” mycket mycket ofta har besjälats och besjälas av en skarp och explicit antifeministisk udd. Därför är många feminister, undertecknad inkluderad, direkt i en garde-ställning så fort någon talar om mäns rättigheter, eller fäders rättigheter, eller ynglingars rättigheter. Detta eftersom vi vet att argumenten så ofta framförts med en hel del problematiskt bagage.

Ändå kan jag inte komma ifrån att Alonzo argumenterade övertygande. Och att vi här, i vårdnadstvister, mycket väl kan ha en empirisk situation där män faktiskt är strukturellt underordnade kvinnor. Den västerländska kulturen – de västerländska männen dito frånvarande fäderna inte minst – har sedan sådär en tvåhundra år hyllat Modern med Barnet och talat panegyriskt om vikten av en moders fjäderlätta hand med de små. Det är därför inte alls orimligt att tänka sig att denna koppling systematiskt undergräver fäders positioner när de nu så smått börjat “tränga in” (jag letar sedan många år efter en mindre manlig metafor, om någon därute kan hjälpa mig så be my guest) på detta kvinnligt kodade område. Vilket i sin tur gör att man i rättssalar i vårt land lika enkelt dömer till moderns fördel som man dömer till våldtagna kvinnors nackdel på (lika?) lösa grunder.

Insulander Lindhs mantra att detta inte handlar om fäder och mödrar utan om barnets bästa var också det just fascinerande. I hennes argument fanns nämligen ingen möjlighet att det fanns något samhälleligt, genusmässigt problematiskt inbyggt i det där uttrycket, “barnets bästa”. Det var som att det finns ett exakt enkelt definierbart “barnets bästa” därute någonstans, och det var just detta man verkligen dömde efter, när mer än nio av tio domar gick till att modern skulle ha ensam vårdnad om barnen.

Låt oss göra en tidsresa. För hundra år sedan motarbetades feminismen kraftigt och ihållande av bildade män ur samhällets elit. Men inte främst med argumentet “för vi tycker att det är bra om ni håller käften och gör som ni blir tillsagda så att vi kan fortsätta att behålla makten över det offentliga rummet”. Visst fanns sådana röster också. Men det vanligaste var att argumentet framfördes ungefär såhär: samhällets/nationens/familjens/civilisationens bästa kräver att kvinnor förblir kvinnliga och tar hand om barnen medan männen förblir manliga och sköter det offentliga. Och feminister stångade sig blodiga mot alla de där andra värdena som hängdes framför dem som hotade. De var tvungna att omdefinierade vad nationens bästa var för något, vad samhällets bästa egentligen bestod i. De fick slipa fram argument för att få de antifeministiska männen att se att deras egna argument hade som förutsättning de egna privilegiernas fortbestånd. Och säga ungefär: “när du säger nationens bästa menar du vita gifta mäns bästa”. Nu hängde man i stället fram “barnets bästa” mot det helt rimliga argumentet att män har sämre utgångspunkt än kvinnor vid vårdnadstvister.

Jag köper inte hela Alonzos paket. Jag tror inte att alla barn får det bättre av att vara med båda sina föräldrar. Ensamstående föräldrar – särskilt ensamstående mödrar – behöver på ett helt annat sätt än vad fallet är idag bli föremål för offentligt hyllande. Men det intressanta med debatten i Argument var inte detta. Det var istället oförmågan från Alonzos vedersakares sida att se att vi här kan ha ett område där den strukturella underordningen inte är av kvinnor utan av män. Att det kan finnas sammanhang, kontexter, situationer, där män är strukturellt underordnade kvinnor. Teoretiskt är detta något för oss feminister att bita i. Debattmässigt är det något för oss feminister att erkänna. Och frågan är om det inte i alltför stor utsträckning är en feministisk blind fläck. Detta alltså: sambandet mellan mäns överordning över kvinnor med sammanhang där mäns underordning är lika strukturell.

För den genushistoriker jag är idag framstår 80-talet som en brusande vårflod efter ett långt töväder. 80-talet ser en massiv publicering av böcker och artiklar med feministisk analys av dåtid och samtid, såväl i Sverige som internationellt. Joan Scott och Yvonne Hirdman utvecklar teoretiseringen av fältet; blicken vänds mot de prostituerades historia, mot feminismens historia, mot de borgerliga hustrurnas historia, genus sammanbinds med klass och kvinnohistoria blir till genushistoria.

Mitt eget 80-tal ser annorlunda ut. Man kan kanske inte klandra mig för att jag som fjortonåring inte läste Joan Scotts banbrytande artikel ”Gender: A useful category of historical analysis” när den publicerades i American Historical Review 1986. Jag läste annan litteratur – Dostojevskij, Majakovskij, Lundell – och levde i en värld där genus överhuvudtaget inte var en kategori.

När jag föreläser i genusfrågor på svenska gymnasier finns numera nästan alltid någon elevförening som dryftar jämställdhetsfrågor. Några sådana fanns inte på min högstadieskola. I mitt 80-tal var andra frågor på tapeten. Jag var engagerad i Amnesty International och talade mig varm om den orättvisa världsordningen, om svälten i tredje världen och om rasism. 80-talet var för mig först och främst svältande barn och ”Do they know it’s Christmas?”.

80-talet är också en tid då jag skapar min identitet som ett ”inte”. Alla dessa Henry Lloyd-jackor i skolan. Jag blir en som aaaaaaaaldriiiiiiiig skulle kunna vara så ytlig att jag bar en Henry Lloyd-jacka. Mitt mantra är ”alla andra är dumma och ytliga, men jag är minsann äkta”. Till skillnad från alla dessa ytliga MUF-are vill jag någonting med mitt liv. Jag tar som synes livet, och mig själv, på mycket stort allvar. Inte minst då vad gäller denna klassiska identitetsmarkör, musiken.

Bruce Springsteen. U2. Uffe.

Mitt 80-tal i ett nötskal. Det finns annat också, förstås. Men dessa är störst. Ulf Lundell är aldrig Ulf Lundell för mig – han är Uffe. Han är Mannen. När Uffe spelar på Johanneshov på nyårsafton 1985 är jag för liten för att få gå. Men jag sliter mig inte från teven ens när raketerna exploderar runt omkring huset och ett nytt år är inlett. Jag måste se vad Uffe gör.

Så blir jag en av Pojkarna längst fram. Men lite för liten, lite för ung; jag har ju ännu inte gjort de saker som de där pojkarna i sången har gjort. Jag är mycket långt ifrån att ha lägrat min kvinna och fått barn. Och jag är för ung för att kunna, som en hel generation av äldre svenska män har gjort, gifta mig och skilja mig med Uffe som förebild. När andra män ursäktade sitt supande i ljuset av Uffes alkoholism var jag mest orolig för hur Uffe mådde. När Uffe låg i skilsmässa och sjöng sin smärta bodde jag hemma hos mamma och pappa och hade ännu inte någon gång blivit onykter.

Någon gång i slutet på 80-talet spelar Ulf Lundell tre (eller var det fem?) kvällar i rad på Konserthuset i Stockholm, och jag har biljetter till alla spelningarna. Givetvis längst fram i mitten. Sista spelningen garvar Uffe när han ser mig, höjer ögonbrynen och nickar en hälsning. Jag har blivit igenkänd av Uffe! Det är ett av de största ögonblicken i mitt 80-tal. Oförglömligt.

Vad var det då, med Uffe?
(more…)

Jag frågar elever i en gymnasieklass efter män som de anser vara manliga. Vi får bland annat: Clint Eastwood. Zlatan Ibrahimovic. George W. Bush. Arnold Schwarzenegger. En tjej säger Darin. Darin med den lena rösten och de känslomättade balladerna. När jag lyfter pennan för att lägga hans namn till de andra inträffar vad man kunde kalla ett postmodernt ögonblick. Jag är ju Föreläsaren som skall berätta Sanningen om manlighet. Om jag verkligen skriver ”Darin”, ja, då är ju Darin en riktig man. Och att släppa in Darin i det där brödraskapet av karlakarlar är något som särskilt killarna i klassen visar sig ha väldigt väldigt svårt för. Invändningarna haglar genom rummet.

Händelsen i just det här klassrummet är inte unik. Om det inte är Darin som utlöser ramaskri bland killarna är det Magnus Carlsson, eller Thomas di Leva, eller Jonas Gardell, eller vilken ung kille som helst från vilket pojkband som helst. Och det är alltid tjejer som kommer med de förslagen.

Medan jag skriver utropar en kille, med äckel i rösten:
”Darin! Men – det är ju en sådan kille som tjejer gillar!”

Se här manlighetens konstruktion i ett nötskal. Förutom gränslinjen mot att inte själv vara kvinnlig: Att först och främst vara en sådan man som uppskattas av andra män. Att inte vara en sådan man som uppskattas av kvinnor. Och, trots viljan att uppskattas av andra män snarare än kvinnor: att under inga omständigheter vara homosexuell.

När jag var sådär en tolv, tretton var en av mitt livs största skräcker att jag skulle vakna upp en morgon och vara bög. Samma unkna homofobi uttalas av unga killar när namnet som skall upp på listan tillhör någon som är sexuellt attraherad av män.

Ännu sorgligare blir det när eleverna får tala om kvinnor de ser upp till. Ingen kille har någon enda gång här sagt namnet på en feminist. Istället förskjuts idealet från politikens, handlingens, den muskulösa väldefinierade kroppens och våldets arenor till den sexuella tillgänglighetens. Kvar blir kontrasten mellan en Britney Spears och en George W. Bush.

Igen manlighetens konstruktion i ett nötskal. Hon för honom. Han för honom. Efter ett halvt sekel av jämställdhetspolitik: misogyni och homofobi.

Det är inte så att ingen av killarna uppskattar Darin eller Magnus Carlsson eller Thomas di Leva eller Jonas Gardell, även som manliga förebilder. De bara säger det inte. I mindre grupper kan de dock artikulera helt andra och öppnare mansideal än vad de gör i klassrummet. Inte minst handlar detta om rädslan att framstå som omanlig i andra mäns ögon. Härav mäns tendens att bli mer sexistiska, mer homofoba, mer misogyna, och mer rasistiska ju fler män som befinner sig i ett givet rum. Det är en kärlekstörstande tävlan efter andra mäns uppskattning.

Att få heterosexuella svenska män att på allvar lyssna till andras röster. Att få dem att inte bara undantagsvis, privat och med ett fåtal vänner artikulera tankar och handla längs linjer som går på tvärs mot problematiska föreställningar om manligt och kvinnligt. Se där ett par centrala uppgifter för vår tids feminism.

[Publicerad i senaste numret av Genus, där dock med den mycket problematiskt heteronormativa rubriken ”Våga vara en sådan kille som tjejer gillar!”]

Oj.

Det var ett tag sedan sist. Först var det tekniska problem med bloggen, sedan semester, sedan lättja. Jag har hunnit vara med om en underbar konferens om maskuliniteter i Guadalajara, Mexico; jag har suttit på seminarium under Almedalsveckan och diskuterat genusforskningens framtid (där Popova dök upp som gubben i lådan under seminariet och var precis lika popovsk som hennes texter i SvD är); och jag har slitit med akademiska texter som är aaaaalldeles för försenade. Därav tystnaden här.

Nu har jag bara två småsaker på hjärtat.

1) Sportjournalister. Hur de dels griper efter halmstrån, och dels upplever varje motgång som ett svek mot - sig själva. När Sverige nu fick spö av Tyskland (igen) är det med desperation i rösten som TV3:s journalister tjatar och tjatar och tjatar i varje intervju om att berodde detta kanske också på att det svenska laget blev en timme försenat till arenan? Var det så? Var det så? Var det så?

Var, förutom inom sportjournalistiken, får män bry sig så oändligt bekymrat om andra män? Hur är det med den där lätta sträckningen i höger ljumske, hur mår egentligen Svensson, är det förvirrande för dem att spela 4-4-1-1? Vojne, vojne.

Två lag spelar fotboll. Det ena laget spelar sämre än det kan. Det andra laget är, och bör, vara överlägset. Sverige kunde spela bättre, men gjorde det inte. End of story. Men nej, nej. Diskursproduktionen måste vara minst lika omfattande som om Persson skulle annonsera att han avgår med omedelbar verkan. Före, under, efter varje match. Gäääääääsp.

Så till nummer 2 - en liten anekdot ur historien. Detta står att läsa i Aftonbladet den 24 augusti 1945. Det är femton dagar efter att den andra atombomben detonerat över Nagasaki; arton dagar efter Hiroshima. Tidningen är full av berättelser om hur många som dött, och man skriver om bombens “‘radioaktivtet’” - med citationstecken. Så finns bland dessa berättelser följande lilla artikel:

Atombomb kan ej stoppa tyfon

Borgmästare Herbert Frinke, som hoppades att man med hjälp av atombomber skulle kunna hejda och ”splittra” de orkaner och tornados, som sveper fram vid Floridas kust, och som för några dagar sedan sände president Truman ett telegram härom, har fått sina förhoppningar grusade.
President Truman har nämligen låtit sända ett svarstelegram till borgmästaren, vari förklaras att den ”den meteorologiska effekten” av atombomben är mycket ringa.

Detta är hela artikeln. Jag har googlat på Frinke - resultatlöst. Men är inte den lilla berättelser precis hur bisarr som helst, så säg? Att man kommenterar själva idén så totalt stillsamt, mitt i katastrofen i Japan. Eller är det extremt torr humor, ett ironiskt sätt att hänga ut Frinke som ett rikspucko utan att säga det?

De som dessa dagar passerar Mörby Centrum med bil kan konstatera att de har blaffat upp världens fetaste reklambild för just Mörby Centrum längs fasaden. På bilden, som jag inte lyckats hitta på nätet, syns två huvuden: en man och en kvinna. Mannen är längre än kvinnan. De ler - som jag minns det mot varandra, jag har bara passerat den vägen en gång - och ser sådär härligt lyckliga ut.

När bilen passerar detta gigantiska fotografi gör jag blixtsnabbt, nästan ryggradsmässigt, följande analys: att detta är en bild av stinkande könskomplementär heteronormativitet. Han och Hon, och tillsammans kan de i den moderna konsumtionens tempel få utlopp för det de innerst inne är - en Man, en Qvinna. Det är heterosexuellt, normalt, den bild av det goda livet som ständigt reproduceras i media.
(more…)

Jack Bauer förvandlades trots vad jag förutsade tidigare inte homosexuell feminist i femte säsongen av 24. Surpriiiiise! Nej, han fortsätter att vara just så manlig som han alltid varit. Bara detta: hans pseudonym nu när han gått under jorden är Frank. Om möjligt ännu mer helylleamerikanskt än Jack. (Vi borde nog inte övertolka hans erotiskt belastade efternamn: Flynn.)
Och han arbetar på ett oljeraffinaderi.
Och han har en vacker kvinna - igen.
Och skall göra det rätta - igen.
Och det kräver våld - igen.
Och han älskar sitt USA - igen.
Och när han inom kort hittar den som just mördat hans största kärlek i livet, den före detta amerikanske presidenten Palmer, är det No More Mr. Nice Guy - han skjuter snubben i huvudet trots att han skulle kunna rädda hans liv. När det gäller kärleken mellan män är Jack skoningslös.

Jack är tillbaka. Lika manlig som någonsin förr.

Det finns en myt om mannens sexualitet som det är hög tid att skrota: när män blir kåta är deras drift så stark att den bara måste få utlopp.

Få myter har haft så katastrofala konsekvenser som just denna. Under 1800-talet legaliserade man prostitutionen, och tvingade de registrerade kvinnorna att genomgå läkarundersökningar för att säkra att männen inte skulle smittas av könssjukdomar. Männens rätt till sexuell utlevelse måste säkerställas. För om inte de prostituerade fanns, vad skulle då männen ta sig till? Läkarna svarade unisont: de skulle börja förföra och tillochmed våldta de fina kvinnorna, de ur medelklassen. Prostitutionen var ett skydd mot dessa kvinnors dygd. För mannen måste ju få utlopp för sin drift. Som en flitig bordellkund uttryckte saken i sina memoarer: ”Man skaffade sig den nödvändiga lättnaden i körtlarnas överbelastning hos de ofta vackra och snälla hetärerna på ’59:an’”, den lokala bordellen.

Trodde ni att den här idén var död, nu när lagstiftningen kriminaliserat könsköparna och männen inte längre har tillgång till kommunala bordeller? Inget kunde vara felaktigare.
(more…)