David Tjeders blogg

Eminem, vårt klots kanske mest politiskt inkorrekta människa, är som alla säkert vet tillbaka. Visst, det var inte direkt igår det hände, men med tanke på att jag är konsekvent långsam i mitt bloggande kommer jag såhär i efterhand med lite kommentarer, nio månader efter att den “nya” plattan släpptes.

Relapse är på det stora en positiv överraskning i jämförelse med den ojämna Encore. Musikaliskt är det en jättebra skiva. Men mer än tidigare har texterna blivit, minst sagt, problematiska.

Det finns en tydlig tematik på var och en av Eminems skivor. The Slim Shady LP (1999) - den egna fattigdomen och positionen att vara vit underklass. The Marshall Mathers LP (2000), som träffande inleds med raden “They say I can’t rap about being broke no more” - homofobi kryddat med misogyni. The Eminem Show (2002) - inte lika tydligt, men hur det egna livet blivit en dokusåpa, kanske. Encore (2004) - pruttar. Det är som att han ständigt måste hitta ett nytt tema som ska fungera som provokation mot allt vad god smak heter. Och många gånger har han lyckats. Ofta har han också lyckats vara på en gång provocerande och tankeväckande. Visst, ibland är han bara tröttsam, löjlig, barnslig och full av problematiskt hat. Men inte sällan har han varit mycket mycket mer än så.

Nu har alltså en ny platta kommit, efter en lång paus. Vad blev det för tema denna gång, då? Dels droger, dels explicita skildringar av våld mot kvinnor. Det senare temat går igenom många av skivans spår, och blir denna gång till något annat än en medveten provokation. Det blir, helt enkelt, äckligt. Och den underliggande lurifaxtonen av klurigt leende provokatör som tidigare ofta gjort sig gällande på hans plattor är i princip försvunnen.

Låten “Kim” från The Marshall Mathers LP har kritiserats av många feminister i USA för att vara misogyn och uppmana till våld mot kvinnor. (Se till exempel här.) Jag håller inte med. “Kim” är framför allt en skildring av Eminems egen paranoia och frustration. Låten, där Eminem stryper sin partner Kim, modern till hans dotter Hailie, till döds på slutet, skildrar inte mordet som ett legitimt svar på Kims otrohet. Eminem är tydlig i att karaktären i låten - han själv - har fullkomligt tappat greppet om verkligheten. När Eminem rappar “why do you always make me shout at you?” vet vi som lyssnar på sången att det inte alls är Kims fel att han skriker på henne, utan att felet är hans. Han ber om Kims kärlek men säger sedan direkt “Get the fuck away from me, don’t touch me”, och flera gånger i texten får vi indikationer på att han blivit galen (”my brain is racing”, “I’m crackin’ up”, och så vidare). Det är Eminem, inte Kim, som framställs som ett problem i den låten, menar jag. Det framgår också av musiken och det oerhört aggressiva framförandet.
(Texten finns till exempel här.)

Annorlunda är det numera. På Relapse är det inte längre Eminem som det är fel på. Eller, det är i alla fall inte lika tydligt. För tio år sedan, när The Marshall Mathers LP släpptes, räckte nedsättande formuleringar om kvinnor och homosexuella för att provocera. I viljan att fortsätta på den vägen och hela tiden fortsätta att chockera har Eminem nu hamnat någon helt annanstans i sina texter. Mariah Carey ska han skära upp som massmördaren Jeffrey Dahmer, han attackerar “a whore with a damn hatchet”, modellen och skådespelaren Kim Kardashian får en ficklampa i stjärten, han våldtar kvinnor med paraply, en annan kvinna mördas genom hängning, han ska sy en kostym av Britney Spears’ hud, han fantiserar om hur han våldtar en mängd namngivna kvinnliga modeller, han utför en abort på en kvinna och äter upp fostret.

Det är inte skildringar längre. Det är misogynt gore och splatter. En sorglig utveckling från en man som fortfarande rappar fantastiskt, och som många gånger skrivit tänkvärda texter. Även på senaste skivan finns sådana texter. Men numera är det svårt att hitta det tänkvärda och genomtänkta i havet av en misogyni som blir på en gång barnslig och frånstötande. Vem vet - kanske den kommande plattan Relapse 2 som ska komma iår innehåller annat. Jag håller det dessvärre inte för särskilt sannolikt.

Den fantastiske Pelle Carlberg har precis släppt en ny platta, The Lilac Time. Som vanligt är det kanonbra myspop med smarta texter, med en underbar diss av Ryan Air (som kallas “the airline of shite”) och en annan som, för att uttrycka sig försiktigt, problematiserar djurälskare. På förra plattan, In a nutshell från förra året, fanns en briljant feministisk popdänga med den superlånga titeln “Clever girls like clever boys much more than clever boys like clever girls”. En liveversion av låten finns här. Mitt i det myspopiga och vardagssmarta i texten pekar Carlberg på något centralt:

You see the clever girls look for a clever boy
And then the clever boys seem to have a different choice
They want a good-looking chick
That likes to blow them away
Someone who laughs at all the
Funny little things they say

Jag tror att det, med en viss förenkling, är så. Kvinnlighet och attraktionskraft förväntas fortfarande vara på något sätt inkompatibelt med kompetens och briljans. Fortfarande.

Detta är nämligen ett tydligt tema i historien. Män har genom sekler förnekat kvinnlighet åt kvinnor med bildning. När kvinnor tagit sig in på sådana manliga områden har konsekvensen genast blivit att män på tusen och ett sätt har drivit tesen “en bildad kvinna är en okvinnlig kvinna”. Den lärda kvinnan ”är ett plågoris för sin man, sina barn, sina vänner, sina tjänare och för hela världen”, menade Rousseau i Émile (1762). Man kunde också gripa tillbaka på biologiska skillnader mellan män och kvinnor i kritiken mot kvinnor som sökte bildning och, som Immanuel Kant, hävda att en lärd kvinna lika gärna kunde skaffa sig skägg. Mitt absoluta favoritcitat på temat är den misogyna pamfletten Fruntimmers-Spegeln, Wördsamt öfwerlemnad till de skönas begagnande, af en Karlarnes Wän, tryckt 1838, som innehåller följande avslöjande poem:

En mäktig ande i en bräcklig kropp,
ett mellanting emellan man och qvinna,
som ej eger fruktan eller kärleks hopp,
ett barn, som jättens vapen råkat finna,
ifrån sitt kön en öfverlöparinna,
som ej det starkas läger hunnit opp,
som har behagets konst förrådt och glömt,
som ej lärt vishetens, blott derom drömt,
en sådan är – en lärd, beläsen qvinna.

Raderna andas inte bara avsky över den bildade kvinnans förlorade kvinnlighet i form av förlorade behag, utan även oro: om lärda kvinnor var barn som funnit ”jättens vapen” hade de också hittat en nyckel till en möjlig maktposition. Härav de under 1800-talet upprepade utsagorna om att en bildad kvinna aldrig kunde passa som hustru. I England beskrev bland många andra Lord Byron, Thomas Moore och den oändligt inflytelserike Charles Dickens bildade kvinnor och blåstrumpor som okvinnliga, onaturliga könsöverträdare som struntade i att bry sig om sin make och sina barn. En sann kvinna skulle begänsa sina intressen till hemmet – den bildade och emanciperade kvinnan ansågs därför vara speciellt försumlig just på dessa områden.

När 1800-talet närmaste sig sitt slut och en gryende kvinnorörelse verkligen började flytta fram kvinnors positioner blev männens reaktion mer panisk, mer biologiserande, mer hysterisk. Tonen hårdnar. Män som Charles Darwin, Francis Galton, T. H. Huxley och Cesare Lombroso och Guglielmo Ferrero hävdade alla att kvinnor helt enkelt inte var biologiskt förmögna att nå samma eminens som män. Flera av dessa och även andra vetenskapsmän förklarade i omfångsrika traktater att kvinnan biologiskt stod någonstans mellan mannen och barnet.

Känns det dammigt och gammalt och irrelevant för vår tid? Jo, förvisso - ingen skulle som den tyske patologen Paul J. Möbius på allvar skriva ned reflexionen ”Låt oss skydda kvinnor från intellektuell verksamhet” och sedan förvänta sig att bli tagen på allvar. Men Pelle Carlbergs sång pekar ändå på något slags kontinuitet. Kvinnlighet och bildning hänger inte ihop. För att vara attraktiv måste något annat till - i många mäns ögon. Det är lika sorgligt som föreställningen att män som går in på kvinnligt dominerade områden förlorar sin manlighet, senast uttryckt av Sveriges nykrönta rikspuckon Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Ett inlägg så förvirrat och redan tokdissat från tusen håll att jag inte behöver slösa värdefulla minuter på att bemöta det.

När jag såhär vid årets slut ser tillbaka på 2005 från ett feministiskt perspektiv ser jag två saker. Båda tyder på en ganska kraftfull backlash mot feministiska strävanden, och båda är produkter av maktcentra inom media. Båda visar också på svagheter inom feminismen, vilket vi inte skall glömma i sammanhanget.

1. Receptionen av Evin Rubars filmer om ROKS. Istället för en seriös diskussion om tydligt problematiska ställningstaganden hos delar av den feministiska rörelsen blev Rubars starkt vinklade program Sanningen Om Feminismen. De blev inte just berättelser om vissa feminister - de blev berättelser om feminismen som sådan. Till detta bidrog även Rubar själv, men ett glatt mediedrev öste på för fulla muggar för att misskreditera allt vad ROKS var och deras arbete. Att efter ”Könskriget” säga ”Jo, jag är feminist” blev detsamma som att säga ”Jo, jag menar att män är djur.”

Samtidigt måste man, vilket jag varit inne på tidigare på denna blogg, också kritisera att ledande feminister inte själva före Rubars filmer med bastrumma och megafon fört fram en rimlig kritik av ROKS.

2. Det mediala kriget mot Fi. Inte någon gång har väl backlash mot feministiska strävanden blivit så tydliga, förvridanden av framförda åsikter så genomdrivna, och misstänkliggöranden av enstaka kvinnor så stenhårda. Visst fällde Tiina Rosenberg några olyckliga kommentarer om Ebba Witt-Brattström när hon avgick från Fi. Och visst har hon politiska åsikter som åtminstone jag finner bitvis magstarka. Men vad hände medialt? Rosenberg blev Den Stora Onda Feministen. Även i sakfrågor var snedrapporteringen massiv. ”Kolla, de vill att tjejer skall kunna heta Sven och killar skall kunna heta Birgit! Hur sjukt är inte det?!?!” Ungefär på den nivån var det. Och när en mångfald av röster kunde höras hette det ungefär ”Brudar kan inte hålla sams.”
(more…)

…men det blir bara bättre och bättre! Är jag, som aldrig någonsin läser kvällstidningar, helt ensam om att ha upptäckt denna röst i den svenska offentligheten bara just idag? Jag menar förstås denna Anna Ekelund som så friskt blandar misogyni med sexism och homofobi? Kvinnor har tydligen blivit så pass vidriga mot män att män till och med går över till The Dark Side; vi (kvinnor alltså) håller på att “förlora heteromännen till bögarna”, ropar Ekelund förskräckt i en annan krönika. Sluta gnälla, heterokvinna – snart är alla män bögar om vi fortsätter så här!

Nu vet jag varför jag inte läser kvällstidningar. Men också att det är synd att jag inte gör det. Det var nämligen länge sedan jag skrattade så gott.

Dessa dagar sitter jag och läser om delar av en bok, Bram Dijkstras Idols of perversity: Fantasies of feminine evil in fin-de-siècle culture från 1986. Det är inte en särskilt bra bok; Dijkstras analys saknar all form av nyans. Den innehåller dock en hel citat från källor där män säger saker som får oss idag, 2005, att häpna.

De som idag motsätter sig jämställdhet mellan män och kvinnor brukar säga att män och kvinnor är olika, men att det är bara hääääärligt, inget som på något sätt gör att man anser kvinnor vara mindre värda än män. Könen sägs vara olika - men lika mycket värda. För hundra år sedan var det inte alls så. Om Stig Malm klämde ur sig ordet ”fittstim” och därmed gav antifeministisk gubbighet ett ansikte, är hans uttalande ett intet mot de citat Dijkstra lyfter fram. För hundra år sedan fanns ingen brist på högt respekterade män som hävdade de mest bisarrt kvinnohatande åsikter utan att därför riskera sitt anseende – snarare tvärtom. Några smaskiga exempel:

Havelock Ellis, välkänd och respekterad expert i sexologi, 1894: “Women’s brains are in a sense [!] in their wombs.”

Otto Weininger, oerhört läst och inflytelserik intellektuell skribent i sin Kön och karaktär, 1903:”The disposition for and inclination to prostitution is as organic in woman as is the capacity for motherhood.”

Paul J. Möbius, inflytelserik tysk patolog, 1898: “Let’s protect women against intellectual activity.”

Pierre-Joseph Proudhon, mannen som är mest känd för uttrycket att all egendom är stöld, 1858: “Woman does not at all dislike to be treated a bit violently, or even to be raped.”

Auguste Forel, respekterad sexolog och entomolog (!), 1906: “It is notorious that many women like to be beaten by their husbands, and are not content unless this is done.”

Dijkstras bok är överfull av sådana här yttranden. Även om jag inte håller med Dijkstra om att det dessa män sade var representativt för vad alla män i samtiden tänkte, är det ändå tänkvärt att män kunde skriva och publicera sådana här yttranden. Vi har faktiskt kommit långt ifrån den mentalitet som rådde kring 1900. Malm var tvungen att göra en pudel. Det behövde de ovan citerade männen aldrig göra.