Ok, så min besvikelse över valutgången i USA gör mig knappast till unik. Det finns dock något mer generellt i politik i allmänhet, och amerikansk politik i synnerhet, som bekymrar mig. Den amerikanske sociologen Michael Kimmel påpekade en gång att det amerikanska samhällets oerhört starka koppling mellan maskulinitet och makt visade sig i hur absurd tanken på en kvinnlig amerikansk president av är. Inte minst då i frågan om denna presidents make – vad skulle han bli? ”The first lady?” ”The first husband?” (Tanken på en lesbisk president med en partner som skulle kunna vara ”The first lady” var tydligen så radikal att Kimmel inte kunde tänka tanken.)
I den meningen var valet mellan Kerry och Bush helt traditionellt. Amerikanska medborgare hade att välja mellan två män som var gifta, vita, heterosexuella, och av bildad medel- eller kanske till och med överklass. Idel normalitet så långt ögat kunde nå.
Men, och här kommer kruxet, som jag ser det: republikanerna har lyckats i sin propaganda att framställa demokraterna som oamerikanska. Att vara patriot, att vara amerikan, är att vara republikan. Allt annat är att inte verkligen, verkligen älska sitt land. Inte minst har man plockat politiska pluspoäng genom att utpeka grupper av människor som stödjer demokraterna: feminister, invandrare och homosexuella. (Som om bara dessa grupper röstade på Kerry – men ok.) Det vill säga: för att verkligen vara amerikan måste du vara vit, heterosexuell och icke-feminist. Om du tillhör ett parti som feminister, Ahmed, bögar och flator röstar på kan du inte vara en sann amerikan.
Visst finns i Sverige en fadd och innehållslös feminism i de politiska partierna. Men jag bor hellre i ett land där politiker plockar pluspoäng på att kalla sig feminister än i ett där en eventuell koppling till feminism betraktas som likvärdigt med oförmåga att leda landet.