David Tjeders blogg

Det finns en närmast tragikomisk akademisk debatt om huruvida Pippi Långstrump lider av ADHD eller inte. Själv har jag svårt att se att en figur i en bok kan lida av en sjukdom som i sig är en slaskterm påfunnen långt efter att böckerna skrevs. Däremot undrar jag om inte den tecknade Pippi lider av ADHD.

När jag läser de gamla Pippiböckerna ser jag en delvis politisk karaktär som tar strid mot sitt samhälle. Prussiluskan förkroppsligar överklassens lika självgoda som von oben-blinda välgörenhet. Pippi visar inte bara något så banalt som att flickor kan vara starka – hon visar också att det ibland är rimligt att göra precis tvärtom mot vad samhället anser vara rimligt. Att Astrid Lindgren inte bara var en mysig kulturtant kan man för övrigt lätt låta sig övertygas om genom att bese Kungliga Bibliotekets intressanta utställning om Astrid Lindgren från ett politiskt perspektiv, “Ingen liten lort”.

Den tecknade Pippi som dyker upp i nutida produktioner, däremot, är en helt annan. I böckerna finns det genuina band mellan Pippi och Tommy och Annika. Pippi bryr sig verkligen om dessa sina vänner. Hon har ett jävlaranamma i sig, visst, men hon låter inte sin egen lust efter äventyr få utlopp på bekostnad av vad hennes vänner vill. I de tecknade filmerna är hon fullständigt känslolös, står stilla alltmedan båtar vattenfylls, ballonger störtar, och tjuvar anfaller. Alla andra blir räddare och räddare och räddare. Pippi rör inte ett finger. Så, just när vi tror att katastrofen är här, kirrar hon allt på ett litet kick. Tre minuter senare gör hon om liknande bravader igen. Det som var självständighet hos böckernas Pippi har blivit, med ett uttryck hämtat direkt från förrförra seklet, inbilsk självsvådlighet.

Och jag tror verkligen att hon numera lider av ADHD. Pippi i böckerna gjorde allting tvärtom mot hur det skulle vara. Och var lycklig i att göra så. I de tecknade filmerna sjunger hon, i sann ADHD-anda: “Vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad gör jag nu?” Som om nuet, som böckernas Pippi är så suverän på att leva i, bara är ett irritationsmoment.

En kärleksfull revoltör har blivit ett egoistiskt miffo. En sorglig banalisering.