David Tjeders blogg

Det har ju varit ett himla hallaballo kring det här redan, och i vanlig ordning är jag sent ute i debatten. Men för en gångs skull är det disciplinen som är mitt yrke, historia, som står i fokus i den offentliga debatten, så kanske ändå att det finns en möjlighet att jag säger något som inte redan har sagts. Jag när dessutom ett intresse för just historiebruk: hur historien och historiska fakta aktivt används vid olika tidpunkter och i olika kontexter.

Riksdagen har ju som bekant fastlagit, med en rösts övervikt, att det armeniska folket utsattes för ett folkmord 1915. Det finns många, många saker att säga i denna fråga. Min första reaktion när jag läste om detta var ett slags känsla av overklighet: varför i hela friden ska folkvalda politiker fastställa eller besluta kring historiska fakta? Vad i hela friden har den svenska riksdagen 1) för mandat att fatta beslut kring vad som hände 1915 i Turkiet och 2) vilken parodi på historisk kunskap är det inte att ett historiskt ovedersägligt faktum utsätts för omröstning bland totala lekmän? Jag menar, debatten i Sverige står ju knappast mellan människor som menar att det var ett folkmord och människor som menar att det inte var ett folkmord. Klart det var ett folkmord, men det ligger inte an på politiker att besluta att så var fallet.

Ska riksdagen besluta till exempel om huruvida bibeln är en bok skriven med direkt gudomlig inspiration eller inte? Njae, det där låter vi nog teologerna ta hand om, hoppas jag. Ska riksdagen besluta över olika skolor i tolkningen av hur kvasarer formas? Njae, astronomerna får nog faktiskt sköta det där. Var det som skedde 1915 ett folkmord eller inte? Klart det var ett folkmord, läs lite seriös forskning i frågan och så är saken biff! Men varför ska riskdagen besluta i frågan? Jag har svårt att ge riksdagen någon som helst legitimitet att besluta eller fastslå historiska fakta ens i viktiga frågor som rör Sveriges historia, som steriliseringarna. Riksdagen kan be om mer forskning, eller äska medel för sådan forskning, eller argumentera för projekt som ska föra ut den historiska kunskapen ut i skolorna, men inte ska riksdagsmän fastslå hur många som steriliserades i Sverige mellan 1934 och 1975? Det vore både en parodi på vad historisk kunskap är och en farlig utveckling.

Jag gläder mig även åt att historieprofessor Kim Salomon skrivit insiktsfullt, mer koncentrerat och med lite mindre brösttoner än de jag just använt, om just precis detta. Såhär långt skulle de borgerliga jubla, eftersom det har varit deras argument för att rösta emot det rödgröna förslaget. Bland dessa politiker kommer dessvärre ett helt annat argument indansande från sidan, ett argument som gör att historieuppfattningen som ligger i botten blir ännu mer bisarr än hos de som inte finner det märkligt att riksdagen ska agera historiker. Detta indansande argument kan också kallas för ett ”dessutom-argument”, där man blandar in vad Judith Butler skulle kalla för beslutets performativa effekter. 1. Vi ska inte yttra oss i detta. 2. Dessutom blir konsekvenserna av beslutet inte bra. Som om rimligheten i att säga att något har skett i historien överhuvudtaget kan bedömas av vad yttrandet om det förflutna får för konsekvenser, vad är det för en bisarr uppfattning om det förflutna?!?!

Vi tar och lyssnar lite till glidningarna. Reinfeldt har bland annat sagt detta:

“Jag är mest orolig för att det [dvs det svenska riksdagsbeslutet] kommer att användas av krafter i Turkiet som verkar för att avbryta försoningsprocessen med Armenien och stoppa mycket av regeringen Erdogans reformprocess. Jag är orolig för spänningar inom Turkiet till följd av detta och vi kan se att det mycket riktigt också har använts på det sättet i Turkiet.”

Enligt ett annat (fast troligen samma) TT-telegram har Reinfeldt också sagt följande:

– Jag uttryckte mig som att jag beklagar riksdagens beslut eftersom det öppnar för en politisering av historien.

Reinfeldt menar att beslutet kommer olägligt:

– Det är dålig tajmning [sic] givet att vi har en försonings- och reformprocess i Turkiet som detta riskerar att försvåra.

Även Carl Bildt använder sig av en liknande blick på själva beslutets möjliga negativa konsekvenser. Enligt Reuters har Carl Bildt sagt ”Sådana beslut [dvs som riksdagens om folkmordet 1915] tenderar att öka spänningar mer än minska spänningar”.

wtf?!? vill jag utropa när jag hör detta. Man får väl bestämma sig, är man emot en öppning mot politisering av historien kan man inte gärna sedan säga ”dessutom blir de politiska effekterna av just den här politiska användningen av historien en annan än den jag själv skulle önska”. För då öppnar man för det motsatta. Jag vill därför fråga herrar Reinfeldt och Bildt: fungerar detta dessutom-argument även omvänt? Kan det slå hål på principen om att riksdagen inte ska agera historiker? Som såhär: om vi hade kunnat räkna med att konsekvenserna av erkännande av folkmordet 1915 skulle ha hjälpt krafter i Turkiet som vi stödjer, skulle detta då användas som ett argument för att riksdagen borde säga att ditten eller datten har hänt i historien? Om beslutet skulle ha kunnat tänkas stärka Turkiets reformprocess eller dess strävan att gå med i EU, hade det då helt plötsligt varit mer OK av riksdagen att yttra sig kring historien, eller vaddå?

Detta innebär i själva verket en i förlängningen skrämmande hållningslöshet. Och en mycket farlig relativism kring det förflutna kan komma ur ett sådant sätt att tänka. Det är inte svårt att fabulera fram exempel på vilka dörrar man öppnar när man går från det principiella argumentet A till det hållningslösa argumentet B. Såhär: vi tänker oss att vi tror att det skulle gynna Sveriges relationer till Kina om vi i våra skolböcker började skala bort några miljoner på summan av alla de som dog under Mao Tse-Tungs terrorvälde. Effekterna är goda, alltså kan det vara värt att riksdagen fattar ett beslut kring hur många som dog. Eller: relationerna med Frankrike blir sommaren 2013 en het potatis sedan tio svenskar på lösa grunder anklagats för sammansvärjning i ett politiskt mord. Kan vi köpa lite goodwill av fransmännen om vi erbjuder en nytolkning av Franska revolutionen, kanske?

Nej. Antingen ska politiker inte besluta om historien, och då gäller det argumentet, punkt. Eller så ska de det, men inte heller då bör de besluten vara influerade av vad man tror att besluten kan få för effekter i samtiden. Annars blir det förflutna och vad som faktiskt har hänt i historien till något som kan förändras med dagsformen hos politiker som inte vet ett skvatt om sakfrågorna.

Får politiker inte alls beröra historien, då? Jo, absolut. Och särskilt just detta folkmord, patetiskt förnekad och raderad från det officiella Turkiets historia, är det oerhört viktigt att påminna såväl omvärld som Turkiet om. Men det gör man genom att tillsätta en komission av experter – läs historiker – som sammanställer en vetenskaplig rapport, inte genom att besluta om vilken tolkning av historien som är den rätta. De historiska exemplen på politiker som agerat på det sättet med historien förskräcker. Jag skulle inte ens vilja se en resolution från riksdagsmän med den ljummet försiktiga innehållet ”Den nazityska regimen 1933–1945 innebar ett våldsamt förtryck av oliktänkande och särskilt av judar.” Politiker ska inte ägna sig åt sådant.

En slutparentes: för alla som intresserar sig för historiebruk är transkriberingen av den lååååånga debatten i riksdagen – se anförande 1–31 och 92–129 – en guldkälla. Jag orkade mig igenom en femtedel innan jag kollapsade av detta sammelsurium av politisk taktik (i princip samtliga ledamöter), historielös, historieblind och pompös retorik om det förflutna (särskilt Hans Linde, v), och hållningslöst motstånd som just blandar ”vi ska inte besluta om historia” med inslag av ”vad blir effekterna av ett beslut”. Inom ett år misstänker jag att dessa ordmassor har analyersats i minst tre b- och c-uppsatser i Historia vid våra lärosäten.

Den här texten skrev jag först fotnotad, i en version som har lite fler referenser. Den texten kan du hämta här.

När jag såg Obamas fantastiska segertal i Chicago tänkte jag att det är tur att han står för en så pass vettig politik, eftersom han är en så farligt skicklig demagog. Som i hur han lyckades både spela på, använda och omvända den enorma och underbara gräsrotsentusiasm kring honom själv: han sade att vi kanske inte kommer lyckas med vårt mål på ett år och kanske inte ens på en [term], men han lovade Amerika att detta mystiska “vi” skulle komma till målet. Det var ett ögonblick då han talade till publiken för att både lugna den enorma entusiasmens farligt höga förväntningar, och samtidigt använda denna entusiasms potential att användas i den fortsatta politiska kampen. Mycket snyggt, mycket skickligt. Ett fantastiskt tal, alla kategorier.

Samtidigt undrade jag, när jag såg talet, över hur lång tid det skulle ta innan mer radikala röster än Obamas skulle höras i offentligheten, av typen “OK, vad bra att han vann men kom loss och gör något nu”. Det dröjde tydligen inte alls särskilt länge. Redan dagen efter valsegern skrev Judith Butler, den tveklöst mest inflytelserika feminist- och queerteoretikern under de senaste två decennierna, en text betitlad “Uncritical exuberance?”, en text som tydligen skall ha varit ett ebrev som sedan skickades vidare till andra och sedan hamnade på ett stort antal bloggar (se diskussionssträngen här). Man kan alltså inte läsa Butlers diskussion av Obama och hans politik som man skulle läsa en text avsedd för publikation.

Hennes text är dock djupt störande. På flera grunder. Dels tillskriver Butler Obama en rad positioner som han inte har intagit, eller bara intagit sällan. Hon skriver om problemen med att uppbära ett ideal av “national unity”. Obama har ofta talat om vad som förenar demokrater och republikaner, men är alltid kristallklar över att människor tänker olika och är olika och att politik är att ta sådana skillnader på allvar. Obama må vara problematiskt patriotisk, men ett ideal av “national unity” är inte hans. Vidare positionerar Butler sig som den som skall förklara för alla andra hur landet ligger. Inför det faktum att en tidigare obruten linje av vita män nu brutits, att USA kommer att få en demokratisk president som vill få slut på kriget i Irak och vars kampanj innebar en större gräsrotsrörelse än på många decennier i amerikansk historia ställer sig Butler ovanför allt detta med ett överlägset rationaliserande av ungefär följande innehåll: “aha, är ni så korkade att ni verkligen trodde att något egentligen förändrats? Nänä! Många av de som röstade på Obama var emot äktenskap för homosexuella, många av dem kunde rösta på honom utan att på något sätt kompromissa med sin rasism, och det känslomässigt grundade engagemanget för Obama påminner trots allt om det känslomässiga engagemang som också omgett fascistiska ledare”. Hyperbolerna och slutsatserna är lika motbjudande som missvisande.

Som bloggaren zunguzungu påpekar i ett genomtänkt svar finns det ett annat problem med det torrt rationalistiska i Butlers sätt att problematisera entusiasmen för Obama. Butler säger att hon liksom många andra inte är “immun” mot entusiasmen och glädjen över att Obama vann valet – som om entusiasmen, det känslomässiga, i sig vore en sjukdom. Som om känslor i sig inte äger legitimitet.

En del av Butlers poänger upplever jag mer som självklarheter, men som utläggs med den där viktigpetterretoriken som bara en upphöjd akademiker kan komma med. Såhär låter det när Butler säger “tro inte att kampen nu är över” in so many words:

To what consequences will this nearly messianic expectation invested in this man lead? In order for this presidency to be successful, it will have to lead to some disappointment, and to survive disappointment: the man will become human, will prove less powerful than we might wish, and politics will cease to be a celebration without ambivalence and caution; indeed, politics will prove to be less of a messianic experience than a venue for robust debate, public criticism, and necessary antagonism. The election of Obama means that the terrain for debate and struggle has shifted, and it is a better terrain, to be sure. But it is not the end of struggle, and we would be very unwise to regard it that way, even provisionally.

Nähä, säger du det? Vem hade trott att kampen nu är helt över, att vi nu kunde ta det lugnt och bara lägga all vår tilltro till den blivande presidenten?

Fler diskussioner av Butlers artikel här och här.

Bara helt kort. Inatt avgörs ju det amerikanska presidentvalet. Vore jag troende skulle jag be till Gud att landet låter sig ledas av den av de båda kandidaterna som inte är ytterligare en i raden av vita män. Inte för att han inte är vit, utan för innehållet i hans politik. Förstås.

Staden jag just kommit hem ifrån kommer med förkrossande majoritet att rösta för Obama – liksom New York alltid varit ett starkt demokratiskt fäste. På Halloween var ungefär varannan människa i staden utklädd – en helt surrealistisk upplevelse. Några hade klätt ut sig till McCain, i ondskefulla dräkter. I den stora helloweenparaden kom en stor grupp människor med Obamamasker som skanderade “Obama! Obama! Obama!” Ingen annan grupp i paraden fick så stora ovationer. Folk blev nästan som tokiga av entusiasm. Och på en sidogata såg jag ett hus där Bush porträtterades som en mörkerman som höll i Palin (med en hockeyklubba) och McCain på våningen nedanför som sina dockor (det svenska ordet jag söker och inte hittar är puppets). Till höger Obama istället med ett par helgon, en pappdocka uppklädd som en Jesuslik frälsare. Stadens beundran för Obama var nästan fysiskt påtaglig; inte minst kunde man enkelt avkänna vilket starkt hopp man satt till att Obama verkligen skulle kunna ändra på den politiska kartan i landet.

Ett skakigt och dåligt foto av huset nedan: en studie både i humor och i förhoppningar.

Amerikas nya helgon…

Jag befinner mig i New York och har precis alldeles nyss tittat på Barack Obamas helt färska, 30 minuter långa infomercial, tänkt att övertyga dels de som ännu inte bestämt sig för vilka de skall rösta på, dels att få demokrater att ta sig till valurnorna. Det var en märklig upplevelse. Låt oss för en sekund bortse från den extremt smetiga hissmusiken, och ta oss en titt på Barack Obamas manlighet och den amerikanska politikens förtjusning i manlighet.

Jag har tidigare skrivit om hur republikanerna skapat en diskursiv hegemoni under George W. Bush; hur man har lyckats med konststycket att sätta den diskursiva dagordningen, så att det är demokraterna, inte republikanerna, som måste så att säga förklara sig och legitimera sin dagordning. Denna ordning är helt klart rubbad i dagsläget, då Bush har blivit den kanske minst populäre presidenten i modern amerikansk historia. Nu är det tydligen inte längre så att demokrater måste be om ursäkt för sig själva och förklara att de faktiskt inte alls är homosexuella skatteälskare som hatar Amerika. Hegemonin har brutits. Jag tror att vi kan tacka den finansiella krisen för att bara delar av filmen att handla om att, som det heter “make America safe”.

Inte så, att Obama inte måste relatera till den kritik han utsatts för. Tvärtom var filmen smockfull med betoningar som grundades i den kritik McCain yttrat mot Obama, som i Obamas försäkran att han skulle sätta ett stopp för “Russian aggression”. Jag studsade vid de orden, som så starkt visade på det kalla krigets återkomst, och frågade killen bredvid mig om han verkligen sade Russian aggression. Jo, då. Obama betonade vidare i filmen hur mycket han skulle göra militärt som ny “Commander in Chief”, och även om terrorismen inte benämdes med ordet “terrorism” förklarade Obama med en mycket allvarlig min att han inte skulle tveka en sekund att skicka amerikanska trupper i strid. Inte konstigt - det är ju just vad McCains alltmer desperata kampanj går ut på: att förklara att Obama inte är redo att bli president i USA.

Det var dock inte bara republikanernas bristande hegemoni som studsade ut från TV-skärmen. Det var framför allt den skickliga och problematiska iscensättningen av välvillig manlighet som slog mig. Obama kramar en mamma till en amerikansk soldat i Irak. Obama sätter en fast och sympatisk hand på en fattig arbetarklassmans (i filmen förstås “middle class”) axel. Obama skakar hand med massor av väljare. Obama leker med sina barn, till tonerna av hustruns bedyrande att han varje dag tar sig tid att prata med sina barn. Obama står fast och övertygande vid ett stort skrivbord och en amerikansk flagga och förklarar hur situationen i USA ser ut. Obama lyssnar på vanligt folks berättelser om ekonomiska svårigheter. Obama står i ett hav av folk och förklarar hur han kommer leda landet.

En annan märklig sak: de som skulle vittna om Obamas enorma politiska skicklighet (och därmed också: hans enorma manlighet) hade en sak gemensamt: de var vita. Konstrasten blir så skriande, då. Jag menar, Biden är ju vit, det är liksom inte något man kan göra något åt. Men att alla de andra också var vita? Hur svårt hade det varit att skaka fram några andra auktoriteter som kunde uttala sig om Obamas enorma politiska vilja, förmåga och geni? Men nä. Här skulle den etniskt ickevites manlighet boostas genom att vita män (och någon enstaka vit kvinna) förklarade hur otroligt mycket han betydde.

Med ett uttryck som jag egentligen hatar: missförstå mig rätt, jag har inget emot Obama. Liksom alla människor som har något vett över huvud taget (i Sverige är det bara i moderaternas riksdagsgrupp som det finns ett litet litet övertag för McCain kontra Obama - I rest my case) är jag givetvis stenhårt för Obama och betraktar McCain som djupt problematisk. Varje människa som kallar sig feminist vore ju galen eller en usel feminist om hon eller han skulle ställa McCain före Obama. Men filmen, som enligt dagens New York Times kostade Obamas kampanj mer än 3 miljoner dollar, var också problematisk i sin presentation av faderskap, auktoritet och manlighet. Jag visste aldrig riktigt var jag skulle ställa mig när striden stod som hetast mellan Barack Obama och Hillary Clinton, inte minst eftersom svenska medier då som nu vägrade och vägrar göra det för planeten Tellus’ livsviktiga amerikanska presidentvalet till något mer än en utdragen fotbollsmatch där allt bara handlar om de senaste väljarundersökningarna istället för vad val skall handla om: politik. För mig var det då känslomässigt såhär: vad är mest radikalt för USA, att de väljer en kvinnlig president eller en ickevit president? Efter att ha sett denna film slår det mig att det mycket väl kan ha varit ännu ett ännu mer radikalt brott mot normerna om man hade valt en kvinna. Svarta män som beter sig som vita män finns det ju gott om (Bill Cosby är ett exempel); men en kvinna som Commader in Chief kanske hade varit lite väl magstarkt för det amerikanska folket. Och i denna film uppbar Obama en elfenbensvit manlighet; det går knappt att bli vitare än den man som var huvudpersonen i filmen.

Av allt att döma blir Obama president. Jag jublar om så blir fallet. Men efter att ha sett denna film har jag inte bara bevittnat en skicklig och medryckande politiker, utan också en helt traditionellt maskulin sådan. Och detta i ett land som odlar manlighet som ogräs. Om något vore en välsignelse för världen vore det detta: att USA kunde sluta med sin ohöljda manlighetsdyrkan.

Jaha. Så har Schenström tvingats avgå, då.

Det finns mycket att säga om detta. Efter en skamlig flerårig offentlig mobbningskampanj mot Lars Danielsson efter tsunamikatastrofen är det ju på sätt och viss nästan humor att den borgerliga regeringen skall falla så på eget grepp kring oansvarighet i hur man sköter säkerhetsfrågor, kan jag tycka. Men mest vittnar mediedrevet mot Schenström och dess faser om vår tids oändliga hyckleri.

Vår tid brukar, via forskning, spegla sig i 1800-talets moraliska förfall. Man pekar då på hur män stod och höll tal om vikten av att inte ha sex före äktenskapet, samtidigt som prostitutionen var reglementerad och prostituerade tvingades genomgå medicinska kontroller för att man skulle se till att män inte besmittades av dessa farliga furier. Som om de prostituerade aldrig fick könssjukdomarna av sina kunder. Man frågar sig dock, efter den tydligen helt ofattbart omoraliska Schenström och skandalen kring henne, om vår tid är så mycket bättre.

Vår tid är besatt av flera saker. Moralisk purism är en. Besatthet av sex är en annan. Ekonomisk purism är en. Förgivettagen roffarmentalitet är en annan. Det är inte alldeles lätt att navigera mellan dessa helt motstridiga positioner. Vi skall vara trogna vår levnadspartner intill döden, men får samtidigt läsa om hur man får den bästa semesterorgasmen i var och varannan tidning. Vi ställer krav på att ministrar skall ha betalt TV-avgiften, men precis varje reportage som handlar om ekonomisk politik har utan undantag vinkeln “Så mycket tjänar (eller, smaskigare: förlorar) DU på regeringens nya politik”. Alltså: allt som handlar om Sveriges ekonomi kokas ned till “Vad kan JAG tjäna på det här, då?” Och om någon person någonstans gång gång i Sveriges avlånga land får ett par hundralappar mindre i fickan av ett politiskt beslut måste de uppsökas och intervjuas och fotograferas med bekymrade rynkor i pannan framför sitt hus där de bor med sin(a) bil(ar) och förklara att de inte nu alls förstår hur de skall kunna få ekonomin att gå ihop. Det är ett sätt att tänka och rapportera som utgår från att varje människa främst borde se bara till sin egen ekonomiska vinst. Det är den norm journalister ständigt prånglar ut över landet. Bara om man upphör med det tänkesättet har man rätt att uppröras om Carl Bildt haft ekonomiska intressen i ryska pipelines.

I Schenströms fall handlade det som bekant inte om pengar. Det handlade istället om vår tids andra Stora Noja: sex. Sedan, en bit in i rapporteringen, vår tids tredje Stora Noja: säkerhetsfrågor. Och en svensk offentlighet ställer sig och ropar helt unisont att 1) en person i Schenströms ställning får ALDRIG vara onykter; 2) en person i Schenströms ställning får ALDRIG hångla med en journalist.

Är det bara jag som tycker att det är precis hur litet som helst att Schenström var rejält onykter och hånglade med en journalist? Jag menar, vad är problemet? Om hon nu var säkerhetsansvarig, finns det inga andra människor i hela Sverige som kan sköta sådant? Ta armén – får ÖB ta sig en bläcka, någonsin, eller skall vi utgå från att ryssen när som helst kommer dundrande över Östersjön, och att det sker när ÖB är packad är det en ofattbar skandal? Och ta frågan om vem det var hon var ute med – är det förbjudet för en politiker att bli betuttad i en journalist? Eller, om de nu inte var kära utan bara flirtade, vad vet väl jag – får en politiker inte flirta med någon som möjligen kan komma att ha något att säga om politikern i fråga? Vad är det för en märklig normbildning som ligger bakom våra ohemula krav på politiker vad gäller saker i deras liv som faktiskt inte berör oss som medborgare?

Bara i ett samhällsklimat som är genomsyrat av hyckleri och moralpurism kan ett sådant beteende som Schenströms bli ett problem.

Oändligt värre än vad hon gjorde är att hennes efterträdare Nicola Clase betalat renoveringen av sin skärgårdsvilla svart. Det finns två huvudanledningar till att vi överhuvudtaget har skatter i vårt samhälle. Dels bygger vårt samhälle på att en del människor skall få arbeta med saker utan att verksamheten måste verka på marknadens villkor; dels menar vi att det är bra om en del av samhällets orättvisor kan utjämnas genom att de som har lite mindre får lite mer av de som har lite mer. Om en person skall kunna ha någon som helst moralisk auktoritet måste man själv kunna skriva under på de premisserna genom sitt personliga handlande. Det gör man inte om man betalar arbetskraft svart. DET är ett stort problem för en person i en sådan maktställning som Clase. Hångel och fylla, däremot, är det inte. Politiker måste precis lika mycket som alla människor kunna få hångla med hundratusentals människor om de skulle vilja det, och ibland supa sig drängfulla utan att det problematiseras av media. Däremot måste vi problematisera när politiker stjäl pengar från oss – vilket är precis vad man gör om man betalar arbetskraft svart. Vi måste uppröras om politiker hycklar, om de luras, om de inte sköter sitt jobb – men då och bara då.

…och då har jag inte ens gått in på frågan om hur Björn Rosengren, som av en nådig Gud begåvats med behårad bringa och penis, kunde gå på porrklubb och betala med TCO:s kort för att sedermera bli minister i en regering, medan Schenstöm, som dessvärre bara har bröst och slida att komma med, måste ut i kylan för att hon var onykter. Kontrasten är ingen slump, utan del av ett tydligt mönster.

Bara så att vi är säkra från början: jag sympatiserar helhjärtat med tanken på ett feministiskt parti. Jag tror att detta parti kan göra mycket gott, inte minst höja nivån på folks tankar om vad feminismen är till för. I och med ett feministiskt parti har vi i Sverige en unik möjlighet att få ett parti som sträcker ut den feminstiska kampen in i varje skrymsle av detta ojämlika samhälle vi lever i. (Jag vet, de är inte ett parti i traditionell bemärkelse än, men jag använder ändå det ordet här och nedan.)

Jag har dock ett par invändningar. Trots allt presenterar sig detta parti, åtminstone på sin hemsida, nästan som ett kvinnoparti, trots allt. I partiets så kallade “Plattform“, ett slags grunddokument, ligger all fokus på kvinnors underordning, och i princip inget alls sägs om hur man vill arbeta på att förändra dagens uppfattningar av maskulinitet. “Män” används oerhört monolitiserande, medan “kvinnor” tillåts vara av olika sexuell läggning, hudfärg, ålder, och så vidare. Det heter också att:

“Feministiskt initiativ vänder sig till kvinnor som vill avskaffa den patriarkala ordningen och till de män som solidariserar sig med oss i denna kamp.”

Jag vet inte om det är jag som är helt överkänslig. Men här säger ju faktiskt detta feministiska parti att själva kampen är kvinnors, och att en sådan som jag är biologiskt utesluten från att vilja avskaffa den patriarkala ordningen - det enda jag kan göra är att solidarisera mig med kvinnor i vad som framställs som DERAS kamp.

Partiet sträcker inte heller ut en hand till andra underordnade grupper, som till exempel homosexuella män eller de som buntas ihop och etiketteras som “invandrare”, i det att man i Plattformen skriver att “Kvinnor som överskrider samhällets gränser för kön och sexualitet trakasseras och diskrimineras.” Inte ett ord om att homosexuella män är oerhört utsatta för andra mäns våld; eller att det kostar på även maktmässigt för män att överskrida samhällets gränser för kön och sexualitet. Inte ett ord om att även stora grupper av män befinner sig i underordnade positioner gentemot andra män. Könsmaktsordningen är här mäns makt över kvinnor. Basta.

Tyvärr är det så, att genom att monolitisera män riskerar partiet att misslyckas att förklara för folk vad män har att vinna på feminismen.

Jag förstår att man inte kan få med allt i ett så litet dokument. Men bristen på differentiering av män i olika former av maskuliniteter visar att man fortfarande har en mycket stereotyp bild av vad manlighet är för män som bor i detta land. Detta blir också märkbart i partiets svar på vanliga frågor, där man under frågan

Vad finns det för skäl för män att rösta på Fi?

svarar såhär:

“Om du är upprörd över att din fru fortfarande går på ett osäkert vikariat inom vården efter tio års arbete, eller om du är upprörd över att din dotter får höra skällsord som fitta och hora i skolan. Om du är upprörd över att din gamla mamma inte får lika bra vård som din gamla farbror i äldreomsorgen, eller om du inte känner dig bekväm med att tvingas in i en stereotyp mansroll som förhärligar våld och ser män som tvåbenta bankomater med försörjaransvar.”

Feminismen är en fråga om kvinnors utsatta positioner. Och den svenska “mansrollen”, det där begreppet man fortfarande använder i den offentliga debatten trots att forskningen har dissat det i tjugo år eller så, är ett förhärligande av våld och familjeförsörjning. That’s it. I en intervju i tidskriften Arena som dock inte tycks ha lagts ut på nätet tilläts Gudrun Schyman verkligen tala till punkt angående vad hon menar med den feministiska kampen. Där var det oerhört tydligt dels att hon är en mer nyanserad, mer skarptänkt feminist än vad media normalt vill göra henne till. Dessutom framkom med all önskvärd tydlighet hur frågan om feminismen och männen verkligen var något hon har tänkt mycket och bra kring. Dessa tankar återspeglas dock inte i själva partiets programförklaringar.

Om Fi kunde formulera politiken också så, att män kunde inse vilka vinster de kunde göra genom feminismen, vore det på en och samma gång ett taktiskt smart drag som skulle locka fler manliga väljare, och en mer sann analys av hur patriarkatet fungerar.

Jag vet inte - är det skapandet av Feministiskt initiativ som gör att vi med ens dränks i de här rösterna, eller vad? I en ledare i Svenska Dagbladet slår Sofia Nerbrand knut på sig själv i resonemang kring att vi genusforskare blundar för den sanna verkligheten om de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor; vi navigerar med en falsk ideologi istället för att öppna våra ögon för sanningen; med mera, med mera.

Samtidigt som Nerbrand poängterar att de biologiska skillnaderna mellan könen är negligerbara när de jämförs med skillnaderna inom varje kön blir slutsatsen ändå att genusforskning är av ondo. När Åsa Löfström säger “att könsuppdelningen inte kan ‘reduceras till en fråga om biologiska skillnader i preferenser mellan könen’” har hon fel, menar Nerbrand.

Vänta nu. Vad händer här? Från ett slags “det finns faktiskt biolgiska skillnader” polemiserar Nerbrand en forskare som säger att könsuppdelningen i yrkesval inte kan reduceras till biologiska skillnader. Det vill säga: mäns och kvinnors yrkesval blir hux flux till en fråga om biologiska skillnader - och inget annat.

Det har alltid fascinerat mig, detta med att biologiska skillnader skulle förklara våra val i samtiden. Det här med män och bilar, till exempel. Var i generna, denna extremt trögföränderliga struktur, har bilarna hunnit ta plats? Är det för att vi män diggar hög fart för att vi sprang så fort efter mammutarna, eller vad? Kvinnors biologiskt givna preferens för säg halvtidsjobb, vad är den? “Ooopps, jag måste tillbaka till grottan för snart slocknar elden?”

Nej, skall vi förstå varför män väljer bilar och kvinnor väljer halvtid måste vi se till hur just vår egen samtid säger att det är mer OK för en snubbe att vara bilmekaniker än för en snubba. Att det är konstigt med en kille som dansar balett. Och vi måste nog inse att det är svårt att se hur våra gener skulle kunna ha ett ord med i laget i sådana attitydfrågor. När gick det naturliga urvalet in för att plocka bort de defekta mansgener som predisponerade för balett? Sådär någon gång på stenåldern?

Nerbrands argument är en plaidoyer för en biologistisk människouppfattning. Det är en människouppfattning som samtidigt skyller all brist på jämställdhet på den offentliga sektorn:

“Den struktur som underordnar kvinnor i Sverige är den offentliga sektorn.”

OK. Brist på jämställdhet i Sverige anno 2005 finns bara i den offentliga sektorn. Hm, låt oss se hur väl det faller ut empiriskt. Är kvinnors löner lika höga som mäns i den privata sektorn? Utför män lika mycket obetalt hemarbete som kvinnor?

Nerbrand skrattar också gott åt Jens Orbacks “lagförslag i förra veckan att förbjuda olika priser för herr- och damklippningar”, något hon kallar bisarrt. Men varför, om vi nu alla skall vara fria individer, skulle en grupp systematiskt betala mer eller mindre än den andra för samma tjänst - egentligen? Just när de som verkligen vill värna om individens rätt inte ser några problem med att vi buntar ihop till män och kvinnor även som ekonomiska agenter på en fri marknad borde väl ändå varningslampan blinka illrött? Eller?

Nej. Tydligen inte. Låt oss istället, för att liksom lyfta perspektivet, föreslå: släpp gruppmässig prissättning vid klippning och andra tjänster fullständigt fri. Låt oss få frisörer med skyltar där det står “Invandrare 400 bagis, svennar 300″, eller “bögar och flator 400, straighta 100″ - eller den mest smaskiga: “Arier 200, judar 2000″. Jag tror inte att Nerbrand skulle tycka om sådana skyltar. Jag tror att hon skulle säga att vi måste ha lagstiftning mot sådant, eller att det faller under redan existerande lagstiftning. Men det är bara jag som spekulerar.

Bara helt kort. Idag sade Göran Persson att han trodde att ett feministparti skulle försvåra för Miljöpartiet och Vänsterpartiet att komma in i riksdagen, eftersom dessa partier skulle tappa så många röster till ett feministiskt parti. Detta skulle i sin tur underlätta en borgerlig valseger.

Darra månde alla feminister med vänstersympatier! Såsom Landsfadern så välvilligt förklarat är en röst på feminismen ju mer eller mindre en röst på Kristdemokraterna. Så bra då, att fick se ljuset i tid. Tack, Göran. En väldigt klar och belysande analys. Eller handlar detta om något annat?

När man ställer Görans yttrande i ljuset av Zoran Alagics för Persson föga insmickrande artikel på DN Debatt idag, blir bilden en annan. Där framstår Persson som en massiv bromskloss för jämställdhetsarbetet. När han nu går ut och förklarar hur landet ligger i relation till ett möjligt feministiskt parti är det inte bara det retoriska greppet att ifrågasätta de politiska konsekvenserna av maktförskjutningar vi skall tänka på. Utan kanske snarare att det inte är feminister som borde darra av skräck - utan Persson som redan darrar av skräck för feminismen.

Till sist: ett feministparti är inte samma sak som ett kvinnoparti. Lär er det, politiker och journalister!

…vi måste höja våra röster för att hööööras! Tydligen. Karl-Petter Thorwaldsson, regeringens utredare i frågan om en reformerad föräldraförsäkring, förklarar i en intervju i Dagens Nyheter att mäns låga uttag av föräldraledigheten faktiskt inte beror på dem, utan på – kvinnorna. Som han förklarar:

”I debatten har det alltid framhållits att det är papporna som väljer att inte vara ledig. Men vi har sett att det är mamman som är ovillig att släppa månader till pappan.”

Låt oss vara precisa. Jag tror att detta förekommer; jag tror att det finns en massa män som tänkte sig att de skulle vara hemma med barnen mera än vad som blev fallet, och att dessa män inte liksom släpptes in av barnens mödrar. Men vänta nu: vems fel är det? Luktar inte dessa mäns beteenden oerhört mycket av vad mansforskaren Lars Jalmert på tidigt 1980-tal kallade för “i-princip-män”? Jalmert fann att de flesta män han intervjuade alla hade en väldigt positiv inställning till jämställdhet, till att vara hemma med barn, göra hushållsarbete, och allt sådant. På en attitydskala var de inte fiender till jämställdhet. De hade bara inte riktigt möjligheten att förverkliga sina idéer i praktiken - menade de.

Så till dagens män, dessa stackars potentiellt älskande fäder som tydligen luras på konfekten av sin partner. Vi tänker oss följande situation: en man säger till sin partner att han vill vara hemma med barnet i nio månader. Hon svarar att hon tänker minsann vara hemma i ett och halvt år och är inte beredd att ge bort mer än högst tre månader. Mannen säger att jaha, det var ju tråkigt, då är jag väl hemma i tre månader. Vem bär ansvaret för denna brist på jämställdhet - är det bara kvinnan? Varför ställer sig inte mannen i detta läge och säger “Fast det är inte upp till dig att bestämma att du skall ta ut mer föräldraledighet än jag, eftersom barnet har två föräldrar. Varför skulle din röst väga tyngre än min?” I familjer där det finns två föräldrar som skall dela (redan det ett bedrägligt verb) på föräldraledigheten, hur kan det vara bara kvinnans fel om mannen tar ut lite eller ingen föräldraledighet? Nej, dessa män som menar sig vilja vara hemma massor med barnen men inte är det är just “i-princip-män” i Jalmerts terminologi: de talar sig varma för att vara hemma men är det inte. Attityden är positiv, praktiken är det inte. Dessutom är mitt empiriska exempel illa valt, eftersom det framställer män som en grupp där den vanliga attityden är att vilja vara hemma med barnet i nio månader. Att vilja vara hemma med barnet länge är just en sådan attityd man menar sig ha om någon frågar - eftersom man vet att detta är den “rätta” attityden. Ungefär som att man vet att man skall säga att frukosten är dygnets viktigaste måltid, helt oavsett om ens frukost normalt består av en cigg och en kopp kaffe.

Så, istället för att porträttera män som offer för kvinnors ovilja att lämna ifrån sig föräldraledighet kanske vi borde problematisera just männen, för deras ovilja att handla som de säger att de vill handla. På vilka andra områden än just familjen skulle man kunna beskriva män som viljelösa offer för andras märkliga maktutövning?
(more…)

Läser dagens DN, ledarsidan, och sätter kaffet i halsen. Jag menar, det måste ju finnas gränser för hur dumt man får resonera. Anders Isaksson brer ut sig över hur feminismen är vår tids (västerländska) form av fundamentalism, där det bara finns en enda sanning. Artikeln avslutas med en osmaklig parafrasering på den muslimska trosbekännelsen:

“Det finns bara en feminism, dess uttolkare är akademiska genusteoretiker och dess profet är – för ögonblicket - Gudrun Schyman.”

Så blir “islam” till “fundamentalism”, och “feminism” blir “islam”. Cirkeln är sluten: Ahmed och feminister har lika svårt för att tänka så öppet och nyanserat och klart som Anders Isaksson (nedan AI).
(more…)