David Tjeders blogg

Alltså, det här med bloggutmaningar. Lite nerd alert är det väl kanske, men OK, jag får anta Tomas Wetterbergs utmaning.

Poängen är alltså att jag skall berätta sju sanningar om mig själv. Och högfärdig som jag är googlar jag “Sju sanningar” och inser att det tycks vara meningen att jag skall ösa ur mig sju personliga privata saker. Som jag inte betraktar den här bloggen som sådär vansinnigt privat skall jag försöka göra något något mer politiskt av det hela.

1. Under högstadieåren tyckte jag mig ha en oerhört högt stående åsikt om homosexuella män med min inställning “Jag har inget emot bögar, bara de inte ger sig på mig”. Som om jag var så oemotståndigt attraktiv. Som om jag i och med denna inställning var fri från fördomar. (Smaka som jämförelse på “Jag har inget emot negrer, bara de inte pratar med mig”, eller “Jag har inget emot kvinnor, bara de inte börjar flirta med mig”.)

2. Alla mina insikter om manligheten som en konstruktion och mina aktiva försök att inte reproducera strereotypa genusskillnader till trots känner jag mig närmast ofattbart manlig när jag på tomten till sommarhuset får dra igång min motorsåg och fälla träd. (En av anledningarna att jag aldrig gjort en ansträngning på Facebook är skräcken för att mina vänner skall lägga upp bilder av mig där jag bara halvt ironiskt poserar med motorsågen i högsta hugg…)

3. I trean på gymnasiet hade jag vid ett tillfälle tagit emot betalningar till min studentskiva och hade därför ett par tusen i plånboken, och kände mig vansinnigt rik. Jag snackade med en tjejkompis jag flirtade en del med, öppnade plånboken och sa, som en del i vårt ständiga flirtande, “hur mycket kostar det”? Det spelar mindre roll att jag direkt kände att jag hade sagt något som var olämpligt, sårande och dumt. Jag tog inte tillbaka det. Hon skrattade. Och jag undrar fortfarande, sådär tre-fyra gånger om året, hur hon kände sig när jag hade sagt det.

4. Jag är tvärsäker och gärna polemisk i text, men inte sällan märkligt oförmögen att ge någon verbalt på nöten i en diskussion. Sist i en från min sida skamligt överslätande diskussion med en snubbe som förnekade basala fakta kring judeförintelsen under andra världskriget.

5. Jag uppskattar både privat och principiellt som feminist kvinnor som, som det heter, “tar för sig”, som pratar mycket och gärna och som tar stor plats. Ändå attraheras jag av kvinnliga singer-songwriters vars texter bara handlar om känslor. Ju trasigare de sjunger att de är, desto mer vill jag ha dem. Anna Ternheim, här har du mig! Den noble riddaren på den vita hästen som skall rädda dig till en annan värld – jag lovar, jag är inte alls som de där männen i “No subtle men”!

6. Jag anser mig vara en riktig humanist och vill värna om alla människors lika värde, men härbärgerar fascistoida föreställningar om människor inte tänker som jag. Rasister? Idioter! Män som vägrar inse att genusfrågor handlar om dem minst lika mycket som om kvinnor? Puckon! Folk som argumenterar mot könskvotering, det vill säga i praktiken för att fortsätta den könskvotering av män vi nu sysslar med på alla nivåer? Pack! Och det händer inte sällan att jag inför sådana människor känner det klassiskt larsekborgska “Bunta ihop dem och slå ihjäl dem!” Hur humanistiskt är det?

7. Jag föreläser om samhällets problematiska fördomar om bland andra homosexuella och invandrare och pratar om vikten av att utsätta sig för andras röster, andras perspektiv – och är en vitsvensk heterosexuell som har sitt umgänge bland idel heterosexuella vitsvenskar. En mer vittvättad umgängeskrets av väluppfostrade medborgare i välavlönade yrken får man leta efter. (Eller inte: som boende innanför tullarna i landets huvudstad misstänker jag mig vara i sorgligt stort sällskap.)

Så. Där kom sju sanningar, androm till varnagel.

Det som följer har inte alls med genus eller feminism att göra. Men principfrågan är viktig.

Anders Milton, tills nyligen regeringens nationella psykiatrisamordnare, slår i dagens Dagens Nyheter ett slag för att den läkarstudent på KI som suttit i fängelse för mord inte skall få bli läkare. På principiella grunder: människor som mördat skall inte ha rätt att bli läkare. Jag menar att Milton har fel. Jag menar att den som vill kalla sig humanist bör försvara denne students rätt att bli läkare.

Milton simmar mellan olika, sins emellan motstridiga positioner. Ja, denne student har ju verkligen använt fängelsetiden väl och reformerat sig som vi vill att man skall – men. Ja, i Sverige har vi ett system som bygger på att man sonar sitt brott genom att man sitter av sitt fängelestraff – men.

Men vad? Jo, menar Milton, det är svårt att återfå förtroende från människor om man en gång mördat en annan människa. Och förtroende, tillit, är viktigt i just läkaryrket. Sedan skriver Milton såhär (kursiveringarna tillagda av mig):

”En liknande olust kan man känna inför domare och poliser som begått allvarliga och omdömeslösa brott. De bedöms, rätt eller orätt, efter en strängare skala i det allmänna medvetandet eftersom deras moral, goda omdöme och rättskaffenhet är en förutsättning i deras arbete och en förutsättning för vår tilltro till rättssystemet.”

Visst är det jättetydligt vem det är som talar här? Inte. Alltså, ”man” – inte direkt Milton alltså – kan känna olust inför en del saker; och tydligen bedöms det här, ”rätt eller orätt” – inte direkt av Milton alltså – på ett annat sätt hos folk i gemen – inte direkt av Milton alltså – och då måste vi tänka annorlunda kring just dessa människor. Orden ”rätt eller orätt” är särskilt skrämmande. Det betyder att våra regler för till exempel vilka människor som skall få utföra vilka sysslor skall byggas inte på moraliska principer om människors frihet, utan på vilka moralpaniker media kan piska upp vid givna tillfällen.

Hos Milton följer så en parallell till att vi inte gärna vill se att folk som begått övergrepp på barn arbetar på dagis. Utifrån framför allt frågan om allmänhetens tillit till läkaryrket (och polisyrket, och domaryrket, får vi anta givet Miltons tidigare resonemang) menar Milton att läkaryrket (och polisyrket? och domaryrket?) måste stängas för människor som dömts för mord.

Det finns flera problem med Dagens Nyheters jakt efter den läkarstuderande morddömde mannen, och ännu mer problem med Miltons argumentation.

1) Parallellen till att ”man” inte vill ha pedofiler bland dagispersonal är inte meningsfull. Pedofili är en diagnos, att mörda är en handling. ”Mördare” är inte något man är hela livet igenom. En person som mördar en annan människa mördar oerhört sällan mer än en person. En pedofil är – oftast – en pedofil även sedan han eller hon suttit av ett antal år i ett fängelse. Det är all skillnad i världen mellan att ha dömts för något som är diagnostiserat och att ha dömts för något som inte behöver vara grund för en psykiatrisk diagnos.

2) Om nu läkaryrket (och polisyrket, och domaryrket) skall vara stängt för människor som suttit i fängelse för mord och argumentet bygger på allmänhetens grad av tillit till dessa viktiga yrkesgrupper, var drar vi då gränsen? Vilka yrken får egentligen någon som mördat en annan person ha? Får han eller hon bli advokat? Familjerättsjurist? Får personen spela fotboll i landslaget? Får han eller hon spela fotboll i division två? Får en morddömd människa köra taxi på natten? Får hon vara obducent? Arbeta som lobbyist för ett politiskt parti? Skall alla som någonsin dömts för mord arbeta i yrken där kontakt med andra människor minimeras? Var drar vi gränsen?

3) Om man inte får vara morddömd och bli läkare, vilka andra brott får en läkare inte ha begått? Får en person bli läkare om han har våldtagit fem kvinnor? tre kvinor? en kvinna? Eller räcker det med att ha misshandlat sin livskamrat? misshandlat sina barn? misshandlat en krogvakt? Får en person bli läkare om han eller hon sålt droger till minderåriga? sålt droger till vuxna? Får en person bli läkare om han eller hon varit dömd för förskingring av mångmiljobelopp? miljonbelopp? skattefusk? skatteplanering? snatteri? Var drar vi gränsen?

Tro inte de här frågorna är oviktiga. Vi lever i en hysterisk kultur. Toleransen för människor som begått kriminella handlingar är oerhört låg idag. Det är hur enkelt som lätt att glida från ”En morddömd som vill bli läkare – aldrig!” till ”En brottsdömd som vill bli läkare – aldrig!”. Och då har vi helt förlorat tron på att människor kan förändras. Att människor aldrig kan reduceras till att vara sina egna värsta handlingar. Den tron är själva grundvalen för att vi skall kunna leva i ett humant samhälle. Den tron betyder att den morddömde på KI självklart är något oerhört mycket mer än en person som en gång mördade en annan människa. (Detta syns förresten redan i Dagens Nyheters skriverier om honom. Man skriver inte att han är mördare, utan att han är morddömd. Det är ingen liten skillnad.)

I sin roman Ursinne häcklar Salman Rushdie på ett otroligt roligt sätt den amerikanska kulturens besatthet av säkerhet – om en bil baktänder i Italien ställer en miljon amerikaner in semestern i Europa, säger en person. Vi är minst lika besatta av faror. Och besattheten ser knappast ut att minska.

Det fjärde och viktigaste argumentet mot Milton är därför detta:

4) Det är verkligen som Milton säger: vi har ett system för människor som begår brott. Man sonar sitt brott genom att sitta i fängelse. När man suttit av sin tid är man åter en fri människa, en människa fri att vara vad hon vill.

…tydligen. Postkoloniala forskare talar ibland om hur det koloniala projektet ersattes av ett annat, ett kulturellt. Att Västvärlden slutade att muta in territorier och skapa till exempel protektorat för att istället bombardera de Andra med västerländsk “civilisation”. Man talar med en rätt rolig fras om “coca-colonisation”.

Fast det är klart. Makten har ju inte bara upprätthållits med västerländsk läsk och film. Vapen har alltid spelat en stor roll i det koloniala projektet. Men visst är det en skillnad mellan att västmakterna delade upp Afrika mellan sig, och att ha lydstater i Afrika eller Mellanöstern eller var som helst. Något fundamentalt ändrades för sådär en sextio år sedan. Så långt är jag med.

Tills jag läser att det sker en veritabel kapplöpning om Arktis. Det är oljan, förstås, som drar till sig folk från länder där människor har lingult hår och blåa ögon. Danmark är med på ett hörn, och Ryssland, och Kanada, och USA. Och listen to this: allt tycks handla om Lomonosovryggen. En bergskedja som går längs med havsytan och förbinder Arktis med… ja, vaddå? Danmarks vetenskapsminister (!) säger till Dagens Nyheter att “Vår uppfattning är att Nordpolen tillhör Danmark, men motsvarande uppfattning finns ju i andra länder också”; Ryssland menar att Lomonosovryggen är förbunden med Sibiriten och vad Kanada och USA hävdar framgår inte av artikeln i DN.

Det är lustigt, att nyheten helt neutralt presenteras som en nyhet, inte som ett absurt uttryck för megalomaniska nationalistiska passioner. Så, Nordpolen tillhör Danmark, huh? Men jag hävdar att Lomonosovryggen i sin tur är mystiskt förbunden med Hälsö väster om Göteborg. Jag måste mot Nordpolen och tjoffa upp en blågul flagga på en gång.

Jag menar, spelar roll om en himla bergskedja på havsbotten sitter fast med Arktis eller inte! Det är ju värsta kolonialismen i repris! Skall Norge nu hävda sig vara förbundet med Nordamerika via bergskedjor på Atlantens botten, och därmed claima USA:s västkust? Eller kommer de att nöja sig med Jamaica?

Innan jag fick barn fick jag alltid höra att jag skulle lägga ned det här med mina feministiska likhetsresonemang när jag väl fick barn. Jag skulle då se vilka stora skillnader som finns mellan pojkar och flickor. Det var väldigt frustrerande, de där åren, att bli ogiltigförklarad på grund av barnbrist. Att ha läst sådär ett tiotusental sidor forskning betydde noll - att ha ett par barn betydde allt. Kompetens att få yttra sig i frågan grundades tydligen i personlig erfarenhet med barn, inget annat.

Så. Nu har jag två barn. En pojke och en flicka. Vad ser jag? Well, jag vet i alla fall vad andra människor ser. En gäspning från flickan - “oh, så söt och liten hon är”. En gäspning från pojken - “ah, han måste vara trött efter dagens slit”. Där andra människor tror sig se könsskillnader ser jag två könlösa och värnlösa varelser som våldsamt bombarderas med fördomar om vilka de är. Jag känner ibland ett starkt obehag inför det där. Vuxenvärlden framstår med sin starka överordning över barnen som en massiv förtryckarmaskin, som ställer sig vid barnvagnen, knyter nävarna och hamrar rallarsving på rallarsving ned mot den värnlösa där i vagnen. De vuxnas utsagor är inte yttranden om mina barn - de är yttranden om vilka de här barnen ska vara.
(more…)

Hej och hå. Semestern är över.

För ett bra tag sedan, närmare bestämt den 19 juli, skrev Kajsa Ekis Ekman en minst sagt intresseväckande artikel i Dagens Nyheter, med rubriken “Fördomsfritt och helvitt”. Hon menar att vår samtids kritiska tal om fördomar är djupt problematiskt. Istället för att bekämpa ekonomiska orättvisor mellan klasser talar man om hur hemskt det är att stoppa människor i fack.

Och vidare: kampanjer mot rasism och sexism benämner hela tiden de fördomar som de så gärna vill bekämpa, och tillhandahåller därmed “tankemodeller som innehåller en rasistisk och sexistisk världsbild”. Därför lär även alla de som vill kämpa emot fördomar ut just dessa fördomar. Slutklämmen är både intressant men också djupt problematisk. Den ser ut som följer:

“Men tänk om fördomar helt enkelt inte alls kan botas med kunskap? Tänk om de snarare härrör ur den ekonomiska verkligheten, om de bara är symtom på hur det faktiskt ser ut? Att man föraktar och ser ner på de som har en låg ekonomisk ställning i samhället, och att man genom att bekanta sig med diskursen om fördomar bara lär sig att se-men-inte-se?

Huvudsaken blir att inte skilja på folk i tanken, sedan kan klassklyftorna få öka, tänderna ruttna i munnen på de fattiga medan de gnistrar naturligt blekta i munnen på dem som har råd. Gatorna kan fyllas alltmer av spritdoftande bylten, städande afrikaner, giftermålsdesperata irakiska män och tioåringar med Canada Goose-jackor.

Det viktiga är, som sagt, att veta att det bara rör sig om invanda föreställningar och att man låtsas att man inte ser vad man ser eftersom det värsta av allt är att kategorisera.”

Visst finns här en enormt intressant poäng: att pratet om fördomar är ett sätt att bara blunda för verkligheten. Men här finns också ett problem. När Ekis Ekman problematiserar allt tal om fördomar och ser ekonomisk jämlikhet som lösningen snarare än kunskap, ser hon inte att det inte spelar någon som helst roll om Ahmed är hjärnkirurg eller städar toaletter - kan vi läsa hans kropp och hans tal som något som tillhör kategorin “Ahmed” blir han ändå inte insläppt på krogen, och hans ansökan om att få bli hjärnkirurg på ett annat sjukhus slängs i papperskorgen för att han heter Ahmed. Att, som Ekis Ekman, föreslå att fördomarna är ett slags utväxter av ekonomiska förhållanden blir också märkligt i ljuset av de faktiskt existerande uppfattningar som finns om homosexuella män. Inte är väl homosexuella män en i ekonomisk mening särskild kategori, där tankarna om dessa människors natur skulle kunna utsuddas om de bara släpptes in i samhället?
(more…)

Den 13 april 1945, mindre än fyra veckor före andra världskrigets slut, startade tyska SS-män och -kvinnor en dödsmarsch från arbetslägret Helmbrechts nära gränsen till dåvarande Tjeckoslovakien. Tysklands militära situation var redan bortom allt hopp om bättring. Den Röda armén avancerade in i Tysklands ockuperade områden, och Tysklands oundvikliga nederlag var ett faktum. Ändå marscherade 47 av de 54 vakterna och deras kommendant Alois Dörr iväg från Helmbrechts tillsammans med lägrets drygt 1000 fångar. Hälften av fångarna var judiska kvinnor.

Under hela marschen behandlades de judiska fångarna med större brutalitet än de övriga fångarna. SS-vakterna och deras kommendant Dörr vägrade ofta de judiska kvinnorna mat; när bybor kom fram och ville ge mat (vilket var ovanligt) misshandlades judarna brutalt. Svälten var så svår för dessa kvinnor, att de åt gräs. De tvangs regelbundet att sova ute i den bistra kylan, även när det fanns möjlighet att inkvartera dem inomhus. Vakterna sköt judar som inte klarade av det höga tempot, och lät ibland kropparna ligga kvar och ruttna på marken. SS-vakterna använde konsekvent nästan ofattbart mycket fysiskt våld mot de judiska fångarna – med gevärskolvar, plankor, knutna nävar, batonger. Inget liknande våld utövades på de andra fångarna.
(more…)

(Publicerad i Arena 1997:2.)

För etthundrafemtio år sedan var Västerlandet grundmurat rasistiskt. Uppdelningen av mänskligheten i olika biologiska raser, som var olika mycket värda, var allmänt utbredd bland europeiska vetenskapsmän. Rasistisk forskning var högt aktad och välrespekterad. Robert Knox var på inga sätt extrem utan tvärtom representativ för en bred forskningstradition när han i The Races of Men 1850 skrev

“Vad betyder dessa mörka raser för oss? Vem bryr sig egentligen om Negern, Hottentotten eller Kaffern? Den senare rasen har visat sig vara väldigt bekymmersam, och ju snarare de röjs ur vägen desto bättre. [!] Liksom alla andra djur är de genom sin ras’ natur bestämda att ha en begränsad livslängd, så det spelar ingen större roll på vilket sätt deras utdöende sker.”

Även i Sverige har rasismen har en lång och sorglig historia. I den första upplagan av Nordisk Familjebok från 1880-talet är artiklar som ”Menniskoraser”, ”Neger” och ”Jude” alla starkt rasistiska. Vi skapade världens första rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Vi fick också världens första professor i rasbiologi, Herman Lundborg. Lundborg oroade sig först och främst för rasdegenerering inom Sverige - men han menade också att invandrare förde in främmande och sämre rasegenskaper i vår nation, och att alla rasblandningar var av ondo.
(more…)

Angående detta med rasismen igen. Läste just en gammal text från 1999 av Oivvio Polite, med den uppenbart provocerande rubriken “Vitmaktmusik gör mig trygg”. Så tydligt det blir, igen, att den antirasism som skriker sig hes mot rasismens mest extrema yttringar blir lam, harmlös och meningslös. Åh, vad bra du är, Oivvio! Right on!

Ursäkta min cybertystnad. Det har varit semestertider galore. Under denna läste jag om Lena Anderssons bok Var det bra så?. En plågsam upplevelse. Jag hade bortträngt stora delar av Anderssons poänger. Förmodligen för att boken slår något så fruktansvärt hårt på just sådana som jag själv.

Med en självkritisk blick skulle jag kunna beskriva mig som en mysantirasist. Jag ägnar energier på att tänka i termer av etnictet och att problematisera kategorier som “invandrare”, jag reagerar starkt när människor använder sådana kategorier och jag betraktar mig själv som en förespråkare för ett mångkulturellt samhälle. På 1980-talet var jag mycket stolt över att innan alla andra hade “Rör inte min kompis”-märken bära det franska originalet, var jag nu hade fått det ifrån.
(more…)