David Tjeders blogg

Det essentialistiska argumentet säger: könsidentiteten kommer inifrån. Jag är en sådan som föds med mammutjagargener, medan de där med bröst och slida föds med omvårdnadsgener. Det feministiska argumentet säger att näe, det är våra uppfattningar om manligt och kvinnligt som gör att vi uppfostrar pojkar och flickor olika. De båda könen blir till vad vi säger och tror att de är.

Jag har ett fotografi från en bok jag tyvärr inte har scannat. Det visar Robert Baden-Powell (1857–1941) vid tre års ålder. Baden-Powell grundade en av de mest hypermaskulina rörelserna i modern tid, scoutrörelsen. På fotografiet står en flicka i långt hår och klänning och tittar på oss. Det vill säga, på oss, 2005. Vi tycker att detta bara måste vara en flicka. Men icke. Det är en pojke. Till och med under 1800-talet, denna period då könsgränserna var stenhårt markerade, betraktade man inte spädbarn och små barn som könade, utan som könlösa.

Visst var steget in i den könade världen ett viktigt steg. Gustaf Bergmark, född 1881, skriver i sina korta memoarer Alingsås på 1880- och 1890-talen: Barndomsminnen från en småstad (publicerade 1968) följande:

“Mitt tidigaste minne är, när jag fick utbyta min klädning mot byxor och jacka. Intill 2-årsåldern hade nämligen pojkarna på den tiden klädning eller kolt. Det var ett stort ögonblick för mig, då jag fick lägga av min svart-vit-rutiga klädning och skruda mig maskulint. Jag tror att detta varit mitt livs stoltaste ögonblick.”

Idag börjar vi tidigare; inte ens nappar får ha könsöverskridande färger. Jag skulle uppskatta att sannolikheten att jag gissar rätt kön på bebisar som är en månad gamla är ungefär fem på sex. Färgerna på kläderna säger nästan allt - sorgligt nog. Föräldrar undviker att sätta rött på sina nyfödda gossar eftersom det är så jobbigt om folk tror att de är flickor. Som om detta vore så farligt. Så skapas likriktade människor.

På tisdagarna går jag med min son på dans. Han är tre. Redan förra året hade 80% av flickorna rosa balettklänningar, totalt opraktiska för de spring- och sjunglekar som dans i denna ålder innebär. Iår är det en enda flicka som har andra kläder på sig.

Den dag den flickan säger till sin mamma att hon också vill ha en rosa balettklänning är det inte XX-kromosomerna som talar. Det är den vuxna världens produktion av kvinnlighet som blivit så hegemonisk att barnen inte kan stå emot den. Vad jag bevittnar om tisdagarna är en likriktad produktion av genusidentitet som gör att det svider i ögonen och bränner i själen. Till och med 1800-talet framstår vad gäller barnens första två-tre år som ett radikalt sekel.