David Tjeders blogg

Jag har sagt det tidigare på denna blogg, flera gånger: det är roligt att vara prenumerant på Svenska Dagbladet. Å ena sidan detta konsekventa sätt att på Debattsidan ge utrymme åt en stor bredd av åsikter - å andra sidan denna tröttsamma ledarsida med dess förutsägbara extremliberalism och dess oförmåga att se strukturellt förtryck.

Men ibland bränner det till. Som häromdagen, då chefen för Timbro, Roland Poirier Martinsson, kom ut som antifeminist. När människor titulerar sig själva filosofer blir jag alltid misstänksam och tänker att här är någon som läst en grundkurs i filosofi och sedan vill stoltsera med en påhittad titel, men Poirier Martinsson är faktiskt filosofie doktor i filosofi. Och jubelåsna. Men i betydelsen en sådan åsna man gärna jublar åt. Hans artikel på ledarsidan är faktiskt jätterolig! Jag har alltid närt en fascination för människor som sådär en passant viftar bort ett helt forskningsfält eller en hel vetenskap genom att säga att framtiden kommer att visa att hela fältet i själva verket är total mumbojumbo. x professorer, y tusentals avhandlingar, och z forskningscentra över hela världen kan verkligen ha fel:

“den ekonomistiska strukturfeminismen är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism”

…och…

“den förklaringsmodell som den dominerande feminismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi”

…och, min favorit, inslängd i en bisats…

“den underliggande teorin har fel i allt”.

Det är liksom inte argument, utan teser som fastspikas med självpåtagen säkerhet och med framtidens bevis som - just - evidens. Är inte själva retoriken otroligt rolig? Jag menar, med det sättet att resonera kan precis vad som helst tokdissas utan att man behöver bry sig om att faktiskt bemöta innehållet i det man kritiserar. Som typ såhär:

“uppfattningen att jorden är rund är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som jordenärrundismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Eller varför inte:

“uppfattningen att relativt fria marknadskrafter leder till effektiv resursallokering är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som liberalismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Det spelar liksom ingen roll vad det egentligen är vi väljer att kritisera. När vi har den magiska förmågan att skaka fram en palantír ur bakfickan och med hjälp av den använda framtidens uppfattning om vår egen tid som grund för vår kritik kan allt hamna i skottgluggen. Könen är biologiskt olika - frenologi! Nej, inte alls, de biologiska skillnaderna mellan könen är relativt oviktiga - frenologi! Marsianer låg bakom attacken den 11 september - frenologi! Nej, det gjorde de inte alls, eftersom marsianer inte existerar - frenologi! Det är sant alltihopa, för jag har sett framtiden och vet vad den kommer att säga.

Nu är problemet att man inte riktigt vet var man har Poirier Martinsson. Som han visat tidigare (kolla den texten! LOL!), flera gånger, har han en viss fäbless för att skriva vilseledande och provocerande mest för sedan få kritisera hur inskränkta alla vi som kritiserar honom är. Men spelar roll. Han är faktiskt riktigt, riktigt rolig!

Skenet bedrar. En jättekul kille.

Så länge sedan jag skrev, och så återkommer jag med en banalitet. Jag har fått ett nytt namn, Thomas Tjeder. Så heter jag i alla fall i dagens Metro (internetupplagan är dock korrigerad). Ingen skam ska falla på journalisten, Jenny Sköld; det är något i sättningen som blivit fel. Undersökningen, utförd av YouGov, vore intressant att ta del av. Den är dock inte offentligt tillgänglig. Vad vi har att gå på är de delar av den som just tas upp av Metro.

Enligt undersökningen anser 43% av svenska kvinnor i urvalet att män var manligare förr, medan denna åsikt omfattas av 58% av männen. Samtidigt undrar man på vilket sätt man har ansett att männen var “manligare” förr, vad nu “manligare” innebär; de drag som åtminstone många kvinnor lyfter fram som positivt manliga har knappast haft hög status som manliga egenskaper i detta svunna “förr”. Så tycker bara 1% att framgång är manligt, och 43% av kvinnorna anser att humor är en kanonmanlig egenskap. Tittar vi bakåt i tiden har humor knappast konnoterat manlighet. Ännu intressantare vore förstås att få veta mer om vad männen tycker är riktigt manliga egenskaper, dessa som tydligen har gått förlorade i vår tid. Ser männen tillbaka till ett svunnet paradis av riktiga karlar som inte diskade och städade och var föräldralediga? Är deras siffra för just framgång högre än kvinnors? Jag misstänker det starkt, och lovar att i så fall återkomma i frågan om jag lyckas skaka fram själva undersökningen.

Ooopps.

Där gick det visst lite väl lång tid. Dags för två mycket mycket korta funderingar.

1) Alla gastar hysteriskt kring det hemska i att det förekommer att blivande förändrar väljer att göra abort på grund av fostrets kön. Borde man som feminist studsa över omoralen i detta, särskilt då om det är flickfoster som väljs bort? Eller? Jag har faktiskt lite svårt att gå igång i frågan. Om kvinnor INTE ska få ha könspreferenser när de bestämmer sig för abort, vilka andra grunder ska vi då underkänna? är min stillsamma undran. Efter brösttoner från helvetet i Dagens Nyheter undrar jag stillsamt om det är fel på mig som inte riktigt ser problemet.

2) 11 sidor. Eller 12, beroende på hur man räknar. Så mycket lade DN ner på eklateringen idag. Underbar paradox: på ledarsidan talar man om att detta kan vara första steget mot republik - på nyhetsplats gosar man ner sig i sliskig rojalism så att man nästan inte tror att det kan vara sant. Visst har DN blivit mer och mer av en kvällstidning - men 11 sidor? wtf?

Så stort är det tydligen, kronprinsessans förlovning. Från en dag till annan, och jag känner inte alls igen mig i detta land.

Finns det någon därute som har ett enda gott argument mot att införa republik?

Fotbollsklubben F C Københavns spelare får en särskild bonus om laget vinner sina matcher. Bonusen består av porrfilmer. Två per spelare och vunnen seger, för att vara exakt. Är det inte underbart, så säg? God prestation på planen – grattis, här får du lite porr. Jag läser artikeln och känner som Sam Seaborn i Vita Huset: “This is bad on so many levels.” Jag funderar också stilla om klubben har registrerat sina spelare utifrån sexuell läggning, så att homosexuella spelare kan få njuta av homoporr, eller om alla spelarna får samma typer av filmer? Om man gillar bondage, får man sånt då?

Nästan ännu roligare än detta i sig helt bisarra och djupt problematiska faktum är Dagens Nyheters sätt att vinkla berättelsen. När de skriver i frågan är rubriken “Porrbonus till svenska spelare”, och de svenska spelarna i FCK benämns med namn. Som om problemet är att våra blågula helyllegossar kommer att bada i pornografi, inte att FCK har ett sponsoravtal som stinker heterosexism. Ingen kritisk röst tas heller fram, och artikeln avslutas stillsamt med meningen “FCK har så här långt vunnit 9 av sina 14 seriematcher, och sammanlagt 13 tävlingsmatcher.” Är det meningen att vi läsare av detta skall dra en längtans slutsats: 26 p-rullar per skalle i FCK. Den som ändå spelade där… Eller?

Ok, nu är jag förvirrad.

Min grundinställning till Eva Lundgren och hennes forskning är en solid skepsis. Och jag är feminist. Och jag tycker i likhet med många feminister att Uppsala universitets granskning av hennes forskning var politiserad.

Så är jag på min arbetsplats, och i fikarummet hänger en kopia av en debattartikel från Upsala Nya Tidning publicerad den 22/1 av Bo Rothstein och Arne Jarrick. Rothstein gör mig nästan alltid riktigt ordentligt irriterad i genusfrågor. Jag hade Jarrick som handledare under min tid som doktorand och hade många konstruktiva diskussioner i genusfrågor där vi inte alltid höll med varandra, men där Jarrick ofta förde fram bra poänger. Som genusforskare och feminist förväntas jag sucka över allt som flyter ur dessa herrars pennor. Men så finner jag att deras kritiska resonemang är rimliga och tankeväckande, helt oavsett att jag inte är lika säker som de på att Uppsala universitet borde låtit frågan om Lundgrens eventuella oegentligheter gå vidare till Vetenskapsrådets kommitté för utredning av oredlighet i forskning.
(more…)

Hu, vad det glunkas. Nina Björk anade nog inte vilken boll hon satte i rullning när hon för ett par veckor sedan skrev sin märkliga krönika i Dagens Nyheter.

Och alla skulle in och svara emot, eller jubla, eller ironisera; det offentliga pratet om Björk har varit massivt. Petra Ulmanen, Linna Johansson, Per Svensson, Ulrika Milles, Magnus Linton, Elise Claesson, Hanne Kjöller, Maria Larsson, Jenny Sköld, Margareta Zetterström, Marie Söderqvist, Nina Lekander, Monika Wehlin, Joar Tiberg, Peter Wolodarski, Mats Runvall, Katarina Holt, Ulrika Hagström, Roland Poirier Martisson och en uppsjö av bloggare har alla känt sig manade att prata. Och fler ändå har gett sig i kast med denna diskussion. Jag har slutat följa textmassorna, av ren utmattning.

Så, vad finns egentligen att tillägga efter denna massiva debatt? Kanske det här: att Nina Björk i sin första krönika, i sitt svar på Maria Larsson och den vad jag vet senaste texten av hennes hand på ett mycket förvånande sätt fortsätter att prata som om dagisproblematiken är ett kvinnoproblem.

När Björk skriver att “vi” har fastnat i konsumtionssamhällets hetsiga tempo och att barnen lider på dagis gör hon det nästan helt utan att nämna pudelns kärna. Männen. Det är nämligen inte så, att män och kvinnor arbetar heltid på en gång efter att barnen slängts in på dagis och karriärshetsen tar över. Problemet är inte ett kvinnoproblem och inte heller ett föräldraproblem, utan ett mansproblem. Kvinnorna går ned på halvtid, eller jobbar sjuttio-åttio procent - männen fortsätter att arbeta heltid. Grovt sett. Visst nämner Björk som idé att pappor skall förbjudas att arbeta heltid - men i övrigt råder nästan en total tystnad kring männen i hennes texter. Skall vi nu en gång diskutera föräldrars beteenden mot sina barn kan vi väl i alla fall göra det utan att ytterligare skuldbelägga de som redan tar över fyra femtedelar av föräldraledigheten, som sörjer för matlagning och bajsblöjsbyte och klädinköp i långt större utsträckning än de verkligt problematiska föräldrarna - männen? Björks ovilja – hennes oförmåga – att sätta fingret på denna kritiska punkt är verkligen mycket mycket märklig. Minst sagt. Hur starkt hon än säger att feminismen inte leder till kristdemokraterna finns det hos Björk anno 2005 något av den livmoderfeminism som hon så starkt polemiserade mot för nästan tio år sedan.

Jag tänker förstås på Björks bok Under det rosa täcket – orsaken att jag blev feminist. Den öppnade mina ögon för en ny problematik. Det är därför märkligt att Björk nu resonerar utifrån andra positioner. Och att hon fortsätter göra det efter att halva feministsverige påpekat allvarliga brister i hennes resonemang.

Det finns mer att invända mot Björks resonemang. Hennes karakterisering av vår tid som en som bygger på ett bortträngt barngråt på dagis är missvisande. Det låter som att det fanns en tid då barnen inte grät, då de mådde bra och hade sina föräldrar nära till hands. Som historiker kan jag garantera att ingen sådan svunnen period står att finna. Det förefaller mig snarare vara så, att barn har bättre och mer tillgång till sina föräldrar idag än någonsin förr i historien. Om pappor är relativt frånvarande är det inget mot hur de har varit bakåt i tiden. Och de där mammorna som var hemmafruar förr, vad är det som säger att detta var bättre för barnen än att få vara på dagis?

Det låter också på Björk som att barnen gråter mindre om de bara får vara med sina föräldrar. Som om det i sig är bättre att vara hemma med en förälder, oavsett kön, än att få umgås med andra barn på dagtid.

Vidare: varför skulle gränsen för insättning på dagis sättas just vid två års ålder, som Björk föreslår? Varför inte tre? Varför inte bara avskaffa dagis helt och säga att föräldrarna skall vara hemma med barnet tills det börjar i skolan? Vid någon punkt kommer separationen mellan barn och förälder att ske i livet. Finns det någon punkt under livscykeln där denna separation kan komma till stånd utan att barnet lider, där gråt helt kan undvikas? Nä.

Dagis är säkerligen inte en perfekt institution. Det kan säkert göra ont att börja på dagis. Men lika säkert är att det kan göra ont att vara hemma från dagis med en förälder. Det kan säkert vara jobbigt att vara barn idag. Men att i bjärta färger måla upp en situation som om barn idag lider mer än förr är missvisande. Och att göra det utan att framför allt kräva förändring från män är att missrikta sina energier. Björks kolumner doftar moralpanik över det moderna samhället, och en vilja att åter rikta blicken på de tydligen mer eller mindre bortglömda barnen. Som om barn skulle vara något kollektivt bortträngt i detta samhälle, där föräldrar läser en miljon föräldratidningar och läser en miljon råd om hur de skall bete sig – och åtminstone kvinnorna faktiskt deltidsarbetar just för att de vill vara med sina barn.

Nej du, Nina. Vi är inte inne på helt fel spår. Förändringen över tid från 1950-talet till idag är snarare ett framsteg: inte för att föräldrar av båda kön numera kan göra karriär, utan för att många fler barn idag har mer än en förälder som engagerar sig aktivt i det; för att barn i mycket större utsträckning idag tillåts vara barn; och för att engagemanget kring barnens situation idag är starkare. Om vi kunde få fäder att bli lika involverade som mödrar vore ännu mer vunnet. Det får vi inte genom att få höra att konsumismen och kapitalismen är av ondo och att klockan borde vridas tillbaka till ett svunnet Utopia.

…men det blir bara bättre och bättre! Är jag, som aldrig någonsin läser kvällstidningar, helt ensam om att ha upptäckt denna röst i den svenska offentligheten bara just idag? Jag menar förstås denna Anna Ekelund som så friskt blandar misogyni med sexism och homofobi? Kvinnor har tydligen blivit så pass vidriga mot män att män till och med går över till The Dark Side; vi (kvinnor alltså) håller på att “förlora heteromännen till bögarna”, ropar Ekelund förskräckt i en annan krönika. Sluta gnälla, heterokvinna – snart är alla män bögar om vi fortsätter så här!

Nu vet jag varför jag inte läser kvällstidningar. Men också att det är synd att jag inte gör det. Det var nämligen länge sedan jag skrattade så gott.

Jag lovar: jag skall låsa mig inne i min lägenhet de dagar jag är pappaledig! Så slipper du bli äcklad av min brist på manlighet när du är ute på stan och oroar dig över vad min stackars dotters mamma har för fel på huvudet som överlämnar ett litet barn till en så pass hemsk människa som en begåvad med penis. Och så slipper du fundera över om den jag lever med kanske - o, hemska tanke! - också har penis. Efter din övertygande argumentation om sådana män som jag känner jag att visst är det så: jag är inte, som jag nyss trodde på den här sidan, ett farligt gift - jag är äcklig mandomsbrist.

Är det överhuvudtaget möjligt att toppa Anna Ekelunds krönika i dagens Aftonbladet, vad gäller fördomar – om män, om kvinnor, om bögar, om män på landsbygden, om män i Stockholm, om fattiga människor? För att halvt citera Chandler i Vänner: could this text BEEEE any dumber?

Svenska Dagbladet är en intressant publikation. På debattsidan lämnade man nyligen rum för medlemmar ur Fi som lämnat partiet, som ville rätta till den felaktiga mediebilden av deras avhopp. Samtidigt är man på ledarplats ständigt vaksam mot all form av genusforskning. Vanligtvis är det Maria Abrahamsson som ger antifeminismen ett offentligt ansikte. Nu är det Thomas Idergard, före detta MUF-ordförande och numera VD på företaget United Minds, som fattat pennan. Företaget i fråga har alls inget emot förändrade könsroller, utan listar istället dessa bland vår tids drivkrafter som förändrar konsumtionsmönster.

Idergard och hans företag må gilla när samhället förändras i en sådan riktning att företag kan tjäna mer deg. I Svenskan sätter Idergard dock ned foten i genusfrågorna. ICKE att dessa förändrade könsroller skall omformuleras ovanifrån! ICKE att det vore gott med jämställdhet! Nej - bort med genusträsket med alla möjliga medel! Genus är nämligen ren ideologi och har noll med verkligheten att göra; genusforskning i själva verket förklädd “ideologiproduktion”. Idergard tycks känna en veritabel skräck över att det bedrivs genusprojekt på förskolor, projekt som är ämnade att motverka stereotypa könade beteenden hos pojkar och flickor.

Projekt som dessa, liksom hela genusperspektivet, är enligt Idergard inget mindre än att sprida ett gift i samhällskroppen, ett gift vars konsekvenser är mycket allvarliga; “en systematisk indoktrinering via forskning, utbildning och barnomsorg är långsiktigt mycket mer förödande och helt omöjlig att värja sig mot”. Genusperspektiv är hjärntvätt. Bäva månde Sveriges medborgare! Snart är sanningen dränkt av oss ideologiproducenter utan vetenskaplig grund!

Det är dock inte genusperspektiven man inte kan värja sig mot i dagens samhälle. Det är de könsstereotypa förväntningar som reducerar barn till könade produkter som är tvingande. Idergard vill värna om individen, och ogillar därför genusperspektivet starkt. Vad han inte ser är att genusperspektivet handlar just om att värna individen, om att låta individen bli till vad fanken som helst, utan att inskränkas av de fördomar om kön som vår samtid är dränkt i.

Så. När Idergard argumenterar för att genusforskning och genusperspektiv i förskolan är ett ont, kanske han hade kunnat sända en stilla tanke till det faktum att en förskola utan genusperspektiv är just den som reducerar barnen till bärare av ett visst kön. Det är den könsblinda uppfostran som reproducerar stereotyper. Det är stereotyper som minskar människors frihet. Så om man nu vill värna om individuell frihet skall man värna om - just det - genusperspektiven.

Idergard vill istället se en “upprensning i genusträsket”. Detta skall ske genom “omedelbar nedstängning av alla myndigheter och delegationer som enbart ägnar sig åt att specifikt främja forskning kring genusperspektiv och könsmaktsordning” och “att riksdagen stiftar en särskild stopplag som förbjuder att skattemedel används till genusinriktade utvecklingsprojekt inom offentligt finansierade verksamheter, företag och föreningsliv”. Smaskigt värre. Skall vi också stoppa all forskning som kritiskt granskar människors problematiska attityder till homosexuella och “invandrare”? Eller är den forskningen okej, men forskningen om maktrelationer mellan män och kvinnor är det inte?

Fast, det är klart. Utan genusperspektivet och den feministiska kampen har ju människor genom historien och idag visat en enorm förmåga att bryta vallarna för förväntat manligt och kvinnligt beteende. Inte.

Hej och hå. Semestern är över.

För ett bra tag sedan, närmare bestämt den 19 juli, skrev Kajsa Ekis Ekman en minst sagt intresseväckande artikel i Dagens Nyheter, med rubriken “Fördomsfritt och helvitt”. Hon menar att vår samtids kritiska tal om fördomar är djupt problematiskt. Istället för att bekämpa ekonomiska orättvisor mellan klasser talar man om hur hemskt det är att stoppa människor i fack.

Och vidare: kampanjer mot rasism och sexism benämner hela tiden de fördomar som de så gärna vill bekämpa, och tillhandahåller därmed “tankemodeller som innehåller en rasistisk och sexistisk världsbild”. Därför lär även alla de som vill kämpa emot fördomar ut just dessa fördomar. Slutklämmen är både intressant men också djupt problematisk. Den ser ut som följer:

“Men tänk om fördomar helt enkelt inte alls kan botas med kunskap? Tänk om de snarare härrör ur den ekonomiska verkligheten, om de bara är symtom på hur det faktiskt ser ut? Att man föraktar och ser ner på de som har en låg ekonomisk ställning i samhället, och att man genom att bekanta sig med diskursen om fördomar bara lär sig att se-men-inte-se?

Huvudsaken blir att inte skilja på folk i tanken, sedan kan klassklyftorna få öka, tänderna ruttna i munnen på de fattiga medan de gnistrar naturligt blekta i munnen på dem som har råd. Gatorna kan fyllas alltmer av spritdoftande bylten, städande afrikaner, giftermålsdesperata irakiska män och tioåringar med Canada Goose-jackor.

Det viktiga är, som sagt, att veta att det bara rör sig om invanda föreställningar och att man låtsas att man inte ser vad man ser eftersom det värsta av allt är att kategorisera.”

Visst finns här en enormt intressant poäng: att pratet om fördomar är ett sätt att bara blunda för verkligheten. Men här finns också ett problem. När Ekis Ekman problematiserar allt tal om fördomar och ser ekonomisk jämlikhet som lösningen snarare än kunskap, ser hon inte att det inte spelar någon som helst roll om Ahmed är hjärnkirurg eller städar toaletter - kan vi läsa hans kropp och hans tal som något som tillhör kategorin “Ahmed” blir han ändå inte insläppt på krogen, och hans ansökan om att få bli hjärnkirurg på ett annat sjukhus slängs i papperskorgen för att han heter Ahmed. Att, som Ekis Ekman, föreslå att fördomarna är ett slags utväxter av ekonomiska förhållanden blir också märkligt i ljuset av de faktiskt existerande uppfattningar som finns om homosexuella män. Inte är väl homosexuella män en i ekonomisk mening särskild kategori, där tankarna om dessa människors natur skulle kunna utsuddas om de bara släpptes in i samhället?
(more…)