David Tjeders blogg

När jag såg Obamas fantastiska segertal i Chicago tänkte jag att det är tur att han står för en så pass vettig politik, eftersom han är en så farligt skicklig demagog. Som i hur han lyckades både spela på, använda och omvända den enorma och underbara gräsrotsentusiasm kring honom själv: han sade att vi kanske inte kommer lyckas med vårt mål på ett år och kanske inte ens på en [term], men han lovade Amerika att detta mystiska “vi” skulle komma till målet. Det var ett ögonblick då han talade till publiken för att både lugna den enorma entusiasmens farligt höga förväntningar, och samtidigt använda denna entusiasms potential att användas i den fortsatta politiska kampen. Mycket snyggt, mycket skickligt. Ett fantastiskt tal, alla kategorier.

Samtidigt undrade jag, när jag såg talet, över hur lång tid det skulle ta innan mer radikala röster än Obamas skulle höras i offentligheten, av typen “OK, vad bra att han vann men kom loss och gör något nu”. Det dröjde tydligen inte alls särskilt länge. Redan dagen efter valsegern skrev Judith Butler, den tveklöst mest inflytelserika feminist- och queerteoretikern under de senaste två decennierna, en text betitlad “Uncritical exuberance?”, en text som tydligen skall ha varit ett ebrev som sedan skickades vidare till andra och sedan hamnade på ett stort antal bloggar (se diskussionssträngen här). Man kan alltså inte läsa Butlers diskussion av Obama och hans politik som man skulle läsa en text avsedd för publikation.

Hennes text är dock djupt störande. På flera grunder. Dels tillskriver Butler Obama en rad positioner som han inte har intagit, eller bara intagit sällan. Hon skriver om problemen med att uppbära ett ideal av “national unity”. Obama har ofta talat om vad som förenar demokrater och republikaner, men är alltid kristallklar över att människor tänker olika och är olika och att politik är att ta sådana skillnader på allvar. Obama må vara problematiskt patriotisk, men ett ideal av “national unity” är inte hans. Vidare positionerar Butler sig som den som skall förklara för alla andra hur landet ligger. Inför det faktum att en tidigare obruten linje av vita män nu brutits, att USA kommer att få en demokratisk president som vill få slut på kriget i Irak och vars kampanj innebar en större gräsrotsrörelse än på många decennier i amerikansk historia ställer sig Butler ovanför allt detta med ett överlägset rationaliserande av ungefär följande innehåll: “aha, är ni så korkade att ni verkligen trodde att något egentligen förändrats? Nänä! Många av de som röstade på Obama var emot äktenskap för homosexuella, många av dem kunde rösta på honom utan att på något sätt kompromissa med sin rasism, och det känslomässigt grundade engagemanget för Obama påminner trots allt om det känslomässiga engagemang som också omgett fascistiska ledare”. Hyperbolerna och slutsatserna är lika motbjudande som missvisande.

Som bloggaren zunguzungu påpekar i ett genomtänkt svar finns det ett annat problem med det torrt rationalistiska i Butlers sätt att problematisera entusiasmen för Obama. Butler säger att hon liksom många andra inte är “immun” mot entusiasmen och glädjen över att Obama vann valet – som om entusiasmen, det känslomässiga, i sig vore en sjukdom. Som om känslor i sig inte äger legitimitet.

En del av Butlers poänger upplever jag mer som självklarheter, men som utläggs med den där viktigpetterretoriken som bara en upphöjd akademiker kan komma med. Såhär låter det när Butler säger “tro inte att kampen nu är över” in so many words:

To what consequences will this nearly messianic expectation invested in this man lead? In order for this presidency to be successful, it will have to lead to some disappointment, and to survive disappointment: the man will become human, will prove less powerful than we might wish, and politics will cease to be a celebration without ambivalence and caution; indeed, politics will prove to be less of a messianic experience than a venue for robust debate, public criticism, and necessary antagonism. The election of Obama means that the terrain for debate and struggle has shifted, and it is a better terrain, to be sure. But it is not the end of struggle, and we would be very unwise to regard it that way, even provisionally.

Nähä, säger du det? Vem hade trott att kampen nu är helt över, att vi nu kunde ta det lugnt och bara lägga all vår tilltro till den blivande presidenten?

Fler diskussioner av Butlers artikel här och här.

Bara helt kort. Inatt avgörs ju det amerikanska presidentvalet. Vore jag troende skulle jag be till Gud att landet låter sig ledas av den av de båda kandidaterna som inte är ytterligare en i raden av vita män. Inte för att han inte är vit, utan för innehållet i hans politik. Förstås.

Staden jag just kommit hem ifrån kommer med förkrossande majoritet att rösta för Obama – liksom New York alltid varit ett starkt demokratiskt fäste. På Halloween var ungefär varannan människa i staden utklädd – en helt surrealistisk upplevelse. Några hade klätt ut sig till McCain, i ondskefulla dräkter. I den stora helloweenparaden kom en stor grupp människor med Obamamasker som skanderade “Obama! Obama! Obama!” Ingen annan grupp i paraden fick så stora ovationer. Folk blev nästan som tokiga av entusiasm. Och på en sidogata såg jag ett hus där Bush porträtterades som en mörkerman som höll i Palin (med en hockeyklubba) och McCain på våningen nedanför som sina dockor (det svenska ordet jag söker och inte hittar är puppets). Till höger Obama istället med ett par helgon, en pappdocka uppklädd som en Jesuslik frälsare. Stadens beundran för Obama var nästan fysiskt påtaglig; inte minst kunde man enkelt avkänna vilket starkt hopp man satt till att Obama verkligen skulle kunna ändra på den politiska kartan i landet.

Ett skakigt och dåligt foto av huset nedan: en studie både i humor och i förhoppningar.

Amerikas nya helgon…

Jag befinner mig i New York och har precis alldeles nyss tittat på Barack Obamas helt färska, 30 minuter långa infomercial, tänkt att övertyga dels de som ännu inte bestämt sig för vilka de skall rösta på, dels att få demokrater att ta sig till valurnorna. Det var en märklig upplevelse. Låt oss för en sekund bortse från den extremt smetiga hissmusiken, och ta oss en titt på Barack Obamas manlighet och den amerikanska politikens förtjusning i manlighet.

Jag har tidigare skrivit om hur republikanerna skapat en diskursiv hegemoni under George W. Bush; hur man har lyckats med konststycket att sätta den diskursiva dagordningen, så att det är demokraterna, inte republikanerna, som måste så att säga förklara sig och legitimera sin dagordning. Denna ordning är helt klart rubbad i dagsläget, då Bush har blivit den kanske minst populäre presidenten i modern amerikansk historia. Nu är det tydligen inte längre så att demokrater måste be om ursäkt för sig själva och förklara att de faktiskt inte alls är homosexuella skatteälskare som hatar Amerika. Hegemonin har brutits. Jag tror att vi kan tacka den finansiella krisen för att bara delar av filmen att handla om att, som det heter “make America safe”.

Inte så, att Obama inte måste relatera till den kritik han utsatts för. Tvärtom var filmen smockfull med betoningar som grundades i den kritik McCain yttrat mot Obama, som i Obamas försäkran att han skulle sätta ett stopp för “Russian aggression”. Jag studsade vid de orden, som så starkt visade på det kalla krigets återkomst, och frågade killen bredvid mig om han verkligen sade Russian aggression. Jo, då. Obama betonade vidare i filmen hur mycket han skulle göra militärt som ny “Commander in Chief”, och även om terrorismen inte benämdes med ordet “terrorism” förklarade Obama med en mycket allvarlig min att han inte skulle tveka en sekund att skicka amerikanska trupper i strid. Inte konstigt - det är ju just vad McCains alltmer desperata kampanj går ut på: att förklara att Obama inte är redo att bli president i USA.

Det var dock inte bara republikanernas bristande hegemoni som studsade ut från TV-skärmen. Det var framför allt den skickliga och problematiska iscensättningen av välvillig manlighet som slog mig. Obama kramar en mamma till en amerikansk soldat i Irak. Obama sätter en fast och sympatisk hand på en fattig arbetarklassmans (i filmen förstås “middle class”) axel. Obama skakar hand med massor av väljare. Obama leker med sina barn, till tonerna av hustruns bedyrande att han varje dag tar sig tid att prata med sina barn. Obama står fast och övertygande vid ett stort skrivbord och en amerikansk flagga och förklarar hur situationen i USA ser ut. Obama lyssnar på vanligt folks berättelser om ekonomiska svårigheter. Obama står i ett hav av folk och förklarar hur han kommer leda landet.

En annan märklig sak: de som skulle vittna om Obamas enorma politiska skicklighet (och därmed också: hans enorma manlighet) hade en sak gemensamt: de var vita. Konstrasten blir så skriande, då. Jag menar, Biden är ju vit, det är liksom inte något man kan göra något åt. Men att alla de andra också var vita? Hur svårt hade det varit att skaka fram några andra auktoriteter som kunde uttala sig om Obamas enorma politiska vilja, förmåga och geni? Men nä. Här skulle den etniskt ickevites manlighet boostas genom att vita män (och någon enstaka vit kvinna) förklarade hur otroligt mycket han betydde.

Med ett uttryck som jag egentligen hatar: missförstå mig rätt, jag har inget emot Obama. Liksom alla människor som har något vett över huvud taget (i Sverige är det bara i moderaternas riksdagsgrupp som det finns ett litet litet övertag för McCain kontra Obama - I rest my case) är jag givetvis stenhårt för Obama och betraktar McCain som djupt problematisk. Varje människa som kallar sig feminist vore ju galen eller en usel feminist om hon eller han skulle ställa McCain före Obama. Men filmen, som enligt dagens New York Times kostade Obamas kampanj mer än 3 miljoner dollar, var också problematisk i sin presentation av faderskap, auktoritet och manlighet. Jag visste aldrig riktigt var jag skulle ställa mig när striden stod som hetast mellan Barack Obama och Hillary Clinton, inte minst eftersom svenska medier då som nu vägrade och vägrar göra det för planeten Tellus’ livsviktiga amerikanska presidentvalet till något mer än en utdragen fotbollsmatch där allt bara handlar om de senaste väljarundersökningarna istället för vad val skall handla om: politik. För mig var det då känslomässigt såhär: vad är mest radikalt för USA, att de väljer en kvinnlig president eller en ickevit president? Efter att ha sett denna film slår det mig att det mycket väl kan ha varit ännu ett ännu mer radikalt brott mot normerna om man hade valt en kvinna. Svarta män som beter sig som vita män finns det ju gott om (Bill Cosby är ett exempel); men en kvinna som Commader in Chief kanske hade varit lite väl magstarkt för det amerikanska folket. Och i denna film uppbar Obama en elfenbensvit manlighet; det går knappt att bli vitare än den man som var huvudpersonen i filmen.

Av allt att döma blir Obama president. Jag jublar om så blir fallet. Men efter att ha sett denna film har jag inte bara bevittnat en skicklig och medryckande politiker, utan också en helt traditionellt maskulin sådan. Och detta i ett land som odlar manlighet som ogräs. Om något vore en välsignelse för världen vore det detta: att USA kunde sluta med sin ohöljda manlighetsdyrkan.

Jag sitter dessa dagar mycket på Kungliga Biblioteket och läser konservativa traktater från tidigt 1900-tal. En av de största hjältarna i Sveriges historia är enligt dessa svenska nationalister Gustaf II Adolf. Min käre biskop J. A. Eklund menar att samtiden är vek och förslappad, feminiserad och passiv. Det svenska folket måste väckas till högre grad av aktivitet, till fosterlandskärlek, och detta skall ske inte minst genom att man får upp ögonen för att det verkligen en gång har funnits män i Sverige. Gustaf II Adolf är en sådan man. Om det svenska folket lärde sig att hylla Gustaf II Adolf, skulle samtidens moraliska förslappning kunna hävas. Ett citat från den omhuldade konungen återkommer ständigt hos Eklund, liksom hos andra vapendragare för den konservativa saken i det tidiga 1900-talets Sverige:

”Vårt fäderneslands majestät och Guds kyrka, som därutinnan vilar, väl värde äro, att man besvärligheter, ja, själva döden därföre lider.”

Och då tänker jag på de republikaner som under valnatten berättade för journalister att det är helt OK att deras välfärd sjunker, om bara USA blir säkert. Och detta kommer USA att bli under Bush. ”Vi är i krig”, säger presidenten i actionfilmen The Rock apropå kriget mot terrorismen, ”och att vara i krig betyder att lida förluster”. Men det är sådant man får räkna med. Älskar man verkligen sitt land är man beredd att betala priset.

”Besvärligheter”, sa Gustaf II Adolf – visst får vi mindre i plånboken, sade unga män och kvinnor som röstat på Bush. ”Själva döden”, sa Gustaf II Adolf – vi måste befria det irakiska folket, säger Bush. ”Guds kyrka”, sa Gustaf II Adolf, och fjärmade denna kyrka från det ryska hotet med dess ortodoxi och från söderns läskiga katoliker – ”axis of evil” säger Bush och åsyftar den muslimska faran.

Vad är skillnaden? Rysk-ortodox tro och katolicism har blivit islam, vår tids nya Andre när inte längre den Stora Röda Faran existerar. Och säga vad man vill om hur nationalistiskt konservativa män i det tidiga 1900-talets Sverige tänkte kring krig och försvar, men de såg iallafall detta som defensivt: ”Låt oss [!] bygga vidare på vårt försvarsverk, så att icke en tumsbredd mera någonsin må ryckas från oss [!]”, säger den konservative historikern Sam Clason till kristna ungdomar i ett tal på Skansen 1909. Bush har ett helt annat perspektiv. För honom handlar det inte om att försvara USA:s geografiska gränser, utan om att expandera, inte territorriellt men genom interventioner som skall frälsa världen till Kristus, till dollarn, till vad-det-nu-kan-vara. Små förskjutningar – men Bush är samma andas barn som Gustaf II Adolf. Och mer problematiskt för vår värld: USA har tillgång till en massa massa massa massa massa massa massa massa massa mer vapen än vad Gustaf II Adolf hade. Och med Rice som utrikesminister? Ridå.

Ok, så min besvikelse över valutgången i USA gör mig knappast till unik. Det finns dock något mer generellt i politik i allmänhet, och amerikansk politik i synnerhet, som bekymrar mig. Den amerikanske sociologen Michael Kimmel påpekade en gång att det amerikanska samhällets oerhört starka koppling mellan maskulinitet och makt visade sig i hur absurd tanken på en kvinnlig amerikansk president av är. Inte minst då i frågan om denna presidents make – vad skulle han bli? ”The first lady?” ”The first husband?” (Tanken på en lesbisk president med en partner som skulle kunna vara ”The first lady” var tydligen så radikal att Kimmel inte kunde tänka tanken.)

I den meningen var valet mellan Kerry och Bush helt traditionellt. Amerikanska medborgare hade att välja mellan två män som var gifta, vita, heterosexuella, och av bildad medel- eller kanske till och med överklass. Idel normalitet så långt ögat kunde nå.

Men, och här kommer kruxet, som jag ser det: republikanerna har lyckats i sin propaganda att framställa demokraterna som oamerikanska. Att vara patriot, att vara amerikan, är att vara republikan. Allt annat är att inte verkligen, verkligen älska sitt land. Inte minst har man plockat politiska pluspoäng genom att utpeka grupper av människor som stödjer demokraterna: feminister, invandrare och homosexuella. (Som om bara dessa grupper röstade på Kerry – men ok.) Det vill säga: för att verkligen vara amerikan måste du vara vit, heterosexuell och icke-feminist. Om du tillhör ett parti som feminister, Ahmed, bögar och flator röstar på kan du inte vara en sann amerikan.

Visst finns i Sverige en fadd och innehållslös feminism i de politiska partierna. Men jag bor hellre i ett land där politiker plockar pluspoäng på att kalla sig feminister än i ett där en eventuell koppling till feminism betraktas som likvärdigt med oförmåga att leda landet.