Min vita vandring
Monday, November 10th, 2008En dubbelepisod från besöket i New York. Först går jag på Metropolitan museum of modern art, eller “The Met” som jag snabbt lär mig att det heter. Helt sanslöst underbart, men alldeles för stort – man vet att man börjat tröttna på mängderna av konst när man närmast joggar förbi målningar av Dégas och Picasso… En delutställning där just nu heter “Provocative Visions: Race and Identity”. Den var mycket, mycket tänkvärd. Bland konstverken där fastnar jag för ett av konstnären Glenn Ligon. Ligon har tagit en enda mening ur Zora Neale Hurstons essä “How it feels like to be colored me” (1928) och uppreprar den gång på gång. Meningen är: “I feel most colored when I am thrown against a sharp white background.” Med risk för att jag bryter mot copyrightregler (jag kollade dock med muséet att det var OK att jag fotade av konstverket utan blixt) ser konstverket ut såhär:
Jag stod länge och tittade på denna bild. Och blev arg på de där debattörerna som irriterar sig över att vissa så kallade invandrargrupper flyttar till områden där det redan finns så mycket invandrare. Som om 1) de kunde kirra förstahandskontrakt i innerstan på en sekund och som om 2) det inte vore helt naturligt för människor i en minoritet att vilja vara med andra i denna minoritet. Det är då och bara då som ens etnicitet slutar vara ett problem och blir till en tillgång. Det är vad Neale Hurston, och med henne Ligon, kommunicerar. Jag är hellre svart bland svarta och kan där få vara en individ bland individer, kan smetas ut i den stora svartheten utan att behöva sättas i så skarp relief mot er, de vita; slipper så bära svartheten som ett märke i lika hög grad. Ungefär så läser jag konstverket. Det berörde mig mycket. Så tänkte jag att jag nästan aldrig behöver vara vit. Det är det det innebär att vara normbärare, att vara normal: jag upplever aldrig min vithet. Jag är bara David.
Men så, dagen efter, vandrar jag över otroligt vackra Brooklyn bridge. Och istället för att som alla andra vandra mot Brooklyn Heights när jag kommer över på andra sidan tänker jag, idiotiskt, att jag skall vandra hela vägen till Williamsburg bridge. Jag vet det inte än, men det är en monoton vandring på ett par timmar genom sunkiga, fula, döda och fattiga kvarter. Och allteftersom New York slutar att vara vackert och bara blir slitet, skitigt och husen blir mer och mer förfallna ändrar människorna hudfärg. Allting är nedgånget och andas desperation och fattigdom. På en och en halv timmes vandring finns på de många gatorna en enda, säger EN ENDA människa som har vit hudfärg. Det är jag. Och rasstereotyperna är så djupt inrotade även hos mig, att jag är rädd varje gång jag möter ett par svarta män. Jag tänker att de skall råna mig. Jag försöker teatraliskt gäspa när jag möter dem. Jag tänker att jag är dum som tänker att de skall råna mig. Jag tänker att jag är dum som vandrar genom just dessa kvarter, samtidigt som jag försöker intala mig att detta är en nyttig erfarenhet, att se ett annat New York än det vackert rentvättade. Men kassen med CD-skivor i min hand och de tvåhundra dollar jag har i en framficka känns tunga, tunga.
Och jag blir vit. Jag blir vitare än vitast. Min vithet är dubbel under de där två timmarna. Å ena sidan består den av rädsla: rädsla för de med annan hudfärg än min. Alla andra blir till potentiella hot mot mig. Å andra sidan består den av en svidande, äcklande känsla av orättvisa privilegier. Inte, hoppas jag, en exotiserande blick av typen “tänk hur negrerna bor ändå, det är för hemskt”, utan en maktmedveten blick som gör att min situation blir just äcklig. Här kommer jag, ett kort besök i denna världsstad där jag presenterar mitt teoretiserande av maskuliniteter och besöker akademiska seminarier om makt och maktanalyser: ett besök då jag faller pladask för staden New York, och sedan åker hem till min fortsatt privilgierade tillvaro. Och här är ett stort, asfattigt och deprimerande område, och människorna som bor där är inte som jag. De är inte vita. Jag får ont i nacken för att jag hela tiden vänder mig bakåt i allt tröttare och allt mer desperat tittade efter en taxi. Det kommer inga taxibilar. Här går inga taxibilar. Här är inga affärer öppna. Här ramlar husen sönder. Här är människorna Hispanics och African-American. Den amerikanska drömmen, my ass. Jag börjar tänka att min vithet är temporär: den finns nu, då jag med ens inte tillhör majoriteten eller normen, utan är ett exotiskt inslag i dessa människors värld. Är det bara som jag nervöst upplever situationen, eller stirrar de verkligen oavvänt mot mig? Munhålan har blivit torr. Jag försöker se blasé ut. Det går inte så bra.
Väl framme vid Williamsburg bridge ändras kvarteren: allting blir väldigt pittoreskt. Först: nej men titta, så många ortodoxa judar. Och sedan: titta, så många mysiga lagom slitna kvarter där människorna är i min ålder eller yngre, är intellektuellt bohemiskt välklädda och pratar om kultur och teater. Hade jag inte just blivit vitare än vitast hade de kvarteren varit vackra. Nu är de vidriga. Jag vill bara ställa mig och vråla om att sju minuter härifrån finns det inga vita människor, och deras hus är inte charmigt slitna eller charmigt bohemiska, utan bara deprimerande.
Det lagom mysigt bohemiska har aldrig för mig framstått som problematiskt privilegierat eller fruktansvärt vidrigt. Men nu var det så. Men så hade jag ju just fått uppleva att “I feel most white when I am thrown against a sharp black background”.